Jag är i Namibia på jobbresa, för artikeljobb men också för att få lite input till min nästa kriminalroman, uppföljare till Någon måste dö som kommer att bli ljudbok på Storytel någon gång i sommar.

Något som intresserar mig här är det folkmord som skedde under tidigt 1900-tal när landet hette Sydvästafrika. Det var tyskar som kom hit och ville ha ”levnadsutrymme” för att deras folkgrupp var så storslagen. Uppfattningen av att tillhöra en överlägsen ras inspirerade dem till att försöka utrota lokalbefolkningen. Dokumentation av händelserna blev sedan uppbygglig läsning för Hitler när han satt i fängelse en tid innan han kom till makten.

Mina första dagar i Namibias huvudstad Windhoek var jag inte så kurant, låg mest till sängs och försökte återhämta mig ifrån vad det nu var som slagit ut mig. Men lite hann jag iallafall se av området jag bodde i – Khomasdal. När jag gick till supermarketen såg jag inte en enda vit person, så nog kände jag mig lite annorlunda 🙂 Människorna jag mötte såg på mig med undrande osäkra blickar, något som säkert skulle förändras om jag bodde i området en längre tid, men nu var jag ny. Jag hejade glatt på alla jag mötte och flera hejade glatt tillbaka, andra hälsade men mer neutralt och några sa knappt något alls tillbaka. En kille i en bil ropade ”bitch” efter mig. Tja, inte så konstigt med tanke på landets historia. Fram till 1990 var det apartheid och rasismen och kolonialismen har så klart ännu ett grepp om landets befolkning.

Efter några dagar flyttar jag till ett annat boende i Klein Windhoek. Den äldsta delen av staden och därmed i stort ett ”vitt” område men idag också med en växande svart medelklass. Här är annorlunda jämfört med Khomasdal, finare villor, bakom galler och elstängsel. Lugnare.

Så här kan det se ut.

En annan variant.

Egentligen skulle jag velat stödja de svarta unga arbetslösa jag bodde hos i Khomasdal, men utifrån den person jag är med behov av lugn och promenader, så är det i Klein Windhok jag kommer att bo resten av min tid här. Jag hyr in mig via Airbnb hos ett intressant svart par från Zimbabwe som flyttat därifrån för att det är sådant kaos där. Här i Namibia har de fått en tryggare tillvaro.

Vägen in till området där jag bor.

Inte så svårt att komma ihåg var jag ska gå in.

Känns lite konstigt med alla galler och lås jag ska igenom innan jag är inne i huset. Först den här grinden där även en vakt sitter på nätterna. Jag brukar prata lite med honom när jag varit ute på mina eftermiddagspromenader, han brukar komma vid 18.00, eller om det är 19.00.

Sedan går jag in här.

Och så in genom den här grinden efter att ha låst upp ett hänglås. Och därefter ska jag låsa upp en dörrgrind, och därefter själva dörren, och sedan är jag inne. Alltså fyra låsanordningar allt som allt.

Jag är en vandrare, för att lära känna ett område måste jag vandra in det. Behovet är nästan lika stort som att sova och äta. På mina promenader i bostadsområdet här träffar jag inte många. Det är väldigt ”dött”. På morgonen någon enstaka vit joggare, annars svarta arbetare, på väg till sina jobb i de fina villorna, som trädgårdsarbetare eller städare. Jag hejar och småpratar emellanåt. På eftermiddagar träffar jag åter svarta som går hem efter sina jobb. En och annan vit som joggar eller går med sina hundar. Det är märkligt få som är ute och rör på sig. Jag tänker på alla stackars hundar som finns i var och varannan trädgård. Många som sällan får de promenader de behöver utan lever sina liv i dessa stora burar som kallas trädgårdar.

På mornarna brukar jag gå en promenad i en flodbädd. Många floder här har tidigare runnit en viss tid av året under regnperioden men sedan varit torra under resten av året. Numer är det många floder som sällan rinner överhuvudtaget. Den jag promenerar i verkar inte haft så mycket vatten rinnande då en hel del växtlighet har lyckats etablera sig och hunnit växa rätt bra.

En vacker eukalyptus har hunnit växa sig ganska stor.

Och här har det blivit lite av bushlandskap.

En annan fråga jag är intresserad utav är Rössing, en stor urangruva här som Vattenfall importerar ifrån. Ironiskt är att vi bor granne med deras kontor.

Det är det stora företaget Rio Tinto som äger största delen av verksamheten. Ett företag med diverse övergrepp av mänskliga rättigheter i sin portfölj. Företaget etablerade utan skrupler sin verksamhet i Namibia under apartheid.

En dag träffar jag en mycket intressant och engagerad kvinna, Bertchen, ordförande i miljöorganisationen Earthlife. Hon har varit engagerad i miljöfrågor sedan självständigheten 1990 och som idag vid 77 års ålder är lika aktiva som någonsin. Hon har stort fokus på uranfrågan. Det är problematiskt att jobba i Namibia säger hon, det finns inte så många aktiva människor, och folk är dåliga på att samarbeta och nätverka.

En annan dag träffar jag två unga människor, Hans och Maria, som är med i Namibian Young Coalition on Climate Change (NYCCC). Och jag förstår vad Bertchen menade. De här två organisationerna känner inte till varandra, och jag ger dem varandras kontaktuppgifter.

NYCCC besöker bland annat skolor för att informera om klimatförändringar. Det är fortfarande många i Namibia som inte känner till något om fenomenet. Utbildningen i landet är bristfällig. NYCCC försöker också få fler unga människor att bli aktiva, att vilja vara med och jobba. I Namibia som drabbas hårt av klimatförändringar, men som själva inte bidrar särskilt mycket, handlar mycket om att anpassa sig till de förändrar som uppstår. Ungdomarna i NYCCC försöker få skolor att sätta upp egna grönsaksträdgårdar för att eleverna ska lära sig odla och få tillgång till egen mat. Just matsäkerheten är en stor fråga och idag importerar Namibia stor del av sin mat, främst från Sydafrika. Med ökad torka kommer problemet att bli ännu större så att hitta sätt för egen matproduktion är oerhört viktigt. Här har småskalighet och permakultur en stor funktion att fylla. Jag ska träffa en permakulturorganisation här snart och se hur de jobbar.

Och så lite lokal konst. Ett dansande par som jag går förbi varje dag när jag ska gå min morgonpromenad. Även jag själv lyckades komma med på fotot 🙂 inne i glasrutan.