Guesthouse i Bandarawela

Nu har jag varit uppe i bergen lite över två veckor. Jag har hittat ett trevligt guesthouse en liten bit utanför den urtrista staden Bandarawela. Ja, så är det, jag måste nog tyvärr säga att alla städer jag har besökt, och passerat, är trista. Tät trafik, avgaser och massor av folk. Det är naturen och landsbygden som är fint och det man ska besöka. Städerna kan verkligen kvitta.

När jag först kom hit upp så åkte jag genom Bandarawela och var mäkta besviken efter den stressiga tiden i Colombo, och så hamnade jag mina första nätter på ett pensionat som låg en bit utanför men vid en tät trafikerad väg så jag tyckte att jag kommit till ett litet helvete på jorden (Är jag dramatisk? Nej, men det kan jag väl aldrig tro…) Men killen som drev detta boende var så himla gullig så han sa att han visste ett pensionat där han jobbat förut som han trodde skulle passa mig, och så körde han mig dit, och ja, det passade bra!

En liten förvaringsstuga i trädgården.

Pensionatet ligger en bit upp i bergen och för att vara Sri Lanka så är det lugnt och skönt (även om jag sover med öronproppar för att hundarna runt omkring gärna skäller på natten). Jag kan ligga på en bänk i trädgården och sola utan att någon ser mig. Och jag har hela pensionatet för det mesta för mig själv. Vet inte riktigt vad det beror på, varför folk inte hittar hit, för stor konkurrens, många vill bo mer centralt, ja, inte vet jag. Men oavsett orsak så passar det mig mycket bra. Ett helt stort hus för mig själv där jag kan yoga på stort golv och sitta och läsa i fåtöljerna på kvällarna och bli uppassad som om jag vore en mycket speciell person, vilket känns knepigt, men det är så det är. I och med att jag ska stanna här rätt länge så är ägarna måna om att jag trivs.

Här är matsalen och ni ser säkert min laptop, men numer har jag ett eget skrivbord så där sitter jag inte längre.

Vardagsrum.

Den tid jag varit här har det bara varit två par som stannat varsin natt. Jo, och så var det dagen jag kom, då hade ett gäng ett dagsparty, som tack och lov slutade vid 16.00. Ägaren bad om ursäkt och sa att han inte visste att någon skulle komma annars hade han inte lovat detta, men det var ju ingen fara när de slutade på eftermiddagen. Det var ett attans trummande och jag gjorde mig till lite och dansade till sällskapets stora glädje, men övrigt festande avstod jag dock ifrån.

Och så var det en helg som hela huset var fullt, det var något sällskap från Colombo som hyrt hela stället och då fick jag flytta över till ägarens hus där det också finns några rum att hyra. Jag fick ha rummet i två nätter för samma pris som mitt rum i pensionatet trots annan standard. Men jag får ju säga att jag hellre bor i pensionatet, det är spartanskare, äldre och mer nergånget, men så himla mysigt. En annan känsla. Och så får jag vara mer ifred. I ägarens hus finns ju också han och hans fru.

En trevlig balkong, fast just den helgen regnade det en del så jag satt aldrig där ute.

Och så utsikten.

Och här ser man ner över pensionatet.

Åt ett håll kunde jag se vilda bibon i ett större träd, så himla fint.

Min kamera är urdålig på att ge hyfsad skärpa när jag zoomar men här ser man bibona något närmare.

Vardagsrum i ägarens hus på andra våning.

Det är regnsäsong här just nu och det är en märklig sådan. Det har varit diverse soliga dagar, och som idag, en klarblå himmel. Men klimatet genomgår ju en förändring, och så också här. Annars får jag säga att här är nog ett av de bästa klimat jag har upplevt. Så himla ”lagom”. Några grader över 20 dagtid och någon grad under på kvällen.

Så här sitter jag nu och skriver en del på den bok jag så länge velat jobba med. Kanske har jag kommit en bit på väg när jag väl åker härifrån, när det nu blir…

Förresten, ringorm verkar svårläkt, och jag tror att oljan jag fick från ayurvedakliniken jag besökte var minst lika bra som den kräm jag köpte på apoteket, för det här har verkligen tagit tid. Vissa av såren närmar sig nog läkning men ett som uppstod lite senare är just nu infekterat, men, men, det är väl bara att ha tålamod.

Ska visa lite av teplantagen där jag gärna vandrar i nästa inlägg.

Annonser

Yoga och ringorm

Jag fick nys om en attans bra yogalärarutbildning, gedigen och otroligt prisvärd. Nackdelen var att den var i Colombo. En stor skitstad enligt min krassa bedömning, för att det är sådan trafik, sådan trängsel, sådant oväsen, eländiga avgaser och absolut inga parker att promenera i. Men, enveten som jag är ibland så tänkte jag att detta kommer jag att övervinna. Om jag är tillräckligt motiverad så kommer jag så klart att fixa den här kursen. Är det någon mer än jag som är attans bra på att manipulera sig själv?

Tåg ner från Kandy till Colombo, körde igång med yogakurs, och letade boende och det fixade sig väldigt snabbt.

En dag var det ett sabla oväsen på taket och när jag gick ut så var det en hel skock med apor, de hade varit och snott mango i ett träd utanför mitt sovrumsfönster. Jag försökte hinna med att fota men de var väldigt snabba. Det enda jag lyckades någorlunda med var en mor med sin unge som satte sig ett kort ögonblick och kontemplerade över tillvaron.

Jag har fått något som jag aldrig har haft förut, i alla all inte vad jag minns – ringorm. Har antagligen fått det av någon av hundarna jag inte har kunnat låta bli att ta i.

Jag besökte en ayurvedaklinik och fick en olja, men det har inte hjälpt på rätt sätt utan ett av såren har istället blivit infekterat och dessutom har jag fått två nya sår. Därför gick jag idag enligt inrådan av en vän till apoteket och inhandlade en kräm som var både antifungal, antibakteriell och antiinflammatorisk. Hoppas nu att detta hjälper.

Och så det där med att manipulera sig själv. Det håller en stund, sedan kommer verkligheten ikapp. Efter lite mer än en vecka i tuktuk genom tät tutande avgasstinn miljö fram och tillbaka till min yogakurs, i 30 graders värme med hög luftfuktighet, så sa mitt system nej. Jag vaknade klockan fyra en morgon och det var som om en röst inom mig sa: kära du, det här går inte. Nej, just det. En sådan här miljö fixar så klart inte en person som jag. Oavsett en mycket bra kurs. Så det var bara att bita i det sura äpplet, och några sådana måste man väl acceptera att bita i under sin livstid, även om vissa av dem är lite väl sura kan jag tycka. Hur som haver – i morgon åker jag upp till Bandarawela uppe i bergen. Ska njuta av frisk luft och härliga långa promenader i vacker natur. Det ska bli underbart!

Bussar och bin

Jag åker buss till Hettipola. Det tar tre timmar med två olika bussar. Trångt och varmt. En gång i tiden var kanske de flesta srilankeser småväxta men nuförtiden finns det en del ganska stora personer här, men bussätena är fortfarande anpassade till småväxta människor. Det gör det minst sagt ganska trångt när man ska sitta tre människor på ett säte som mer är till för två och en halv personer.

I Hettipola tar jag en tuktuk som efter en kvart har tagit mig till Sri Lanka Wildlife Conservation Society:s fälthus, där jag ska tillbringa en natt för att se på ett försöksprojekt med bikupestaket som är till för att skrämma bort elefanter från människors hus och trädgårdar.

Robin från Sydafrika är just nu ansvarig volontär för projektet. En ung man med stor kunskap om sitt eget land, dess historia och politik. Det är väldigt intressant att höra honom berätta, roligt att träffa unga medvetna människor som är intresserad av att göra något positivt för vår värld.

Utsikt från fälthuset.

Robin är trött på att äta det ständiga riset med curry som serveras överallt i Sri Lanka och det kan jag förstå. Han är även trött på att bo i ett ”communal house” med ständigt något som stör nattsömnen. Också det har jag stor förståelse för. Jag har själv svårt att få ordentlig sömn när några bland personalen sitter uppe sent och pratar. Dessutom är det en lampa som lyser in i det rum jag delar med en kvinnlig volontär från Malaysia. Efter att ha legat och vänt på mig i några timmar tar jag till slut mina byxor och binder dom för ögonen. Jag hade inte en tanke på att ta med mig min ögonmask, för inte hade jag kunnat tro att det skulle bli problem med lysande lampor långt ute i bushen 🙂

Sedan börjar en enveten och mycket högljudd tupp att gala någon gång kring 4-tiden på morgonkulan. Precis utanför vårt sovrum. Det är inte alltid så lätt med kollektivt leverne.

Faktum är att tuppen är den första jag stöter på här i Sri Lanka, jag har väl hört någon på avstånd någonstans men inte haft någon galandes utanför huset. Och lite ironiskt att detta sker i en miljö med viltvård där man skulle tro att miljön skulle vara mer naturlig och ”vild”. Men det är inte alltid som man föreställer sig.

Dagen efter åker jag med Robin och Supun, en lokalbo som jobbar för organisationen och är drivande i biprojektet, för att titta på några bikupestaket. Bikuporna är upphänga med vajrar emellan sig och de är till för att skrämma elefanter (som alltså inte gillar bin) från att gå in i småbrukares trädgårdar och förstöra odlingar och hus. Det är ännu ett försöksprojekt och man prövar sig fram och får utvärdera vad som funkar och inte funkar. Man har haft några elefanter som gått igenom på några ställen, men så har man även haft ställen där de inte har gått igenom och då får man försöka ta reda på vad det kan vara som skiljer sig åt på de olika platserna.

För att projektet ska fungera måste lokalbefolkningen vara delaktig och lära sig om bin, så det är bara intresserade och motiverade lokalbor som får bikupestaket uppsatta kring sina hus. Vill det sig väl så blir det även honung som befolkningen får behålla eller så köper projektet honungen av dem och så får de på så vis en liten extra inkomst.

Stolt kvinna vid en av bikuporna i sin trädgård med bananplantering och annat.

Tidigare bisamhällen dog på grund av långvarig torka och det var tufft. Men så hade man tur och en organisation donerade 40 nya bisamhällen. Dessa fick man börja med att stödmata och det gick bra i början men sedan började sockervattnet dra till sig andra mindre trevliga insekter, en slags bålgeting (Vespa affinis) som gärna dödade bin och då slutade bina att besöka stödmaten.

Men tack och lov började det regna i samma veva som de här getingarna blev för svåra så växtligheten kom igång och bina kunde få mat på naturlig väg. Så just nu ger man endast vanligt vatten till bina och det är inte getingarna så intresserade utav.

Men en och annan geting hittar istället fram till kuporna för att försöka ta sig in.

För att getingarna inte ska kunna ta sig in i kuporna är det viktigt att de är ordentligt tillslutna. Här fixar Robin och Supun till en av kuporna som var lite otät.

Robin säger att om de fick lite mer pengar skulle han vilja att de planterade mer bivänliga växter i närheten av kuporna. Vad han hittills har upptäckt är att bikuporna verkar må bättre hos kvinnan som har en bananodling, än ett ställe med mer öppna fält runt omkring. Det kan ju dels bero på att i bananodlingen är det mer skugga men också för att de ger bina bra föda. Och det är ju sådan utvärdering som är viktig för att få reda på var och varför det funkar bra och mindre bra.

Att det behövs mer bivänliga växter är säkert viktigt och då bör man väl också satsa på torktåliga arter då det med jämna mellanrum är väldig torrt i det här området.

Hemma i Sydafrika har Robin jobbat med bikupestaket som fungerat bra, men han tror att det kan fungera sämre i Sri Lanka för att bina här inte är lika aggressiva som i Afrika. Men det har ju ändå visat sig fungera för vissa så han tror att om man kombinerar med annat skulle man kunna hitta en vettig helhetslösning. Bland annat så gillar inte elefanter citrusfrukter så om man planterar dessa tillsammans med bikupor så stärker man avskräckningseffekten. Plus att om elefanterna ändå skulle gå igenom och förstöra grönsakslandet så har byborna ändå en inkomst från citrusen och honungen. Man har ännu citrusplanteringar på prov, fast utan bikupestaket. Allt är ju i uppstartsfasen och som alltid behövs det hela tiden pengar och arbetsinsatser för att gå vidare.

Kring själva nationalparken har man elstängsel som överlag fungerar bra, men området där bikupestaketen är uppsatta är i en korridor för elefanterna att ta sig från en park till en annan och det är då de gärna vandrar in till lokalbefolkningens hus och trädgårdar. Elstängsel är dyrt och kräver hela tiden energi. Ett bikupestaket behöver ingen el, vilket är en stor fördel, plus då honungen och det positiva bina innebär för växtligheten. Det har alltså en god potential för en småskalig lokal hållbar lösning. Är du intresserad av att veta mer/och eller höra om utvecklingen framöver, hör av dig till mig så ska jag förmedla info och kontakt

Här får jag pröva att kolla biramar. Supun tar inga skyddskläder på sig och ärligt talat skulle jag inte behövt det heller, för bina var väldigt lugna.

Utvärderingar och anpassningar är hela tiden viktiga att göra för att förbättra och gå vidare. Som att man har upptäckt att vajern som håller skyddstaket på plats är för tunn och det gör att taket snurrar runt vid starkare blåst. Så nu ska man byta ut till en tjockare vajer.

Tillbaka efter vår utflykt är det skönt med en uppfriskande dusch i fälthusets härliga dusch med öppna väggar längst upp. Öppna duschar i det här klimatet är underbara för det blir inte så varmt och klibbigt. Istället kommer en stilla bris in medan man duschar. Verkligen njutbart.

Sedan en tröttsam och klibbig bussresa tillbaka till Kandy. Men ibland är vissa resor värda sitt mål.

Kandy – ett gammalt kungadöme

Kandy, huvudstad för landets tidigare kungadöme. En oerhört naturskön plats, belägen uppe i bergen med böljande skogsklädda berg runtomkring.

Idag är Kandy en av de mest heliga platserna i världen för buddhister. För att Sri Dalada Maligawa eller Tandtemplet ligger här. Ett av skälen till att staden sattes upp på Unescos världsarvslista 1988.

Men tyvärr har människan skamligt våldfört sig på den vackra staden. Här åker ständigt långa karavaner av bussar som spottar ut svarta moln av föroreningar som späs på av oräkneliga tuk-tuks.

Eftersom trafikplaneringen är lika med noll så går allt i snigelfart, medan fordonen pumpar ut sina avgaser. Ljudföroreningarna ligger också på hög nivå med ett ständigt tutande och gamla skrangliga motorer som gnisslar och knackar.  Jag tippar på att risken för lungcancer är ganska hög om man bor här en längre tid. Något som förvärras av att många bränner sina sopor ute på gator och i trädgårdar.

En tidig kväll när jag dröjt mig kvar i Kandys centrum besöker jag en gammal marknad med en trädgård i mitten.

Det är när jag ser sådana här pärlor jag önskar att jag kunnat vara här för hundra år sedan, eller att mänskligheten hade planerat sin civilisation på ett annat sätt än med bilar, avgaser och oljud.

Så går solen ner och himlen färgas mörkt rosa och hundratals och åter hundratals stora fladdermöss, flyghundar, far över himlen (som tyvärr bara blir små svarta prickar på mitt foto, om ens det). I stunden glömmer jag Kandys kaos utanför, stunden är så magisk och vacker.

I Kandy hyr jag in mig på ett trevligt boende genom AirBnb en liten bit utanför centrum. För att ta mig dit kan jag förutom att ta en tuk-tuk åka med en av de snirklande lokalbussarna för en ynka kostnad på knappt en krona. Det är onekligen en upplevelse att åka buss här, även om mindre njutbart. Bussarna har ofta dubbelt så många passagerare än vad som borde bara tillåtet, av säkerhetsskäl.

En dag när jag åker med lokalbussen ser jag en ledig plats bredvid en munk. Jag stegar med bestämda steg fram och är på väg att sätta mig när munken demonstrativt visar med sin ena hand att bredvid honom får jag minsann inte sitta. Några medpassagerar ler överseende mot mig när jag undrar varför och säger att nej, det går inte.

Somliga blir munkar i väldigt unga år.

En äldre man reser sig upp och erbjuder mig sin plats. Jag säger bestämt nej då mannen ser ganska skröplig ut. Men mannen är än mer enveten än jag och med ett tandgluggsleende säger han att jag ska sitta. Först tror jag att han ska sätta sig bredvid munken, för att det handlar om att det är en kvinna han inte kan sitta bredvid, men den äldre mannen fortsätter att stå upp. Och där sitter den unge munken med två säten för sig själv. Våra blickar möts ett kort ögonblick. Ingen av oss ler. Jag undrar vad han tänker.

Finns det elefanter i Sverige?

Nu har jag haft tid att bekanta mig med hunden jag nämnde i ett tidigare inlägg. Vi har blivit bra bundisar så jag har tagit bort en del av hans fästingar. Jag har haft en påse med hundmat med mig och det har säkert bidragit till att jag blivit omtyckt. Men det lustiga är att ibland har han inte brytt sig om maten, i alla fall inte med en gång, utan främst velat bli klappad. Och jag har märkt det med flera hundar, de som är vänligt inställda. Om man klappar dem så vill de bara ha mer. Och här finns så många. I olika kondition. Slitna, magra, såriga. Men alla i behov av kärlek.

På samma gata som ”min hund” finns också en liten dam, hon verkar gammal och sliten, och blyg, så henne har jag inte lyckats få att acceptera fysisk kontakt. Men hon ser glad ut när jag kommer och hon får också lite hundmat då och då. Hennes tänder är nog inte vad de borde vara för hon har besvär med att tugga. När hon äter försöker hon lägga maten på ena sidan i munnen, troligt där hon har flest tänder kvar.

Här är den lilla damen.

Som ni kanske ser så anstränger hon sig för att tugga.

På tal om djur så trampade jag i något blött en morgon. Trodde först att det hade regnat in, men insåg sedan att det var piss när jag tog lite på fingret och luktade. Det måste alltså vara mungon som huserar uppe på taket som slagit en drill och så har det sipprat genom plankorna ner på mitt golv. Det var ju en sabla tur att jag slapp få det i sängen.

Det finns massor av ekorrar på centret och jag lyckades äntligen fånga en av dem på foto.

Det är spännande med människor, och våra olika sätt att förhålla oss till livet och världen. En av de män (tyvärr är det övervägande män som kommer hit) som regelbundet besöker Krishnamurti Study Center är en intressant person som jag blivit god vän med. Han har som många andra här aldrig besökt något annat land. Han har inte råd att köpa någon dator men hoppas kunna göra det när han får sin pension. Det är några år kvar till dess. Under tiden går han regelbundet på datalektioner, men även matematiklektioner, på något slags universitet där människor i olika åldrar kan läsa enstaka kurser i olika ämnen. Det tar fyra timmar för min vän att resa från sitt hem till Colombo där universitet ligger, och då det är en så lång resa brukar han kombinera det med att besöka Krishnamurti centret.

Min vän frågade mig en dag om det finns apor och elefanter i Sverige. Jag blev ganska förvånad över frågan, men jag har förstått att det är många utöver min vän som inte har så stor kunskap om andra länder, om de olika klimaten i olika delar av världen och en del annat. Fast man kan ju fråga sig vad det egentligen spelar för roll. Om jag vet att det finns vissa djur i tropiska länder och andra djur i tempererade klimat, på vilket sätt bidrar den kunskapen till att världen blir bättre? Jag vet inte. Men vad jag vet är att min vän är en människa som försöker lära känna sig själv, för att på så vis bli en bättre medborgare i vår värld, för att han tror att om vi ska förändra världen måste vi börja med oss själva. Och jag tror att han har rätt. Det viktiga är inte att veta om det trampar elefanter på svensk mark eller inte.

När vi hade vårt första möte med vår Vetivergrupp så fick jag en Vetiverplanta av en av deltagarna. Och nu är den planterad i Krishnamurti centrets trädgård. Min första planta på Srilankisk mark. Ska bli spännande att se hur den tar sig.

Mr. Weera som så att säga tar hand om Krishnamurti centret är några år över 80. Han är alert i både huvud och kropp. Vi har diverse intressant diskussioner under våra gemensamma måltider.

En dag går vi runt ute i trädgården. Vi tittar och luktar på olika blommor. En del luktar fantastiskt gott.

Här är baksidan av rummen där vi sover.

Härlig bananklase.

Bananer med blomma.

Intressant blomma, men utan lukt.

En vacker och intressant blomma är den som kallas för Kandy dancers – för att blommorna påminner om de dansare som uppträder på ett kulturcenter i Kandy, en stad en bit upp i bergen.

Och det är just Kandy som är min nästa anhalt. Det blir därifrån ni hör ifrån mig nästa gång.

 

Yoga, myror och havregrynsgröt.

Jag har varit på ett intressant yogaställe i närheten av Study Centret där jag bor min första tid. Mantra Life Center.  Yoga är väldigt bra för mig. Det gör mig smidigare i kroppen, det hjälper mig att bearbeta olika svagheter i kroppen, och när jag på senare tid börjat jobba mer med de andningsövningar som yogan erbjuder så har mitt stressiga hjärta lugnat ner sig, min inre oro sakta reducerats och magkatarren lagt sig till ro. Så jag kan ju inget annat än att rekommendera alla att pröva denna form av motion, stresshantering och helande.

Att befinna sig i ett varmt och fuktigt klimat har också sin fördelar, den lite kännbara ”stelvärk” eller vad jag ska kalla det som jag ibland känner a i kallare klimat är som bortblåst. Och min hud som i Sverige blir väldigt torr och behöver kräm i tid och otid, är nu mjuk och behaglig.

Men så återkom min magkatarr och jag förstod inte varför då flera orsaker till min inre stress är borta. Men då handlar det om att lära känna sig själv, att hitta orsaker, och då slog det mig att jag när jag vid tidigare tillfälle käkat gurkmeja, då det ska ha flera fördelar, fick jag känningar av magkatarr. Och här på Study Centret käkas det stark curry tre gånger om dagen, vilket alltså innehåller gurkmeja, och dessutom med en hel del chili.

För dig som inte vet så ser gurkmeja ut så här. Det är alltså en rot, påminner i utseendet om ingefära, men med intensivare gul färg och med en annan smak.

På morgonen har jag inte käkat något med curry, det klarar jag bara inte, men annars har jag ätit den här starka maten två gånger om dagen. Jag gillar ju välkryddad mat, men det blev tydligen för bra. Så jag insåg att jag var tvungen att ändra på detta och inhandlade havregrynsgröt som fick bli min kvällsmat och redan efter två dagar började magkatarren lägga sig. Så skönt! Så nu blir det välkryddad mat bara en gång om dagen, och det verkar funka bra. Jag käkar gröten med färsk kokosmjölk vilket är mumma!! och jag har också upptäckt att det blir riktigt smakligt att lägga i några dadlar ihop med bananen.

En dag hade myror invaderat min laptop. Röda små jäklar som bet mig här och där när jag satt och skrev. Det var väldigt irriterande och blev röda kliande märken, men främst var jag oroad över vad de små jäklarna kunde tänkas göra inne i min dator så det gällde att hitta ett sätt att bli av med dom. Mitt första försök lyckades inte så bra, myrorna hittade hela tiden sin väg tillbaka in i datorn, men sedan utarbetade jag en strategi i samarbete med några vänner. Med ett hyfsat miljövänligt medel sprutade jag runt skrivbordet, på väggarna, på golvet, för att komma åt och strypa myrornas stigar. Sedan satte jag ut datorn en stund i solen (men inte för länge för datorns skull) då myrorna tycker det blir för varmt och lämnar datorn. Och sedan gällde det att hålla på och avsluta liven på de små rödisarna som sprang omkring på tangentbordet och på skärmen och under och var de nu kikade ut, tills det inte fanns några kvar. Och med strypningen av deras väg runt och in i datorn så blev det inget tillflöde och till slut var min dator myrfri. Så blir er dator invaderad av myror någon gång, misströsta inte. Min beskrivna metod här fungerar!

Djurlivet här är som sagt mycket rikt. En dag fräste det till i elledningarna och munken som bodde här några dagar, hans laddare till mobilen brann i princip upp. Mr. Weera (som är huvudman för Study centret) ringde efter några elektriker som fick komma hit och reparera ledningen in till huset. Det tog en timma efter att Weera ringt och elektrikerna var här. Snacka om bra service. Elektrikerna berättade att orsaken till att ledningen blivit överhettad var att en apa hade hoppat på ledningen och orsakat problemet. Tyvärr hade den stackaren blivit elektrifierad och dött. Men förhoppningsvis dog den snabbt.

Som jag tidigare nämnt så finns här mängder av fåglar. Personalen lägger ut överblivet ris och annat på ett fågelbord, som förutom av fåglar flitigt besöks av ekorrar. Ofta samsas de med fåglarna, men ibland kan viss osämja uppstå, och då kan det bli ett sabla tjattrande och kraxande. Några som kan vara högljudda av sig är papegojor.

Här är två papegojor som brukar besöka centrets fågelbord.

En morgon hörde jag ett sabla liv uppe på taket, och ett slags tjattrande läte. Ekorrarna kan tjattra rätt rejält men det här var något betydligt större än en ekorre, det hördes rätt tydligt. Jag gick ut bakom huset och tittade och fick syn på ett större brunt djur med yvig svans. Det visade sig vara en manguster ofta kallad mungo.

En kväll var vi några på centret som stod ute och såg upp på fullmånen och lyssnade på alla ljuden omkring oss. Vi släckte ytterbelysningen och bara stod och såg ut i kvällen. Vi försökte namnge de djur vi hörde. Och vi beundrade alla eldflugor som flög omkring. Det var en mycket vacker kväll.

 

Vetiver nätverk i Sri Lanka

För några år sedan när jag var på Bali besökte jag East Bali Poverty Project. Det är ett projekt som vill reducera fattigdom och hjälpa människor att hjälpa sig själva. Bland annat använde man Vetiver gräs för att förhindra att vägarna rann bort under regnperioden och samma med grönsaksodlingarna. Vetiver är ett gräs med mycket djupa rötter och därmed väldigt bra för att förhindra jorderosion.


Men gräset fungera även bra till flera andra saker, som rening och skydd av vatten plus till att begränsa avrinning. Det kan fungera som skydd för grödor mot skadedjur och som insektsmedel, och det kan användas till att göra parfym, tvål och essentiella oljor. Dessutom kan man göra hantverk av gräset som växer ovan jord, eller så kan det bli till mat för boskap. Kort sagt, ett spännande mycket multifunktionellt gräs som används för fattigdomsbekämpning i flera delar av världen.

Här används gräset som stabilisering av en dammbank.

När jag så hade bestämt mig för att återvända till Sri Lanka och läste om skyfallen för några månader sedan som ledde till svår jorderosion i vissa områden och som orsakade många människors död, plus att många fler blev av med sina hem, poppade minnet av mitt besök på Bali upp i huvudet. Jag tänkte att Vetiver så klart borde användas i Sri Lanka mot jorderosion så jag började kolla upp ifall det fanns någon organisation för Vetiver i Sri Lanka men jag hittade ingen. Då satte jag igång med att leta efter kontakter på olika vis och hittade en trevlig kvinna via det internationella Vetiver nätverket och Facebook, och vi bestämde att vi skulle försöka starta upp ett Vetiver nätverk i Sri Lanka. Med gemensamma krafter hittade vi några intresserade personer och i söndags var vi nio stycken som träffades och startade upp ”Vetiver Sri Lanka”. Väldigt roligt! Och det är inte utan att jag känner mig lite stolt. 🙂

 

Medicinstudenter strejkar sedan januari

I lördags träffade jag medicinstudenter i Sri Lankas huvudstad Colombo som har strejkat och demonstrerat sedan januari mot det privata universitetet South Asia Institute of Technology and Medicin (SAITM). SAITM har lägre inträdeskrav än de statliga medicinska institutionerna, dåliga faciliteter, och är inte ens godkända av hälsoministeriet. SAITM äventyrar enligt studenterna nivån på landets medicinska standard. Men både hälsoministern och ministern för högre utbildning är vad man allmänt kallar korrupta så än så länge rullar verksamheten vid SAITM på. Medicinska lärarförbundet har ett gett ett förslag på en lösning, som de strejkande studenterna såväl som studenterna vid SAITM stöttar, men regeringen vägrar implementera lösningen. De vill driva på för fortsatt privatisering.

Även om protesterna vänder sig mot SAITM så handlar kampen i stort om fri utbildning för alla, något som Sri Lanka har haft under många år, men som nu riskerar att avvecklas i den pågående privatiseringstrenden. Flera medicinska institutioner ingår i privatiseringsplanerna men det skulle enligt studenterna innebära en stor försämring för Sri Lankas befolkning då det endast skulle bli studenter från rika familjer som skulle ha råd att studera. Studenterna har stöd av sina lärare såväl som av många läkare och andra grupper.

Via länken här kan du se hur myndigheterna bemöter fredligt demonstrerande studenter.

Studenternas icke-våldsliga motstånd, som när jag träffar dem alltså har pågått i sju månader, togs till en ny nivå den 21 augusti då man började hungerstrejka utanför Colombos fästning. Dygnet runt sitter studenter i 8 timmars pass utan att äta för att ge än mer tyngd åt sin strejk. Även andra personer kommer ibland och sätter sig och hungerstrejkar med studenterna för att visa sitt stöd för kampen för en fri utbildning.

Tänk att precis varenda medicinstudent i hela landet är med i kampen. Vilken otrolig uppslutning! Och vad de alla är beredda att offra för den här kampen. Regeringen har stängt av deras stipendium för mat och andra omkostnader, så de måste leva på föräldrar, annan släkt och vänner. Och ingen vet hur länge det här kommer att hålla på. Det finns ingen vilja hos regeringen att gå studenterna till mötes.

– Vi är trötta, säger en av studenterna som jag träffar. Men det finns studenter som gått före oss. 1981 när de första planerna för privatisering av medicinska universitet inleddes protesterade studenterna precis som vi, men nio av de mest framträdande i kampen torterades och mördades av myndigheterna. Dessa studenter förde kampen för framtida studenters skull, för vår skull, och de fick offra denna kamp med sina liv. Vi är skyldiga dem att fortsätta.

Och jag vill nu genom mitt blogginlägg här sprida information om dessa unga människors beundransvärda kamp. Om du som läser har tid och lust, skicka ett meddelande till studenterna via Messenger. Det har stor betydelse att få några ord tillskickade från någon från ett annat land som har läst om deras kamp.

Här är Facebooklänk till NO PMC – For Free Education

Här är Facebooklänk till Inter University Students’ Federation

Har du möjlighet att skänka några kronor till mat och uppehälle för studenterna så kan du göra det genom att sätta in pengar på mitt BG 5542-3750. Skriv ”student” så det inte blir några missförstånd. Och ge mig gärna din email så ska jag se till att du får ett personligt tack från någon av studenterna så du vet att pengarna kommit fram och hur de använts.

Här en bild på mig och en av de starkt engagerade eleverna, Alima. Säkert en av dem som kommer att svara om ni mejlar till NO PMC – For Free Eduation.

Och som avslut, en känslosam video. Se den!

 

 

Till Sri Lanka

Jag träffar en mycket trevlig man på min första flight till Sri Lanka, Landvetter till Helsingfors. Han jobbar som företagscouch och med kommunikation. Vi pratar en del om kommunikation, verklig genuin kommunikation. Att uppriktigt vilja nå fram till och försöka förstå en annan människa. Inte om att jag har rätt och du har fel, utan om att mötas i uppriktig respekt för varandra. I en medmänsklig ödmjukhet inför våra olikheter. Som ibland är så svårt när vi blir passionerat engagerade i något vi tror på, och känner starkt för. Men verklig kommunikation handlar inte om att övertyga någon annan, utan om att förstå, och om att mötas. Något jag själv gärna vill lära mig mer om och bli bättre på.

Mannen på planet och jag talar om att leva i nuet, om mindfulness, om kontakt med naturen, om kommunikation med djur, och om Eckart Tolle. Vi hinner med en hel del innan planet landar. Jag berättar att jag ska börja min första tid i Sri Lanka på ett Krishnamurti center, och om man generaliserar lite skulle man nog kunna säga att Krishnamurti var någon slags föregångare till Eckard Tolle. Eller att Tolle har gått vidare med Krishnamurtis tankegångar.

Resten av flygresan gick som den gick. Jag har väldigt svårt för att sova i sittande ställning utan det blev istället två filmer, som var sevärda, men bristen på sömn gav som alltid konsekvenser. När jag väl tagit buss plus en tuktuk till The Study Center får jag en bankande huvudvärk. Fast om det berodde på sömnbrist vet jag inte. Jag tror att den mesta huvudvärk, och andra fysiska uttryck, bortsett från rent fysiska skador, i stort är psykosomatiska. Jag tror att jag för länge har hållit inne med en del av mig själv. Inkapslad energi som på något vis måste få ett uttryck. Och så blev det huvudvärk den här gången. Hoppas jag slipper det nu på ett tag.

När jag ligger i sängen och drar mig länge, länge, dagen efter jag landat, ligger jag och lyssnar på alla fåglar. Det finns så många av dem här. Som en sprudlande vacker orkester. Och jag förstår varför jag ständigt dras tillbaka till tropikerna. Alla ljud, dofterna, den intensiva grönskan.

En djungelhöna.

När jag ätit och dagen blivit lite svalare går jag en längre promenad. Lyssnar på några tjattrande apor upp i träden.

Försöker bekanta mig med några gatuhundar. Somliga är vänligt inställda, andra helst vill att jag håller mig på avstånd. En stackare är full av fästingar. Jag skulle vilja hjälpa honom, men vet inte riktigt om det skulle funka. Att ta bort fästing för fästing skulle ta väldigt lång tid och hunden skulle troligtvis inte tillåta mig att göra det. Så jag lämnar den stackaren åt sitt öde, än så länge.

Jag vandrar på en väg där människor vänligt hälsar på mig när jag passerar. Sedan går jag längst ett vattendrag där det porlar av liv i buskar och mangrove. Och när jag ser mig omkring blir jag åter påmind om vad som är så speciellt med tropikerna. Den makalösa grönskan. Skönheten i landskapet. Speciellt här i Sri Lanka.

Jag passerar en Buddhastaty som nog är 100 meter hög. Så mäktigt.

Härefter kommer jag till ett Japanskt buddhistcenter som ligger mycket vackert bredvid en liten damm. Ute i dammen har man anlagt en plats för Buddha.

Gången ut till Buddhas helgedom.

Jag passerar även Parlamementet som ligger vackert ute i en sjö och som blir extra vackert på kvällen.

I nuet känner jag att det är just här jag ska vara.

Las Colorados och Ljusets hamn

Februari är vintermånad i Las Palmas. Omkring 19-20 grader, ofta molnigt och lite vind så inget badväder för en frusen jäkel som jag. 🙂 Däremot är det ypperligt väder för långa promenader.

En dag går jag till Las Colorados, som ligger på den nordliga sidan av halvön La Isleta som i sin tur är den nordligaste delen av Las Palmas. Las Colorados är en del av staden som många besökare sällan ser då den ligger bakom en höjd och inte har några speciella attraktioner för turister. Utom för dem som segelflyger vilket jag får veta lite senare av några bekanta.

När jag går uppför den långa backen, som säkert hindrar många från att undersöka vad som finns på andra sidan, ser jag plastpåsar, Tetrapak och annat skräp sitta inkilat bland stenar och små buskar. Eller ligga helt öppet på marken, väntandes på en vind som kommer att få dem att rulla runt bland grus och sten. För att slutligen hamna där så mycket skräp tyvärr hamnar: i havet.

Jag blir påmind om att jag tappat bort min vana att bära med en plastkasse och samla upp skräp när jag är ute och går. Jag borde ta upp den vanan igen.

På andra sidan sluttningen ligger alltså Las Colorados. Här är annorlunda. Tyst, nästan öde. Faktum är att jag gillar känslan av ödslighet. Det har nog med min melankoliska ådra att göra.

Stranden El Confital. Bakom bergskammen till höger ligger Los Colorados.

Runtomkring hav och berg. Brunt, kalt och kargt. Ett av bergen har en höjd på 239 meter. Det är Las Palmas högsta punkt.

Los Colorados är det område som lyser längst åt vänster.

Jag sätter mig på en bänk med utsikt över det vidsträckta blåa Atlanten. Det är bara jag här. De övriga bänkarna står tomma. Jag hade gärna suttit en lite längre stund. Njutit av lugnet, tystnaden och sett ut över havet. Men tyvärr är det inte riktigt väder för det idag. Så jag går vidare.

En stig leder ner i en dalgång, ner mot havet. En annan stig leder upp på ett berg med en utsiktsplats, där två cyklister jobbar med att få ner sina mountainbikes som de av någon anledning dragit med sig upp. En del människor är verkligen energiska.

Själv avstår jag från att besöka utkiksplatsen, det lockar inte i dagens blåst. Istället går jag tillbaka samma väg jag kom, fast efter sluttningen ner mot Las Palmas centrala delar viker jag av för att ta en titt på hamnen.
Puerto de la Luz.

Puerto de la Luz är Spaniens tredje viktigaste hamn. Och den viktigaste transithamnen i den nordafrikanska regionen. Dess geografiska läge, vid korsningen av de stora handelsvägarna som förbinder USA och Kanada med Europa och Afrika, har gjort hamnen till en av världens mest trafikerade.

Författaren Domingo J. Navarro skrev 1895 att ursprunget till namnet Puerto de la Luz – Ljusets hamn – kan spåras tillbaka till en tid då ett mystiskt ljus var synligt på nätterna. Det var många som försökte lösa gåtan om var ljuset kom ifrån men det var aldrig någon som lyckades. Nu är det länge sedan som ljuset upphörde att visa sig, men hamnen har fått behålla sitt namn.

Hamnens strategiska läge innebär också att här har passerat många fartyg med illegala produkter från det ockuperade Västsahara. Spanien har sett mellan fingrarna och omvärlden har tydligen oerhört svårt för att sätta ner foten när det gäller Marocko. En del av problemet är antagligen att om man ska markera mot Marocko måste man även trampa såväl USA som Frankrike på tårna. Och det verkar inte finnas några politiska ledare som har tillräckligt med kurage för att göra det.

Västsahara ockuperades av Spanien mellan åren 1884-1975 och kallades då för Spanska Sahara. Efter krav från både befolkningen och FN om avkolonisering gick Spanien slutligen med på att lämna området. Det var då Marocko såg sin chans, de gick in och tog över stora delar av landet 1975 tillsammans med Mauretanien. Orsaken var så klart att Västsahara har en av världens största fosfatfyndigheter, rika fiskevatten och flera mineraler. Mauretanien gav ganska snart upp sina krav på territorium vilket Marocko aldrig gjort. En tredjedel av Västsahara är ”befriat”,och kontrolleras av den västsahariska befrielserörelsen Polisario, men är i stora drag obebott och består av öken.

Här syns den del österut mot Mauretanien som står under Polisarios kontroll.

1992 skulle en FN-ledd folkomröstning om Västsaharas självständighet ha ägt rum som ett led i avkoloniseringen men den har ännu inte blivit av då den hela tiden förhindrats av Marocko. Marocko har alltså sedan 1975 tagit sig rätten att styra över Västsahara. De har även tagit sig rätten att fängsla och tortera västsaharier som kämpar för sina rättigheter. Och de har tagit sig rätten att exploatera Västsaharas naturresurser som sedan har transporteras ut i världen, ofta via Puerto de la Luz.

Söndervittrad skylt i Västsahara som varnar för landminor, som den marockanska militären lagt ut.

I december 2016 kom ett positivt besked. EU-domstolen slog fast att Västsahara inte är en del av Marocko. Följaktligen så gäller då EU:s fördjupade handelsavtal med Marocko från 2012, om jordbruks- och fiskeprodukter, inte Västsahara. Inte heller vissa andra avtal gäller då för Västsahara.

Men frågan är hur domen kommer att efterlevas. Den 14 januari 2017 anlände det första fartyget från Västsahara, efter att domen slagits fast, till hamnen i Las Palmas.

Det norskägda fartyget Key Bay gjorde ett uppehåll i Purto de la Luz, med sin last med fiskeolja, på väg till Fécamp, Frankrike.

Borde inte Spanien ha stoppat fartyget? Och beslagtagit lasten?

Tja, Spanien är ett gammalt imperium och ränderna går väl inte ur så lätt. Dessutom har hamnen i Las Palmas tagit emot så många illegala laster genom åren att hela fundamentet väl skulle krackelera om man plötsligt skulle ändra moral.

Puerto de la Luz. Ljusets hamn. Ett så vackert namn.