Besök i utsatt område

I går var jag på besök i ett teplantageområde utanför staden Haputale häruppe i bergen. Det var ägaren av guesthouset här som hade förmedlat kontakt med en präst som jobbar i området och som var bekymrad över plantagearbetarnas situation. Då människorna blivit av med hela hem vid stormen som passerade här  i slutet av november tyckte jag att detta var ett bra sätt att låta övriga insamlade medel – nu då 3 500:- – komma till nytta. Det låter kanske inte så mycket för oss med de byggnadkostnader vi har i Sverige, men här får man en del för den summan.

Problemet här var att grunden under husen hade eroderat av regnet. Tyvärr bygger de ofta vid slänter och de är inte heller bra på att bygga så att erosion i viss mån kan förhindras. Därför blev det så här. Längs fram är alltså bara ett stup rätt ner. Så även om vissa rum ännu är hela, är det för farligt att bo kvar.

Nyfikna barn som gärna ville vara med på bild.

Det är plantageägarna som står för bostäder åt sina arbetare men tyvärr så är många ägare långt ifrån ansvarsfulla. Många arbetare lever i princip som livegna. Tearbetarna är de mest marginaliserade i Sri Lanka och de flesta är indiska tamiler som britterna tog över hit på 1800-talet när de satt uppe sina plantage. Inte mycket har förändrats sedan dess.

Nu bor människor i en skola vilket de har gjort sedan stormen for fram. Här nedan kan ni se en bild på konstruktionerna för nya hus som plantaget börjat sätta upp. Jag själv skulle knappt ha en sådan svag konstruktion för mitt vedlager. Men det är så det är. De säger att detta ska bli ett tillfälligt boende, men prästen ruskade på huvudet och sa att det handlar säkert om minst två år. Skulle inte förvåna mig om det blev ännu längre.

Det här området ligger på en kulle med dalgångar på båda sidor så det är väldigt utsatt för såväl vind som regn. Beklämmande.

Prästen och jag diskuterar den tragiska situationen.

Så här försöker man stabilisera husgrunden, vilket inte funkar särskilt bra.

Prästens pappa har skog och han ska be honom om lite bättre virke än det som nu står här. Han har valt två familjer med barn som han ska hjälpa att få lite stadigare tak och väggar för de pengar jag donerar med vänners fina hjälp. Vi ska också se om jag inte med hjälp av Vetivernätverket här i Sri Lanka, som jag är del utav, inte kan få upp lite vetiverplantor som kan stabilisera jorden.

Efteråt besöker vi klostret där prästen bor sedan 10 år tillbaka. Här pysslar han med allt möjligt, bland annat driver han en rosträdgård. Rosorna säljs till olika affärer och klostret får på så vis in pengar, som bland annat går till mat åt de 12 pojkar som bor och studerar i klostret. Biodling är också en av prästens uppgifter och intressen. Honungen säljs den också.

Här en mycket vacker bikupa.

Prästen visar hur man kan öppna ett sidofönster och kika hur det ser ut med honungen.

Prästen var en charmig och trevlig man med mycket humor och han undrade om vi ville ha champagne eller kaffe. Här med paret som äger guesthouset jag bor i och deras dotter.

Jag ska så klart ha kaffe också.

Jag bekantar mig med klostrets två hundar.

När vi tidigare lämnande plantageområdet sa vi till varandra att även om människornas situation är svår så har de förmågan att le, att visa glädje. Och då blev den här stenen vid klostret så talande.

Annonser

Utflykt till Lipton´s Seat

Hej vänner och bekanta!

Jag fick besök av min kära kusin Gunilla och hennes man Per i slutet av november vilket var mycket roligt. Vi hade en underbar tid tillsammans. Det är först nu i mellandagarna som jag har lite tid över att skriva om deras besök. Stormen jag berättat om kom ju även lite i vägen. Men nu så.

Jag börjar med vår utflykt bland teplantagen och upp till Lipton’s Seat, där den kände Thomas Lipton ska ha suttit och njutit av utsikten över sina vackra teplantage på en höjd av 1 431 m över havet. På vägen upp stannade vi och beundrade något…

Gunilla, jag och chauffören.

Det är dessa fantastiska bon av vildbin vi tittar på.

Så åker vi uppåt genom det för dagen dimmiga telandskapet.

Så når vi toppen och här är Gunilla och jag tillsammans med Sir Thomas Lipton.

Här står vi och kollar ut över den dimmiga dalgången. Men jag tror vi har fått syn på något annat…

Ett litet kafé som nästan verkar hänga ut över bergskanten.

Dit vill vi så klart gå och värma oss med lite te. Det är bara 17 grader häruppe idag när regnet hänger i luften.

Vi fick vårt te och lite annorlunda tilltugg än vad vi annars är vana vid.

Den dimmiga dalgången nedanför som vi när vi väl hade fikat klart inte kunde se alls då dimman helt tagit över.

Vi kör en annan väg ner och åker genom ett annat slags telandskap med mer träd och sten och brantare. Mycket vackert.

Här betraktar jag den det tjusiga landskapet. Solhatt  i all ära men här fungerar den som skydd mot duggregnet 🙂

Och så Gunillas fine man Per. Han befinner sig annars mest bakom kameran men här har han fått vara med på ett foto.

Nästa inlägg blir om våra safaris. Tills dess – God Fortsättning!

God Jul

Hej vänner och bekanta!

Oj vad tiden går, återigen är det jul. Här i Sri Lanka firar de flesta ingen jul då de är buddhister, men mitt värdpar där jag bor är katoliker så de firar väl jul lite mer som jag är van vid från Sverige. Framförallt så dekorerar de med julpynt och så här kan det då se ut.

I morgon på själva julafton ska jag följa med mitt värdpar på en katolsk midnattsmässa. Det ska bli intressant.

I dag var mannen i huset där jag hyr, Krishan, och jag hos familjen jag nämnt att jag ville hjälpa med deras tak som blev förstört under stormen som nyligen drog fram. Krishan är en generös och hjälpsam person och vi bestämde att kolla vad som behövdes och så fixa material och en hantverkare och se till att ett tak kommer upp, istället för att ge kontanter. Vi hoppas att taket ska kunna komma upp före nyår.

Här är huset ovanifrån med rummet utan tak. Observera att familjens katt ligger och sover på taket 🙂 En gul liten kropp på något blått material.

Här mäter Krishan och Michael (mannen i familjen vars tak blev förstört) för att uppskatta hur mycket material som behövs.

Det kan vara lockande för fattiga människor om de får en bunt med pengar i näven att använda dem till annat, speciellt i juletider. Så på det här sättet vet vi att familjen verkligen får att tak. Krishan bistår med trämaterial då han har fällt en del träd på sin tomt och jag betalar takskivor och hantverkaren med pengar jag fått in.

Plötsligt rullade det in pengar och allt som allt handlar det nu om 4 400:- Min familjs tak kommer troligtvis inte att kosta mer än kring tusenlappen trodde Krishan så resterande pengar kommer att skänkas till ett område där några familjer har blivit av med hela sina hem och som nu bor i en skola. Krishan och jag ska åka med en präst i mellandagarna och besöka området.

Och så något helt annat.
Jag har glömt att berätta om ormen som en dag ringlade över där jag brukar sitta och käka frukost utomhus. En stor en så jag blev ganska orolig, jag vet ju att det finns en del riktigt farliga ormar här. Men det visade sig vara en ”rat snake”, kallas så för att den gillar råttor, men är ofarlig för oss människor. Det tyckte jag var skönt att få veta.

Så med detta önskar jag er alla en riktigt God Jul!

Cyklon drar fram över Sri Lanka

För knappt en vecka sedan drog en stark storm fram över Sri Lanka. Närmare bestämt en cyklon som fick namnet Ochki. Det uppskattas att omkring 7 människor dog och många blev skadade. Desto fler människor fick sina hus förstörda och på grund av det kraftiga regnet så eroderade även en del marker som förstörde hus, odlingar och vägar. Jag själv reste runt med min kära kusin och hennes man (foton och info om detta kommer lite senare) när cyklonen drog fram och vi var i tryggt förvar i ett stabilt hotell nere vid kusten. Men vi kunde höra hur vinden drog och slet i växtlighet och byggnader, inklusive vårt hotell, och vi fick in en del vatten på våra golv (men vad är det i jämförelse).

När jag efter vår resa återvände upp till Bandarawela och mitt guesthouse så visade det sig att delar av taket till mitt rum hade blåst av så det var en himla tur att jag inte var där. Ägaren hade dock skyndat sig så taket var reparerat när jag kom tillbaka. Men det var lite rörigt då det var madrasser och möbler överallt som behövde torkas. Till mitt rum hade ägarna fått köpa nya madrasser då de hade blivit helt förstörda av regnet. Och det var ju synd för de nya är lite väl hårda för min smak 🙂 Men, men, mindre problem i det stora hela.

Carporten såg lite märklig ut, vilket inte var så konstigt då det inte var världens starkaste konstruktion.

Carporten var enkel att laga, till skillnad mot mycket annat runt omkring. Jag har vandrat omkring här i bygden och sett vilka skador stormen har orsakat för vissa människor. Och tyvärr är det som vanligt, mest fattiga som drabbas.

Här är ett litet försäljningsstånd som blev totalförstört.

Jag träffade bland annat på en man som bjöd hem mig och visade hur hela hans tak till ett sovrum blivit totalförstört. Som tur var hade familjen gått över till hans systers hus som var bättre och inte lika utsatt för de blåsande träden, så ingen i familjen skadades, men nu står de med ett rum helt utan tak. Finns inte mycket hjälp till de som är fattiga här i Sri Lanka när något sådant här händer.

Många behöver hjälp och det går ju inte att hjälpa alla tyvärr, men kan man hjälpa en annan människa har man uppnått mycket så jag har bestämt att försöka hjälpa den här mannen och hans familj. Och det gör jag genom ett eget litet bidrag men jag ber också er som läser detta om ni har möjlighet att bidra med någon krona. Detta blir min egen julklapp då jag har allt jag behöver.

Du som vill vara med och bygga upp taket kan sätta in en slant till mitt BG 5542-3750 och skriva då Tak som meddelande.

 

Teplantage och det lokala språket

Tiden rullar på häruppe bland byar och teplantage. Jag tar mina dagliga promenader på små vägar och stigar.

Här är en av vägarna jag får gå på innan jag når plantagen.

Teplantage.

Inne i plantagen finns det grusvägar, något jag verkligen gillar.

Lokalbefolkningen ser på mig med stor förvåning och undrar vart jag ska. Tja, vad svarar jag på det, när jag inte alltid vet. Men då förvåningen är äkta försöker jag förklara att jag är ute och går för att jag tycker om att promenera. Om det möts med större förståelse vet jag inte, för det är ingen annan som promenerar som jag. Framförallt inte på vägar och stigar som är branta och som folk bara går på för att de måste, för att ta sig hem eller bort, men knappast för nöjes skull.

En brant trappa.

Själv gillar jag verkligen att det är kuperat, även om det ibland är så brant att det till och med är en ansträngning att gå nerför. Det är ju så himla bra för benen och pumpen.

En dag möter jag faktiskt kvinna som säger att hon också promenerar, varje morgon, för att läkaren sagt till henne. För att hennes kolesterol är för hög och hennes vikt. Tyvärr är välfärdssjukdomar väldigt vanligt i Sri Lanka bland medelklassen som inte rör på sig särskilt mycket och äter fel mat. När jag säger att jag inte vill ha socker i mitt te får jag ofta frågan: har du diabetes? När jag svarar nej möts jag ofta av oförståelse för att jag säger nej till socker trots att jag inte har några problem. Jag säger så klart att jag väljer bort sockret för att jag inte vill få några problem, vilket möts med viss förvirring, jaså, jaha, ja, det är kanske inte så dumt. Att logiken att kunna mota Olle i grind är så frånvarande hos många är för mig lite svårt att förstå, men, men, man kan inte förstå allt.

Som det lokala språket. Det är också svårt att förstå. Det krävs både lyhördhet och kreativitet, och troligtvis lång tid för att snappa upp nyanser i det folk säger. Som när jag frågar handlaren hur lång tid det tar innan avokadon jag köper är mogen att äta och hans säger två dagar vilket betyder en vecka. Eller när jag frågar honom när han får in bananer och han säger i morgon, och det betyder inte en aning, de kommer när de kommer. Eller när en lokal väninna till mig svarar nej på min fråga om jag blivit röd från solen, som betyder ja, det är du men jag säger inte det för jag vill inte göra dig upprörd (vilket hon senare talade om för mig). Och att bye bye betyder både hej och adjö, vilket så klart är väldigt praktiskt. Ja, nya språk kan ha sina sidor 🙂

Jag trodde tidigare att det endast var i muslimska länder som man blir väckt av böneutrop men det är precis lika vanligt här. De buddhistiska templen har också högtalare som ropar ut över dalar och slätter att nu måste ni lyssna på Buddhas budskap. Tur att jag har öronproppar med mig för den första varianten börjar kvart i fyra på morgonen, även om inte varje dag. Jag har inte riktigt förstått logiken i schemat så för säkerhetsskull får öronpropparna ta plats varje natt.

Ett tempel runt hörnet här.

Då det är lågsäsong är jag ganska mycket själv här på guesthouset. Men visst, jag har värdparet och Rina som jobbar här, och de tre hundarna, så helt ensamt är det inte.

Hundarna gillar inte regn.

Här är hunden Beauty som är väldigt intresserad av vad Rina äter.

Men visst, det kommer lite gäster då och då. Främst unga par från Colombo, som jag sällan får något socialt utbyte av då de mest ”sover” 🙂 De måste ha stor brist på sömn de stackarna, för de kommer ofta vid 17.00-18.00 och sedan ser jag dem sällan förrän de åker dagen därpå. Ett slovenskt par som stannade två nätter var däremot mer sociala. Och en lördag kom en grupp med 10 unga srilankesiska män som var ganska talföra. De var alla jobbarkompisar och hade åkt iväg över helgen för att göra något tillsammans. Trevliga och artiga var de allihop så både värdparet och jag var nöjda med besöket.

Mina artikeljobb rullar in med viss regelbundenhet, vilket är betryggande, och jag hinner även med att fila på min bok då och då. I nuläget är tillvaron både inrutad och lugn och det passar mig för stunden väldigt bra.

Guesthouse i Bandarawela

Nu har jag varit uppe i bergen lite över två veckor. Jag har hittat ett trevligt guesthouse en liten bit utanför den urtrista staden Bandarawela. Ja, så är det, jag måste nog tyvärr säga att alla städer jag har besökt, och passerat, är trista. Tät trafik, avgaser och massor av folk. Det är naturen och landsbygden som är fint och det man ska besöka. Städerna kan verkligen kvitta.

När jag först kom hit upp så åkte jag genom Bandarawela och var mäkta besviken efter den stressiga tiden i Colombo, och så hamnade jag mina första nätter på ett pensionat som låg en bit utanför men vid en tät trafikerad väg så jag tyckte att jag kommit till ett litet helvete på jorden (Är jag dramatisk? Nej, men det kan jag väl aldrig tro…) Men killen som drev detta boende var så himla gullig så han sa att han visste ett pensionat där han jobbat förut som han trodde skulle passa mig, och så körde han mig dit, och ja, det passade bra!

En liten förvaringsstuga i trädgården.

Pensionatet ligger en bit upp i bergen och för att vara Sri Lanka så är det lugnt och skönt (även om jag sover med öronproppar för att hundarna runt omkring gärna skäller på natten). Jag kan ligga på en bänk i trädgården och sola utan att någon ser mig. Och jag har hela pensionatet för det mesta för mig själv. Vet inte riktigt vad det beror på, varför folk inte hittar hit, för stor konkurrens, många vill bo mer centralt, ja, inte vet jag. Men oavsett orsak så passar det mig mycket bra. Ett helt stort hus för mig själv där jag kan yoga på stort golv och sitta och läsa i fåtöljerna på kvällarna och bli uppassad som om jag vore en mycket speciell person, vilket känns knepigt, men det är så det är. I och med att jag ska stanna här rätt länge så är ägarna måna om att jag trivs.

Här är matsalen och ni ser säkert min laptop, men numer har jag ett eget skrivbord så där sitter jag inte längre.

Vardagsrum.

Den tid jag varit här har det bara varit två par som stannat varsin natt. Jo, och så var det dagen jag kom, då hade ett gäng ett dagsparty, som tack och lov slutade vid 16.00. Ägaren bad om ursäkt och sa att han inte visste att någon skulle komma annars hade han inte lovat detta, men det var ju ingen fara när de slutade på eftermiddagen. Det var ett attans trummande och jag gjorde mig till lite och dansade till sällskapets stora glädje, men övrigt festande avstod jag dock ifrån.

Och så var det en helg som hela huset var fullt, det var något sällskap från Colombo som hyrt hela stället och då fick jag flytta över till ägarens hus där det också finns några rum att hyra. Jag fick ha rummet i två nätter för samma pris som mitt rum i pensionatet trots annan standard. Men jag får ju säga att jag hellre bor i pensionatet, det är spartanskare, äldre och mer nergånget, men så himla mysigt. En annan känsla. Och så får jag vara mer ifred. I ägarens hus finns ju också han och hans fru.

En trevlig balkong, fast just den helgen regnade det en del så jag satt aldrig där ute.

Och så utsikten.

Och här ser man ner över pensionatet.

Åt ett håll kunde jag se vilda bibon i ett större träd, så himla fint.

Min kamera är urdålig på att ge hyfsad skärpa när jag zoomar men här ser man bibona något närmare.

Vardagsrum i ägarens hus på andra våning.

Det är regnsäsong här just nu och det är en märklig sådan. Det har varit diverse soliga dagar, och som idag, en klarblå himmel. Men klimatet genomgår ju en förändring, och så också här. Annars får jag säga att här är nog ett av de bästa klimat jag har upplevt. Så himla ”lagom”. Några grader över 20 dagtid och någon grad under på kvällen.

Så här sitter jag nu och skriver en del på den bok jag så länge velat jobba med. Kanske har jag kommit en bit på väg när jag väl åker härifrån, när det nu blir…

Förresten, ringorm verkar svårläkt, och jag tror att oljan jag fick från ayurvedakliniken jag besökte var minst lika bra som den kräm jag köpte på apoteket, för det här har verkligen tagit tid. Vissa av såren närmar sig nog läkning men ett som uppstod lite senare är just nu infekterat, men, men, det är väl bara att ha tålamod.

Ska visa lite av teplantagen där jag gärna vandrar i nästa inlägg.

Yoga och ringorm

Jag fick nys om en attans bra yogalärarutbildning, gedigen och otroligt prisvärd. Nackdelen var att den var i Colombo. En stor skitstad enligt min krassa bedömning, för att det är sådan trafik, sådan trängsel, sådant oväsen, eländiga avgaser och absolut inga parker att promenera i. Men, enveten som jag är ibland så tänkte jag att detta kommer jag att övervinna. Om jag är tillräckligt motiverad så kommer jag så klart att fixa den här kursen. Är det någon mer än jag som är attans bra på att manipulera sig själv?

Tåg ner från Kandy till Colombo, körde igång med yogakurs, och letade boende och det fixade sig väldigt snabbt.

En dag var det ett sabla oväsen på taket och när jag gick ut så var det en hel skock med apor, de hade varit och snott mango i ett träd utanför mitt sovrumsfönster. Jag försökte hinna med att fota men de var väldigt snabba. Det enda jag lyckades någorlunda med var en mor med sin unge som satte sig ett kort ögonblick och kontemplerade över tillvaron.

Jag har fått något som jag aldrig har haft förut, i alla all inte vad jag minns – ringorm. Har antagligen fått det av någon av hundarna jag inte har kunnat låta bli att ta i.

Jag besökte en ayurvedaklinik och fick en olja, men det har inte hjälpt på rätt sätt utan ett av såren har istället blivit infekterat och dessutom har jag fått två nya sår. Därför gick jag idag enligt inrådan av en vän till apoteket och inhandlade en kräm som var både antifungal, antibakteriell och antiinflammatorisk. Hoppas nu att detta hjälper.

Och så det där med att manipulera sig själv. Det håller en stund, sedan kommer verkligheten ikapp. Efter lite mer än en vecka i tuktuk genom tät tutande avgasstinn miljö fram och tillbaka till min yogakurs, i 30 graders värme med hög luftfuktighet, så sa mitt system nej. Jag vaknade klockan fyra en morgon och det var som om en röst inom mig sa: kära du, det här går inte. Nej, just det. En sådan här miljö fixar så klart inte en person som jag. Oavsett en mycket bra kurs. Så det var bara att bita i det sura äpplet, och några sådana måste man väl acceptera att bita i under sin livstid, även om vissa av dem är lite väl sura kan jag tycka. Hur som haver – i morgon åker jag upp till Bandarawela uppe i bergen. Ska njuta av frisk luft och härliga långa promenader i vacker natur. Det ska bli underbart!

Bussar och bin

Jag åker buss till Hettipola. Det tar tre timmar med två olika bussar. Trångt och varmt. En gång i tiden var kanske de flesta srilankeser småväxta men nuförtiden finns det en del ganska stora personer här, men bussätena är fortfarande anpassade till småväxta människor. Det gör det minst sagt ganska trångt när man ska sitta tre människor på ett säte som mer är till för två och en halv personer.

I Hettipola tar jag en tuktuk som efter en kvart har tagit mig till Sri Lanka Wildlife Conservation Society:s fälthus, där jag ska tillbringa en natt för att se på ett försöksprojekt med bikupestaket som är till för att skrämma bort elefanter från människors hus och trädgårdar.

Robin från Sydafrika är just nu ansvarig volontär för projektet. En ung man med stor kunskap om sitt eget land, dess historia och politik. Det är väldigt intressant att höra honom berätta, roligt att träffa unga medvetna människor som är intresserad av att göra något positivt för vår värld.

Utsikt från fälthuset.

Robin är trött på att äta det ständiga riset med curry som serveras överallt i Sri Lanka och det kan jag förstå. Han är även trött på att bo i ett ”communal house” med ständigt något som stör nattsömnen. Också det har jag stor förståelse för. Jag har själv svårt att få ordentlig sömn när några bland personalen sitter uppe sent och pratar. Dessutom är det en lampa som lyser in i det rum jag delar med en kvinnlig volontär från Malaysia. Efter att ha legat och vänt på mig i några timmar tar jag till slut mina byxor och binder dom för ögonen. Jag hade inte en tanke på att ta med mig min ögonmask, för inte hade jag kunnat tro att det skulle bli problem med lysande lampor långt ute i bushen 🙂

Sedan börjar en enveten och mycket högljudd tupp att gala någon gång kring 4-tiden på morgonkulan. Precis utanför vårt sovrum. Det är inte alltid så lätt med kollektivt leverne.

Faktum är att tuppen är den första jag stöter på här i Sri Lanka, jag har väl hört någon på avstånd någonstans men inte haft någon galandes utanför huset. Och lite ironiskt att detta sker i en miljö med viltvård där man skulle tro att miljön skulle vara mer naturlig och ”vild”. Men det är inte alltid som man föreställer sig.

Dagen efter åker jag med Robin och Supun, en lokalbo som jobbar för organisationen och är drivande i biprojektet, för att titta på några bikupestaket. Bikuporna är upphänga med vajrar emellan sig och de är till för att skrämma elefanter (som alltså inte gillar bin) från att gå in i småbrukares trädgårdar och förstöra odlingar och hus. Det är ännu ett försöksprojekt och man prövar sig fram och får utvärdera vad som funkar och inte funkar. Man har haft några elefanter som gått igenom på några ställen, men så har man även haft ställen där de inte har gått igenom och då får man försöka ta reda på vad det kan vara som skiljer sig åt på de olika platserna.

För att projektet ska fungera måste lokalbefolkningen vara delaktig och lära sig om bin, så det är bara intresserade och motiverade lokalbor som får bikupestaket uppsatta kring sina hus. Vill det sig väl så blir det även honung som befolkningen får behålla eller så köper projektet honungen av dem och så får de på så vis en liten extra inkomst.

Stolt kvinna vid en av bikuporna i sin trädgård med bananplantering och annat.

Tidigare bisamhällen dog på grund av långvarig torka och det var tufft. Men så hade man tur och en organisation donerade 40 nya bisamhällen. Dessa fick man börja med att stödmata och det gick bra i början men sedan började sockervattnet dra till sig andra mindre trevliga insekter, en slags bålgeting (Vespa affinis) som gärna dödade bin och då slutade bina att besöka stödmaten.

Men tack och lov började det regna i samma veva som de här getingarna blev för svåra så växtligheten kom igång och bina kunde få mat på naturlig väg. Så just nu ger man endast vanligt vatten till bina och det är inte getingarna så intresserade utav.

Men en och annan geting hittar istället fram till kuporna för att försöka ta sig in.

För att getingarna inte ska kunna ta sig in i kuporna är det viktigt att de är ordentligt tillslutna. Här fixar Robin och Supun till en av kuporna som var lite otät.

Robin säger att om de fick lite mer pengar skulle han vilja att de planterade mer bivänliga växter i närheten av kuporna. Vad han hittills har upptäckt är att bikuporna verkar må bättre hos kvinnan som har en bananodling, än ett ställe med mer öppna fält runt omkring. Det kan ju dels bero på att i bananodlingen är det mer skugga men också för att de ger bina bra föda. Och det är ju sådan utvärdering som är viktig för att få reda på var och varför det funkar bra och mindre bra.

Att det behövs mer bivänliga växter är säkert viktigt och då bör man väl också satsa på torktåliga arter då det med jämna mellanrum är väldig torrt i det här området.

Hemma i Sydafrika har Robin jobbat med bikupestaket som fungerat bra, men han tror att det kan fungera sämre i Sri Lanka för att bina här inte är lika aggressiva som i Afrika. Men det har ju ändå visat sig fungera för vissa så han tror att om man kombinerar med annat skulle man kunna hitta en vettig helhetslösning. Bland annat så gillar inte elefanter citrusfrukter så om man planterar dessa tillsammans med bikupor så stärker man avskräckningseffekten. Plus att om elefanterna ändå skulle gå igenom och förstöra grönsakslandet så har byborna ändå en inkomst från citrusen och honungen. Man har ännu citrusplanteringar på prov, fast utan bikupestaket. Allt är ju i uppstartsfasen och som alltid behövs det hela tiden pengar och arbetsinsatser för att gå vidare.

Kring själva nationalparken har man elstängsel som överlag fungerar bra, men området där bikupestaketen är uppsatta är i en korridor för elefanterna att ta sig från en park till en annan och det är då de gärna vandrar in till lokalbefolkningens hus och trädgårdar. Elstängsel är dyrt och kräver hela tiden energi. Ett bikupestaket behöver ingen el, vilket är en stor fördel, plus då honungen och det positiva bina innebär för växtligheten. Det har alltså en god potential för en småskalig lokal hållbar lösning. Är du intresserad av att veta mer/och eller höra om utvecklingen framöver, hör av dig till mig så ska jag förmedla info och kontakt

Här får jag pröva att kolla biramar. Supun tar inga skyddskläder på sig och ärligt talat skulle jag inte behövt det heller, för bina var väldigt lugna.

Utvärderingar och anpassningar är hela tiden viktiga att göra för att förbättra och gå vidare. Som att man har upptäckt att vajern som håller skyddstaket på plats är för tunn och det gör att taket snurrar runt vid starkare blåst. Så nu ska man byta ut till en tjockare vajer.

Tillbaka efter vår utflykt är det skönt med en uppfriskande dusch i fälthusets härliga dusch med öppna väggar längst upp. Öppna duschar i det här klimatet är underbara för det blir inte så varmt och klibbigt. Istället kommer en stilla bris in medan man duschar. Verkligen njutbart.

Sedan en tröttsam och klibbig bussresa tillbaka till Kandy. Men ibland är vissa resor värda sitt mål.

Kandy – ett gammalt kungadöme

Kandy, huvudstad för landets tidigare kungadöme. En oerhört naturskön plats, belägen uppe i bergen med böljande skogsklädda berg runtomkring.

Idag är Kandy en av de mest heliga platserna i världen för buddhister. För att Sri Dalada Maligawa eller Tandtemplet ligger här. Ett av skälen till att staden sattes upp på Unescos världsarvslista 1988.

Men tyvärr har människan skamligt våldfört sig på den vackra staden. Här åker ständigt långa karavaner av bussar som spottar ut svarta moln av föroreningar som späs på av oräkneliga tuk-tuks.

Eftersom trafikplaneringen är lika med noll så går allt i snigelfart, medan fordonen pumpar ut sina avgaser. Ljudföroreningarna ligger också på hög nivå med ett ständigt tutande och gamla skrangliga motorer som gnisslar och knackar.  Jag tippar på att risken för lungcancer är ganska hög om man bor här en längre tid. Något som förvärras av att många bränner sina sopor ute på gator och i trädgårdar.

En tidig kväll när jag dröjt mig kvar i Kandys centrum besöker jag en gammal marknad med en trädgård i mitten.

Det är när jag ser sådana här pärlor jag önskar att jag kunnat vara här för hundra år sedan, eller att mänskligheten hade planerat sin civilisation på ett annat sätt än med bilar, avgaser och oljud.

Så går solen ner och himlen färgas mörkt rosa och hundratals och åter hundratals stora fladdermöss, flyghundar, far över himlen (som tyvärr bara blir små svarta prickar på mitt foto, om ens det). I stunden glömmer jag Kandys kaos utanför, stunden är så magisk och vacker.

I Kandy hyr jag in mig på ett trevligt boende genom AirBnb en liten bit utanför centrum. För att ta mig dit kan jag förutom att ta en tuk-tuk åka med en av de snirklande lokalbussarna för en ynka kostnad på knappt en krona. Det är onekligen en upplevelse att åka buss här, även om mindre njutbart. Bussarna har ofta dubbelt så många passagerare än vad som borde bara tillåtet, av säkerhetsskäl.

En dag när jag åker med lokalbussen ser jag en ledig plats bredvid en munk. Jag stegar med bestämda steg fram och är på väg att sätta mig när munken demonstrativt visar med sin ena hand att bredvid honom får jag minsann inte sitta. Några medpassagerar ler överseende mot mig när jag undrar varför och säger att nej, det går inte.

Somliga blir munkar i väldigt unga år.

En äldre man reser sig upp och erbjuder mig sin plats. Jag säger bestämt nej då mannen ser ganska skröplig ut. Men mannen är än mer enveten än jag och med ett tandgluggsleende säger han att jag ska sitta. Först tror jag att han ska sätta sig bredvid munken, för att det handlar om att det är en kvinna han inte kan sitta bredvid, men den äldre mannen fortsätter att stå upp. Och där sitter den unge munken med två säten för sig själv. Våra blickar möts ett kort ögonblick. Ingen av oss ler. Jag undrar vad han tänker.

Finns det elefanter i Sverige?

Nu har jag haft tid att bekanta mig med hunden jag nämnde i ett tidigare inlägg. Vi har blivit bra bundisar så jag har tagit bort en del av hans fästingar. Jag har haft en påse med hundmat med mig och det har säkert bidragit till att jag blivit omtyckt. Men det lustiga är att ibland har han inte brytt sig om maten, i alla fall inte med en gång, utan främst velat bli klappad. Och jag har märkt det med flera hundar, de som är vänligt inställda. Om man klappar dem så vill de bara ha mer. Och här finns så många. I olika kondition. Slitna, magra, såriga. Men alla i behov av kärlek.

På samma gata som ”min hund” finns också en liten dam, hon verkar gammal och sliten, och blyg, så henne har jag inte lyckats få att acceptera fysisk kontakt. Men hon ser glad ut när jag kommer och hon får också lite hundmat då och då. Hennes tänder är nog inte vad de borde vara för hon har besvär med att tugga. När hon äter försöker hon lägga maten på ena sidan i munnen, troligt där hon har flest tänder kvar.

Här är den lilla damen.

Som ni kanske ser så anstränger hon sig för att tugga.

På tal om djur så trampade jag i något blött en morgon. Trodde först att det hade regnat in, men insåg sedan att det var piss när jag tog lite på fingret och luktade. Det måste alltså vara mungon som huserar uppe på taket som slagit en drill och så har det sipprat genom plankorna ner på mitt golv. Det var ju en sabla tur att jag slapp få det i sängen.

Det finns massor av ekorrar på centret och jag lyckades äntligen fånga en av dem på foto.

Det är spännande med människor, och våra olika sätt att förhålla oss till livet och världen. En av de män (tyvärr är det övervägande män som kommer hit) som regelbundet besöker Krishnamurti Study Center är en intressant person som jag blivit god vän med. Han har som många andra här aldrig besökt något annat land. Han har inte råd att köpa någon dator men hoppas kunna göra det när han får sin pension. Det är några år kvar till dess. Under tiden går han regelbundet på datalektioner, men även matematiklektioner, på något slags universitet där människor i olika åldrar kan läsa enstaka kurser i olika ämnen. Det tar fyra timmar för min vän att resa från sitt hem till Colombo där universitet ligger, och då det är en så lång resa brukar han kombinera det med att besöka Krishnamurti centret.

Min vän frågade mig en dag om det finns apor och elefanter i Sverige. Jag blev ganska förvånad över frågan, men jag har förstått att det är många utöver min vän som inte har så stor kunskap om andra länder, om de olika klimaten i olika delar av världen och en del annat. Fast man kan ju fråga sig vad det egentligen spelar för roll. Om jag vet att det finns vissa djur i tropiska länder och andra djur i tempererade klimat, på vilket sätt bidrar den kunskapen till att världen blir bättre? Jag vet inte. Men vad jag vet är att min vän är en människa som försöker lära känna sig själv, för att på så vis bli en bättre medborgare i vår värld, för att han tror att om vi ska förändra världen måste vi börja med oss själva. Och jag tror att han har rätt. Det viktiga är inte att veta om det trampar elefanter på svensk mark eller inte.

När vi hade vårt första möte med vår Vetivergrupp så fick jag en Vetiverplanta av en av deltagarna. Och nu är den planterad i Krishnamurti centrets trädgård. Min första planta på Srilankisk mark. Ska bli spännande att se hur den tar sig.

Mr. Weera som så att säga tar hand om Krishnamurti centret är några år över 80. Han är alert i både huvud och kropp. Vi har diverse intressant diskussioner under våra gemensamma måltider.

En dag går vi runt ute i trädgården. Vi tittar och luktar på olika blommor. En del luktar fantastiskt gott.

Här är baksidan av rummen där vi sover.

Härlig bananklase.

Bananer med blomma.

Intressant blomma, men utan lukt.

En vacker och intressant blomma är den som kallas för Kandy dancers – för att blommorna påminner om de dansare som uppträder på ett kulturcenter i Kandy, en stad en bit upp i bergen.

Och det är just Kandy som är min nästa anhalt. Det blir därifrån ni hör ifrån mig nästa gång.