Lake Barrine

Jag har tyvärr varit mycket dålig på att skriva här de senaste månaderna, så det blir stor eftersläpning i tid, vilket kanske inte spelar så stor roll. Men vad som däremot spelar roll är att när jag då äntligen skriver, ifrån Australien, så talar jag inte ens om var i detta stora land jag befinner mig. Ack, så slarvigt. Men nu ska jag åtgärda mina missar och visa er var jag befinner mig.

Här är en karta över Australien, kolla uppe i högra hörnet så hittar ni Cairns. Omkring 6 mil sydväst om den staden befinner jag mig.

as-map

Här är en karta som visar närområdet. Vid södra änden av Lake Tinaroo håller jag till just nu till.

atherton_tablelands_map_-_queensland_australia-small

Men just nu tänker jag berätta om en annan sjö, Lake Barrine, som är för liten för att vara utmärkt på kartan ovan, men det finns så klart mer detaljerade kartor så här nedan kan ni se var sjön ligger. Och precis ovanför utropstecknet kan ni se en arm av Lake Tinaroo – vid den armen, där finns jag!

map_small_lake_barrine

Lake Barrine

Jag åker för att ta mig ett tidigt kvällsdopp i Lake Barrine efter en het och klibbig dag. Eftersom jag idag även har klippt gräsmattan är jag extra svettig. Då jag använder en handdriven gräsklippare krävs en viss fysisk ansträngning, speciellt när gräset har hunnit bli lite långt. Men motion är bra och framförallt får mina armar jobba, vilket är en extra fördel när de allmänt får för lite motion i mitt vardagliga liv framför datorn.

Jag aldrig haft något annat än en handdriven gräsklippare. Jag har resonerat som så att om jag vill ha en fin gräsmatta, vilket väl måste ses som en lyx i vår tillvaro, så vill jag inte att det ska ske med hjälp av fossila bränslen. Men märkligt att jag hade turen och hittade en handdriven klippare här hos min vän M som annars älskar allt som kräver oljebaserade resurser. Fast det är klart, det var en kvinnlig vän till honom som haft den ståendes vid sin husvagn, inte M själv. För han kör som sagt bara motordrivet. Bil, traktor, gräsklippare, trimmer, båtmotorer, motorcykel, dieselpump. Allt som bara går att hitta som kräver fossilt bränsle och som för oväsen. Jag tror att någonstans under evolutionens gång måste förkärleken för motorer ha inympats i männens gener. Det måste helt enkelt finnas en speciell motor-DNA hos män. Jag ser ingen annan förklaring.

Kanske kan min miljövänliga insats här verka patetiskt liten i det för övrigt fossila sammanhanget, men jag ser ingen anledning att jag ska bidra med ännu mera utsläpp. Dessutom gillar jag inte oväsen. Så nu när min vän är bortrest kan jag passa på att njuta av lugnet.

Nu låter jag väl attans präktig? Så där riktigt skamligt präktig. Så att vissa av er får dåligt samvete och andra irriterat värjer sig. Men ack, kära ni, gör inte det, för jag har en akilleshäl så stor att om den hade materialiserats rent fysiskt så skulle jag aldrig hitta några skor som passade. Och det beror på alla mina flygresor världen över. Jag har för längesedan förbrukat min pott av utsläpp, så resten av mitt liv borde jag egentligen bara förflytta mig genom att gå, simma och cykla för att hålla nere mina ekologiska fotavtryck. Jag behöver göra en rejäl omställning helt enkelt.

Men, så säger somliga att om du äter kött då bör du gå, men om du äter vegetariskt (vilket jag gör) kan du flyga. Argumentet är att om du äter djurbaserade livsmedel (djurindustrin orsakar onekligen enorma utsläpp) så har du enligt någon beräkning använt upp din utsläppspott och bör därmed förflytta dig till fots. Men om du äter växtbaserade livsmedel så kan du flyga om du vill. Frågan som följer är ju då, flyga hur mycket? Jag har nog dessvärre flugit på tok för mycket för att kunna rättfärdiga det med att jag har matvanor med låg inverkan.

Jamen, säger någon annan, du kan väl klimatkompensera dina resor. Klimatkompensera? Som jag förstått så fungerar det ungefär som att misshandla någon och sedan betala delar av behandlingen. Jag kan nog tycka att det är bättre att avstå från att skada ifrån början och använda pengarna till något mer uppbyggligt.

Du ska alltså betala pengar till ett projekt som planterar ett visst antal träd, nästan alltid i ett utvecklingsland, som sedan tar upp koldioxid i motsvarande mängd som din resa släppt ut. Och det kan ju vid ett första påseende verka bra.
Men övriga utsläpp då?

Flyget släpper även ut vattenånga och kvävedioxid, som ger indirekta klimateffekter på hög höjd. Faktum är att flygets totala påverkan på klimatet är omkring dubbelt så stor som enbart utsläppen av koldioxid. Så snacka om att det här kompensationsköret är en ekvation som, enligt den matematik jag har lyckats lära mig, helt enkelt inte går ihop.

Dessutom behöver vi plantera träd ändå, oavsett om vi flyger eller inte. I enorma mängder. För att vi helt krasst har huggit ner alldeles för mycket och även fortsätter att göra det, av olika anledningar.
Kompensationsmodellen är kort och gott något som smartisar bakom flyg- och turistindustrin kommit på för att vi ska kunna döva våra samveten och fortsätta resa. Flyg, flyg, plantera, plantera. Jippi!
Min akilleshäl är dock fortfarande kvar.

Svettig, och troligtvis ganska smutsig, glider jag ner i Lake Barrines svalkande vatten. Här finns ingen allmän badplats så hit kommer inte många badare. En och annan som passar på att ta sig ett dopp efter att de har fikat i det pittoreska tehuset. Eller några lokalbor som kommer för ett uppfriskande kvällsdopp, och kanske också för att njuta av den vackra omgivningen.

Det idylliska tehuset, som ligger precis vid sjön, är omgivet av en prunkande trädgård som ger den perfekta inramningen för en engelsk kolonial miljö. Sjön är ungefär en kvadratkilometer stor, omgiven av regnskog. Och för att höja besöksvärdet ännu mer kan jag nämna att jag nog ätit min godaste cheesecake någonsin i tehuset här.
Serverad med färsk tropisk frukt och grädde.

3 nov 2000 Lake Barrine

Idag får jag sällskap av en mindre grupp barn och några vuxna. Det visar sig vara scouter. Förutom att bada har de paddlat kajak. Det är så härligt att möta friska och alerta barn och ungdomar, som använder sina kroppar, sina olika sinnen. Som har vuxna människor i sin omgivning som uppmuntrar och ser till att de får den möjligheten.
Jag pratar med mannen i sällskapet. Han berättar att vattnet här är bra för huden, det innehåller en del mineraler, och det låter logiskt eftersom Lake Barrine är en gammal vulkansjö.

För 17 000 år sedan fick alltså en vulkan i området ett stort utbrott och lämnade efter sig en krater som med tiden fylldes med vatten. Det var en rad av kraftiga explosioner som uppstod efter att het massa (hot molten rock) kommit i kontakt med grundvatten i jordens innandöme. Något som ledde till en ackumulering av ånga, gaser och tryck som fick vulkanens inre att så småningom brista.
Tänk vilken enorm kraft. Vilket oväsen det måste ha varit. Och så hett.

Och nu. Detta lugn. Som varat i tusentals år. Ett ångande bubblande hål, som sakta lagt sig till ro. Som i början fräste och pyste när det svalkande regnet kom, men som med tiden tystnade. Ett stort kargt och livlöst hål som sakta lät sig fyllas med vatten. Och med vattnet kom livet. Marken kring kraterns kanter började spira med växter som med tiden blev till buskar. Rikligt med regn, sol och värme gjorde att den glesa buskvegetationen med tiden tätnade alltmer och för omkring 7 600 år sedan började dagens regnskog formas.
Och idag simmar jag i vulkanens öga.

 

Omsorg, fripassagerare och lite mera action

Igår fick jag frukost på sängen. Härligt! Visst är det fantastiskt med sådan omsorg! Inte alla förunnat, framförallt inte för dom som lever ensamma. Men jag vill inte avstå från guldkorn i tillvaron bara för att jag lever allena så emellanåt bjuder jag mig själv på frukost på sängen. Och då struntar jag i min vardagliga frukost bestående av grönt te med ingefära och honung, frukt och müsli (utan något jäkla tillsatt socker). När det är frukost på sängen, då blir det rostat bröd och kaffe. Inga nyttiga krusiduller då inte.

Och så läser jag något underhållande. Något jag kanske längtat att få läsa under veckan men som jag inte hunnit med. Fast just igår blev valet inte särskilt lustfyllt. Hade ingen nöjeslitteratur kvar, så det fick bli att läsa slutet av Tim Andersons bok ”The Dirty War on Syria” (finns också på svenska) som är så långt ifrån lustfyllt man kan komma. Det som händer i Syrien är fruktansvärt, och tragiskt är också hur mycket vilseledande information om kriget som sprids. Det är det Tim Andersson skriver om.

Hur som haver, jag tyckte att jag var värd lite frukost på sängen efter två oroliga nätter då en råtta egenmäktigt bestämt sig för att bli sambo med mig och flitigt rotade omkring under nattens lugna timmar. Efter att jag stuckit in öronproppar så långt det bara var möjligt och ändå stördes av denna bökande gnagare dundrade jag den andra natten upp, hoppade och slog var jag kom åt, och öppnade sedan dörren till mitt sovrum (enda dörren i detta bygge) och hoppades att den lille rackaren skulle tycka att det var säkrast att dra iväg. Faktum är att hen nog tyckte det. Att vara sambo med mig var tydligen för jobbigt.

Däremot är jag sambo med en annan varelse, som är hur lugn som helst. En spindel, kanske halva storleken, eller lite mer, av min hand. Igår när jag skulle gå och lägga mig var det andra gången jag såg den sedan jag kom hit, på precis samma ställe på fönstret som sist för några veckor sedan. Om den är giftig eller inte vet jag inte, men det spelar inte så stor roll för den håller sig på sin kant. Var den håller hus när jag inte ser den vet jag inte, och det är förmodligen heller inte min ensak, den har sitt liv att leva och bodde väl här långt innan jag kom. Den låter mig vara ifred och då finns ingen anledning att jag inte gör det samma. Ömsesidig respekt.

Under gårdagen åkte jag även och handlade och när jag gick ur bilen hojtade en kvinna utanför affären:
– En spindel hoppade just ur din bil.
– Jaha, svarade jag lakoniskt, då jag inte tyckte det var någon större sensation i de här bygderna.
Jag fick syn på spindeln, lite mindre i storlek än den som dykt upp i mitt sovrum, som skyndsamt förflyttade sig längst trottoarkanten längst med bilens front, troligtvis stressad över att plötsligt ha hamnat i stadslivets osäkra tillvaro (Malanda med 2 000 invånare).

Jag inhandlade det jag behövde, inklusive glass, snickers, chokladtäckta mandlar och popcorn (att poppa ordentligt i en gryta). Jag tycker det är viktigt att balansera upp mitt intag av grönsaker och frukt. Det är nog inte bra att rubba jämvikten för mycket. Tja, skämt åsido tror jag att man kan förhindra och läka många sjukdomar via kosten, men samtidigt behöver inte en medveten kostföring innebära att man ska vara puritan. Förlustelser i lagom proportioner tror jag har hälsobringande effekter i sig.

När jag var klar med mitt shoppande, satt mig i bilen, och kört ett stycke dök plötsligt spindeln upp på framrutan. Den stackaren hade hållit sig vid bilen under hela min shoppingrunda. Ajaj, så orolig den måste vara. Strax försvann den in under motorhuven och man får ju hoppas att den hittade en plats att hålla sig fast vid tills vi kom tillbaka hem till bushen där den hör hemma.

För övrigt så är cikadoherrarna fortfarande pilska. De verkar inte ha fått vad de önskar för konserterna fortgår från morgon till kväll. Hur min hörsel kommer att påverkas av detta får framtiden utvisa 🙂

dilobopyga_sp-_8429389397

 

 

Action ute i bushen

Hej vänner och bekanta!
Jag har helt missat att lägga upp material här, det har hamnat på Facebook eller blivit kvar i mitt huvud 🙂
Det har hunnit hända en hel del sedan sommarens inlägg från Vadstena, och nu blir det som det blir. Ingen direkt tidsmässig ordning. Men kort kan sägas att jag just nu är hos en vän ute bushen vid Lake Tinaroo, Tableland, Norra Queensland, Australien.

ACTION UTE I BUSHEN
Jag sitter i soffan i det kombinerade köket och vardagsrummet, käkar min lunch och läser. Det rasslar till på golvet och jag kikar ner för att se vad det är som låter. En orm ringlar runt i snabb fart och jagar en större skalbagge av något slag. Med skalbaggen i munnen reser ormen sig upp i riktning mot mig, vilket känns mindre trevligt. Ännu mer oroande är att strax är skalbaggen borta och ormen reser sig ännu mer och ser ut som att hens planer är att ta sig upp i soffan.

Jäklar! Tror ormen att soffan är ett träd av något slag?

Jag är inte annars så snabb av mig men just nu har jag fått kvaliteter som varit gömda och snabbt studsar jag ur soffan. Ormen reser sig ännu mer och letar sig in under en av dynerna och är snabbt utom synhåll.

Wow! Har det legat ormar därunder tidigare, utan min vetskap?

Hur det nu än varit med den saken så vill jag inte med min kännedom ha en orm där nu. Jag hämtar en sopkvast, tar bort dynerna en efter en tills ormen blir synlig, stöter på den med borsten tills den snabbt glider ner på golvet igen. Det finns visserligen väldigt giftiga ormar här i Australien, men det här är med stor sannolikhet en ofarlig grön ”tree snake”, så även om det är olustigt så finns det ingen anledning att vara rädd.

Ormen slingrar iväg mot några lådor vid ena väggen och jag följer efter, stöter med borsten för att jag vill att den fortsätter, och det gör den, men inte åt det håll jag önskar. Istället för ut röra sig ut över golvet mot verandan, där den skulle kunna ge sig ut i friheten med hur många träd som helst, så slingrar den in under min väns säng. Och där finns inte en chans för mig att komma åt den, utan jag får acceptera att jag nu har en orm i huset.

Här syns den dörrlösa ingången i mitten, så ni kan förstå att det är lätt för djur att ta sig in, och förhoppningsvis också ut 🙂
ingang-liten

Köket är i mitten, utan fönster.
martins-house-liten

Under två kvällar har jag haft påhälsningar av en mindre råtta. Första natten hade den tagit sig ner i sophinken och förde ett sabla liv då den försökte ta sig upp igen vilket den misslyckades med, så jag fick gå upp och hjälpa till. Igår kom den tillbaka (här finns inga dörrar att stänga) men höll sig lugn och fin. Om den kommer tillbaka i natt igen och ormen får vittring så kanske det blir ett riktigt partaj.

FÖLJANDE DAG
Jag tror att ormen har dragit till skogs och att råttan har lagt ner sina besök ute köket i brist på god mat. Så natten var lugn.

Däremot har några andra varelser börjat göra väsen av sig, och självklart är det männen! Ett tag körde de igång sin orkester bara en stund kring solnedgången men nu kör de höga decibel hela dagarna. Pilska grabbar! De spelar högt för att locka till sig honorna som är tysta och avvaktande. Fasiken, släpp till för sjutton, så grabbarna lugnar ner sig!

Det kan bli ganska höga decibel kan jag säga. Upp emot 120 decibel om det vill sig illa. 90 är gränsen för när det kan bli skadligt för det mänskliga örat. Enligt en vän till mig kan även 80 göra skada om man utsätts för det under mer än 8 timmar. Jag känner inte så noga till cikadornas parningslek, hur svårflirtade kvinnorna är, men jag hoppas att de inte håller på sig för länge 🙂

Vadstena

Jag rör på mig lite även när jag är i Sverige. I dagarna har jag besökt den fina lilla staden Vadstena som är en mycket vacker sommartid. Här finns så många fina gamla byggnader. Några av dem kan ni se här nedan.

Visst är det fint, det gamla Apoteket?

Apoteket_i_Vadstena,_juni_2005

Och en bank.

Östgötabanken_i_Vadstena,_juni_2005

Slottet som så klart är utmärkande för staden.

Digital StillCamera

Vadstena_slott,_norra_sidan,_juni_2005

Och klostret så klart!

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Och alla fina små gator.

Vadstena-Sweden

Jag passade även på att göra en liten insats för Vättern. Gick med två kvinnor ur AktionRäddaVättern och delade ut broschyrer under starten av Vätternrundan.

Rädda Vättern

Nyligen beslutades att Försvaret får utöka antal skjutdagar över sjön från 20 till 30. Man kommer alltså att skjuta ammunition rätt ner i vattnet, vilket gör stor skador på fisk- och fågelliv. Man får tillåtelse att skjuta över områden som är så känsliga att inte ens en liten roddbåt är tillåten, men skjuta, det går alltså bra. Ammunitionen lagras på sjöbotten och med åren vet vi inte vad det kan leda till. All mineral utsätts för korrosion. Luftföroreningarna från flygningarna är också stora. Dessutom orsakar skjutningarna starkt buller, som är mycket störande för de boende i området och mycket stressande för djurlivet. Utökandet av dagarna beror på att Försvaret vill tillfredsställa ”framtida behov” – läs mellan raderna – ett närmande till Nato.

Vi träffade många trevliga människor under fredagskvällen som var ute och tittade på Vätternrundan och som tyckte att beslutet om en utökning av antal skjutdagar, ja, skjutningen överhuvudtaget, är sanslös, så det finns ett stort motstånd. Vättern är ett av Sveriges viktigaste dricksvattentäkter.

Stöd gärna AktionRäddaVättern med en medlemsavgift på ynka 100 kr, till Bankgiro 196-7157 eller Swish 123 694 80 87. Ange namn och mejladress.

Borås möter mig med sol

Nu är jag tillbaka i gamla Svedala igen, har inte hunnit skriva mer från Sri Lanka, kanske jag gör det med tiden så ni får se lite bilder därifrån.

Men som sagt, tillbaka i Sverige där Borås mötte mig med härligt solsken och det första jag gjorde var att besöka vårt fantastiska bibliotek. Satte mig i solen med en kaffe för att njuta av mina nya lån.

Jag vid bibblan 17 maj-liten

Nu får vi tro att det blir en jättefin sommar för oss alla!

Krishnamurti Centre

Jag stannade på Krishnamurticentret flera veckor, lite längre än tänkt, men min dator gick sönder så jag var tvungen att få den lagad inne i Colombo och då bodde jag gärna kvar på centret. Människorna på centret var underbara, jag har fått fantastiska vänner som jag kommer att bära med mig i mitt hjärta vart jag än tar vägen.

Krishnamurti Centre-liten

Det var ett annorlunda center, eller snarare, Krishnamurtis tankegångar var annorlunda mot vad jag hade föreställt mig när jag bestämde att åka på en meditationsretreat. Och egentligen kan man inte kalla det för meditationsretreat utan kort och gott för lärande om Krishnamurtis tankegångar. Tankar som går stick i stäv med många andra läror som utgår ifrån ett ganska ritualiserat mönster för hur man ska leva, och meditera. Krishnamurti vänder sig helt emot all religion, alla dogmer, alla ritualer, som enligt honom enbart får oss att följa andra och inte tänka själva. Det handlar om att lära känna oss själva, utan att följa i ledbanden av andra. Och om vi vill lära känna oss själva, vilket är förutsättningen för att kunna agera i världen på ett medvetet sätt, måste vi befria oss från vad andra säger är rätt och fel. Från vad vi bör eller inte bör göra. Vi måste vara fria.

Så att gå upp klockan fyra, meditera vid en speciell tid, ha speciella kläder, rökelser, mantran, ingen fast föda på eftermiddagen, allt detta vänder sig Krishnamurti helt emot. Om vi gör det följer vi bara andra, utan att tänka och uppleva själva. Hans tankegångar är uppfriskande. Själv hatar jag att gå upp klockan fyra på morgonen 🙂 och jag gillar att äta, så bara tanken att inte få någon mat från lunch och framåt gjorde mig attans orolig när jag läste om att det kunde vara så. Jag är glad att jag slapp den pinan. Å andra sidan var det så mycket god mat på Krishnamurti centret att jag la på mig lite, väldigt irriterande! Så nu får jag kämpa med att få bort det som lagt sig som ett extra litet lager över magen 🙂

En svart kråka gottar sig med mat som blivit över.

Kråka äter-liten

Här är det dags för att kolla en video. Jag var enda gästen i början, och den enda ”utifrån” under hela tiden. Centret är inte så känt och det är inte ofta som internationella besökare hittar hit. Det kommer en del ”lokalbor” på besök då och då, vilket är trevligt. Men tyvärr bara män.

Dags för video-liten

Weera som sitter bredvid mig tar hand om centret, en fantastisk man, 83 år. Fixar och donar. Odlar grönsaker i trädgården. Här är lite grönt som han plockade en dag.

Grönsaker-liten

Här fikar vi. Munken kommer och hälsar på ibland, han gillar inte de buddhistiska templen och munkarna, för att de är för rigida. Enligt mina nya vänner är inte buddhismen som praktiseras i Sri Lanka någon riktig buddhism, inte det som Buddha egentligen talade om. Och det är säkert så på många andra ställen. Människor gör sina egna tolkningar, för att man vill ha rätt, och man vill kunna utöva makt, genom att pådyvla människor vissa beteendemönster och regler. Att de måste göra si och så, klä sig si och så. Efter många intressanta samtal är jag för tillfället mer än vanligt trött på religion.

Matdags-liten

Här dricker munken te på fat. Jag berättade att så gjorde min mormor, fast hon drack kaffe och sög på en sockerbit.

Munken dricker på fat-liten

Inne i centret.

Inne-liten

Den vackra uppfarten till centret som ligger i ett litet naturområde utanför ett villaområde.

Uppfart-liten

Från andra hållet.

Vägen fram-liten

På en av mina tidiga morgonpromenader såg det så här vackert ut, med strilande solstrålar.

Soljus-liten

Orkidéer i trädgården.

Orkidéer-liten

Röda näckrosor i en damm som munken byggt.

Röda näckrosor-liten

Bananer. Sugar bananas, de bästa som finns!

Bananklase-liten

Här med en vacker blomma.

Bananblomma-liten

Vackert, grön och frodigt. Men attans varmt. Sri Lanka har lidit av en värmebölja. Klimatförändringarna går inte att förneka. Lokalborna säger att så varmt, så länge, som det varit nu, det har de aldrig upplevt. Vi hade 31 grader ibland nattetid.

Det blir allt för idag.

Meditations retreat

Jag har prövat att praktisera meditation hemma med mig själv, och några gånger i grupp. I några yogagrupper, i ett buddhistcenter, i ett Hare Krishna center, men jag har aldrig varit på en meditations retreat. Jag har aldrig praktiserat meditation ordentligt. Jag har aldrig gett det en riktig chans. Eller man ska kanske säga att jag inte gett mig själv en riktig chans, till inre ro och fokus. Och så känns det nu, att jag har brist på fokus, och jag vet inte var jag vill vara. Och det tror jag inte att jag kommer att få veta genom att leta runt i halva världen så jag har bestämt mig för att åka på meditations retreat. För att se inåt istället för utåt. Något jag även vill kombinera med en yoga retreat. Jag vill verkligen stärka mig på flera plan.

När jag letade efter platser att åka till så tyckte jag att en del var för religiösa och en del var för hierarkiska. Jag kände mig tveksam till att jag skulle kunna känna mig helhjärtat engagerad men så dök jag på en intressant indisk filosof Jiddu Krishnamurti som inte förespråkar att man följer någon religion, eller förlitar sig på auktoriteter. Vi måste vara fria i tanken menade han. Jag kände att nu hade jag hittat något som passar mig.
FB_IMG_1454372686008

Och var hittar man då sådana här retreat platser/center till ett pris som funkar och i en miljö där man inte fryser 🙂 Tja, Indien är ju välkänt för sina meditations- och yogacenter, men jag är lite skrämd av detta stora hektiska land, så jag har istället valt grannlandet Sri Lanka. Från onsdag 6 april kommer jag att befinna mig på Study Center en bit utanför huvudstaden Colombo. Hur länge det blir vet jag inte. Kanske att jag stannar i olika omgångar, det beror på hur det funkar, hur jag kan ta in den nya kunskapen. Och det får jag berätta om senare.

FB_IMG_14586861982056464

 

San Sebastian…igen…

Jag har tidigare lagt upp ganska många bilder från San Sebastian, La Gomera, så jag hoppar över den biten den här gången. Därför blir det inte så mycket härifrån. Men vad jag inte sa något om sist är att jag har nog inte har sett så många nedgångna människor på en och samma plats förut. Och på en så liten plats. Slitna, fysiskt nedgångna människor som druckit och rökt för mycket.

Bland annat bor det en svensk ex-pundare, det är vad han själv kallar sig, på mitt vandrarhem. Det har varit intressant att prata med honom, och Lars som han heter, bor här också en lite längre tid precis som jag. Han har berättat för mig om hur han varit hemlös, hur han sålt tidningen Faktum och tjänat bra med pengar på det. Han är befriat öppen och utan skam. Pratar och skrattar. När han berättar om hur han bodde på La Gomera en gång i flera månader utomhus så blir jag lite fascinerad över hans företagsamhet och det slår mig att många människor som lever i samhällets utkant måste vara väldigt ”resursrika”. Det är världar man borde ta reda på mera om.

Lars har slutat med tyngre droger men han dricker vin mest hela dagarna, flaxar som en väderkvarn och när han lagar mat så skvätter det i hela köket. Han läser mina Proletären för här är brist på svensk lektyr, och han uppskattar tidningen, vilket är roligt, även om han tycker att korsorden är för svåra. Så nu är jag den hälsosamma och nyktra kommunisten här på vandrarhemmet 🙂 Ja, ägaren och en kille som hjälper honom tar sig gärna en konjak till frukost så det är ju ett litet speciellt gäng om man säger så. Men så kommer så klart diverse besökare, som stannar en dag eller två, som man knappt ser till för att de är ute och vandrar eller ser sig om på annat sätt.

Det har fram och tillbaka varit ganska blåsigt, men det är kanske så på en mindre ö. Framförallt har det blåst rejält på kvällarna och ibland har jag nästan varit orolig över att få något i huvudet. Men varför håller jag mig inte inne på kvällarna kanske ni undrar. Jo, för att här finns ganska många hemlösa katter som jag har varit ute och matat. Det finns några ställen dit katterna går, främst på kvällarna, eftersom det finns några godhjärtade människor här som regelbundet ger dom mat. Jag har velat bidra till denna insats.

Katter äter1-liten

Här är ett annat gäng, och de är omkring 15 stycken, men de blir ju oroliga när jag kommer närmare så jag får inte med så många på foto. Hit går jag ibland dagtid för här hänger dom omkring även när det är ljust.

Fler katter-liten

Så nu jag i kapp. Nu är jag precis här, just nu. I San Sebastian, huvudstad på den lilla Kanarieön La Gomera.

 

 

Stöd till Västsahara

När jag var i Las Palmas så var det ett år sedan Takbar Haddis son dog. Hennes son torterades till döds i en poliscell i Västsahara och därefter försvann hans kropp och ingen vet var den blivit av. Pojkens brott var att han stöttade ett självständigt Västsahara och ett slut på Marockos ockupation. Takbar Haddi har alltså inte bara förlorat sin son under grymma omständigheter, hon har inte ens möjlighet att kunna begrava honom.

I ett års tid har Takbar Haddi demonstrerat för sin rätt att ge sin son en begravning. Tålmodigt står hon varje dag med affischer och information om hur hennes son torterades och försvann. På årsdagen av sonens död var vi några som deltog i en manifestation för att visa Takbar Haddi vårt stöd. Vi kunde så klart ha varit många fler….

Här är jag och Takbar Haddi.

Jag och Takbar Haddi-iten

Här i grupp.

Grupp-liten

När det mörknade tände Takbar Haddi ljus till sin sons minne.

Minnesstund-liten

Och här talar Takbar Haddi.

Takbar Haddi-liten

Det var känslosamt. Sorgligt. Och samtidigt vackert. Vackert när människor samlas för att de tror på en bättre värld. Tillsammans.

Jag känner mig alltid privilegierad när människor som varit med om fruktansvärda saker bjuder in mig i deras liv, i deras upplevelser.

På vägen hem från manifestationen gick jag genom en liten park som jag tycker om. Där hade man ljus tända i en liten damm, med vattenfontäner. Och då fick jag se något märkligt och vackert. En svan som hela tiden höll sig vid ljusen kring vattnet som sprutade. Hen tyckte förmodligen att det var lika vackert som jag.

Svan-liten

Svan2-liten

Förresten. Nyligen har ett intressant projekt startat i de västsahariska flyktinglägren i Algeriet. Man ger musikutbildning till barnen för att de ska få del av den glädje som musik kan förmedla. Det heter Stave House in The Sahara.

Karneval i Las Palmas

Efter Fuerteventura hälsade jag på mina vänner i Las Palmas, Gran Canaria, några dagar. Det är lite över en månad sedan. Ack..ja.. Att hänga med i nuet är inte alltid det lättaste 🙂
Hur som haver, det var karneval i februari och några av er som är nördar på Facebook har redan sett några foton från dessa festligheter där. Men då kreationerna är väldigt vackra kan ni säkert se dem en gång till, plus att jag lägger upp fler foton här på bloggen.

1454756130840

1454756131443

1454756131496

1454756131655

1454756134713

1454756134966

1454756135165

1454756189290

1454756189611

1454756189920

1454756191494

1454756194177

OBS – det är inte jag som har tagit dessa foton. Har fått tillgång till dem från annat håll.