Quitos lungor

Jag har hyrt in mig via AirBnb hos en kille i norra delen av Quito. Han är nog en av de mest stressade människor jag stött på. Han är mest iväg och jobbar och när han kommer hem står han knappt still, svårt att prata med honom. Men strunt samma, boendet har varit mycket bra med tillgång till en stor lägenhet och läget i stan är toppen. Ett lite bättre område så att säga. Så här ser huset ut där jag då härbärgerat några nätter uppe på åttonde våningen.

Jag har från fönstret sett träd uppe på en höjd rätt nära och tänkt att det måste undersökas. Så jag går upp bland gator och hus mot träden och kommer till en liten grusväg och en stig som ser intressant ut och plötsligt har jag detta bakom mig.

Och detta framför.

Och så blir det så här.

Ser ut precis som australiensisk bush med eukalyptus, samma härliga doft. Jag är lyrisk, en kort promenad från ett hektiskt storstadscentrum, tror knappt det kan vara sant.

Och jag går vidare.

Kan inte bli mer likt bushen i Australien, eller så är det bushen där som är lik bushen här 🙂

Några vackra stora eukalyptus.

Träffar på en joggare som ställer upp som fotograf så även jag får vara med på ett foto.

Joggaren berättar för mig att tidigare var det en rik familj som ägde hela området här men att staden köpte upp området så det inte skulle urbaniseras och nu är skogen och området skyddat. Tack och lov. Namnet är Parque Metropolitano Guangüiltagua och brukar tydligen benämnas som Quitos lungor. Joggaren tipsar mig om hur jag ska gå för att få en bra utsikt. Och nog är utsikten bra alltid.

Det finns inte bara stigar utan också små vägar här och där. Ibland grus men ibland även kullersten, häftigt.

Här och där öppna parklandskap.

Och även konstverk.

När jag går hemåt kan jag se vulkanen Pinchinca i fjärran.

Nu knappt med någon snö kvar efter några starkt soliga dagar.

Tja, vad säger jag här.. Underbart! Det räcker.

 

 

 

 

 

 

 

Annonser

Exotiskt i Quito

Strålande sol denna morgon i Quito och då kunde jag inte låta bli att åter fota den snöklädda toppen som jag nu vet heter Pichincha. Det är tydligen en aktiv vulkan fast den ser ganska kylig ut just nu tycker jag.

Det är klart att en aktiv vulkan känns ganska exotiskt, precis som jag tycker det gör med en huvudstad som ligger på 2 850 meters höjd som Quito gör, högt upp i Anderna. Kanske var det ovanan vid denna höga luft, eller sviter efter min nära döden upplevelse 🙂 dagen innan, som gjorde att jag blev kallsvettig och fick sätta mig en stund när jag var och fixade mitt mobilabonnemang. Hur som haver så har det inte hänt sedan dess.

Jag har sett något annat exotiskt på en gata här i området. Fast de är lite dåliga på att stava. 🙂

För övrigt har jag varit hos min visumagent idag där allt gick fort och smidigt, så vad det lider ska jag få uppehållstillstånd och slipper lämna landet för att få nytt visum. Så många resor ut och in jag gjort genom åren för att kunna vistas lite längre tid i ett land. Nu ska jag slippa allt sådant strul framöver.

 

 

Anlänt i Quito, Ecuadors huvudstad

Min resa till Ecuador gick bra tills jag blev matförgiftad på planet till Quito. Jag började få ont i huvudet som brukligt när man drabbas av detta elände, och sedan börjar illamåendet som inte vill ge med sig. Det blev en fasligt jobbig resa, framförallt var taxiresan in till stan förbaskat jobbig (gav attans snabbt upp att färdas med buss). Jag kämpade tappert med att ”hålla mig” så att säga, men väl framme vid mitt boende kom planets trista mat upp från diverse olika håll. Och jag kände mig ganska nära döden måste jag säga. Sedan blev det en hel dag och natt i sängen.

Men jag återhämtade mig bra och i morse när jag kom upp redan vid 06.00 möttes jag av en vacker syn utanför fönstret.

Och så här när jag zoomade in.

Och nere på gatan såg jag något trevligt. En morgonpigg man som matade några fåglar.

Lägenhetens katt har jag så klart lagt beslag på, eller snarare, han har lagt beslag på mig. Vilket man tydligt ser på den förföriska bestämda blicken.

Måste ju se till att hålla sig ren.

Och sover så sött.

Efter att ha varit nära döden känner jag mig just nu ganska levande och vid gott mod 🙂

Besök i utsatt område

I går var jag på besök i ett teplantageområde utanför staden Haputale häruppe i bergen. Det var ägaren av guesthouset här som hade förmedlat kontakt med en präst som jobbar i området och som var bekymrad över plantagearbetarnas situation. Då människorna blivit av med hela hem vid stormen som passerade här  i slutet av november tyckte jag att detta var ett bra sätt att låta övriga insamlade medel – nu då 3 500:- – komma till nytta. Det låter kanske inte så mycket för oss med de byggnadkostnader vi har i Sverige, men här får man en del för den summan.

Problemet här var att grunden under husen hade eroderat av regnet. Tyvärr bygger de ofta vid slänter och de är inte heller bra på att bygga så att erosion i viss mån kan förhindras. Därför blev det så här. Längs fram är alltså bara ett stup rätt ner. Så även om vissa rum ännu är hela, är det för farligt att bo kvar.

Nyfikna barn som gärna ville vara med på bild.

Det är plantageägarna som står för bostäder åt sina arbetare men tyvärr så är många ägare långt ifrån ansvarsfulla. Många arbetare lever i princip som livegna. Tearbetarna är de mest marginaliserade i Sri Lanka och de flesta är indiska tamiler som britterna tog över hit på 1800-talet när de satt uppe sina plantage. Inte mycket har förändrats sedan dess.

Nu bor människor i en skola vilket de har gjort sedan stormen for fram. Här nedan kan ni se en bild på konstruktionerna för nya hus som plantaget börjat sätta upp. Jag själv skulle knappt ha en sådan svag konstruktion för mitt vedlager. Men det är så det är. De säger att detta ska bli ett tillfälligt boende, men prästen ruskade på huvudet och sa att det handlar säkert om minst två år. Skulle inte förvåna mig om det blev ännu längre.

Det här området ligger på en kulle med dalgångar på båda sidor så det är väldigt utsatt för såväl vind som regn. Beklämmande.

Prästen och jag diskuterar den tragiska situationen.

Så här försöker man stabilisera husgrunden, vilket inte funkar särskilt bra.

Prästens pappa har skog och han ska be honom om lite bättre virke än det som nu står här. Han har valt två familjer med barn som han ska hjälpa att få lite stadigare tak och väggar för de pengar jag donerar med vänners fina hjälp. Vi ska också se om jag inte med hjälp av Vetivernätverket här i Sri Lanka, som jag är del utav, inte kan få upp lite vetiverplantor som kan stabilisera jorden.

Efteråt besöker vi klostret där prästen bor sedan 10 år tillbaka. Här pysslar han med allt möjligt, bland annat driver han en rosträdgård. Rosorna säljs till olika affärer och klostret får på så vis in pengar, som bland annat går till mat åt de 12 pojkar som bor och studerar i klostret. Biodling är också en av prästens uppgifter och intressen. Honungen säljs den också.

Här en mycket vacker bikupa.

Prästen visar hur man kan öppna ett sidofönster och kika hur det ser ut med honungen.

Prästen var en charmig och trevlig man med mycket humor och han undrade om vi ville ha champagne eller kaffe. Här med paret som äger guesthouset jag bor i och deras dotter.

Jag ska så klart ha kaffe också.

Jag bekantar mig med klostrets två hundar.

När vi tidigare lämnande plantageområdet sa vi till varandra att även om människornas situation är svår så har de förmågan att le, att visa glädje. Och då blev den här stenen vid klostret så talande.

Utflykt till Lipton´s Seat

Hej vänner och bekanta!

Jag fick besök av min kära kusin Gunilla och hennes man Per i slutet av november vilket var mycket roligt. Vi hade en underbar tid tillsammans. Det är först nu i mellandagarna som jag har lite tid över att skriva om deras besök. Stormen jag berättat om kom ju även lite i vägen. Men nu så.

Jag börjar med vår utflykt bland teplantagen och upp till Lipton’s Seat, där den kände Thomas Lipton ska ha suttit och njutit av utsikten över sina vackra teplantage på en höjd av 1 431 m över havet. På vägen upp stannade vi och beundrade något…

Gunilla, jag och chauffören.

Det är dessa fantastiska bon av vildbin vi tittar på.

Så åker vi uppåt genom det för dagen dimmiga telandskapet.

Så når vi toppen och här är Gunilla och jag tillsammans med Sir Thomas Lipton.

Här står vi och kollar ut över den dimmiga dalgången. Men jag tror vi har fått syn på något annat…

Ett litet kafé som nästan verkar hänga ut över bergskanten.

Dit vill vi så klart gå och värma oss med lite te. Det är bara 17 grader häruppe idag när regnet hänger i luften.

Vi fick vårt te och lite annorlunda tilltugg än vad vi annars är vana vid.

Den dimmiga dalgången nedanför som vi när vi väl hade fikat klart inte kunde se alls då dimman helt tagit över.

Vi kör en annan väg ner och åker genom ett annat slags telandskap med mer träd och sten och brantare. Mycket vackert.

Här betraktar jag den det tjusiga landskapet. Solhatt  i all ära men här fungerar den som skydd mot duggregnet 🙂

Och så Gunillas fine man Per. Han befinner sig annars mest bakom kameran men här har han fått vara med på ett foto.

Nästa inlägg blir om våra safaris. Tills dess – God Fortsättning!

God Jul

Hej vänner och bekanta!

Oj vad tiden går, återigen är det jul. Här i Sri Lanka firar de flesta ingen jul då de är buddhister, men mitt värdpar där jag bor är katoliker så de firar väl jul lite mer som jag är van vid från Sverige. Framförallt så dekorerar de med julpynt och så här kan det då se ut.

I morgon på själva julafton ska jag följa med mitt värdpar på en katolsk midnattsmässa. Det ska bli intressant.

I dag var mannen i huset där jag hyr, Krishan, och jag hos familjen jag nämnt att jag ville hjälpa med deras tak som blev förstört under stormen som nyligen drog fram. Krishan är en generös och hjälpsam person och vi bestämde att kolla vad som behövdes och så fixa material och en hantverkare och se till att ett tak kommer upp, istället för att ge kontanter. Vi hoppas att taket ska kunna komma upp före nyår.

Här är huset ovanifrån med rummet utan tak. Observera att familjens katt ligger och sover på taket 🙂 En gul liten kropp på något blått material.

Här mäter Krishan och Michael (mannen i familjen vars tak blev förstört) för att uppskatta hur mycket material som behövs.

Det kan vara lockande för fattiga människor om de får en bunt med pengar i näven att använda dem till annat, speciellt i juletider. Så på det här sättet vet vi att familjen verkligen får att tak. Krishan bistår med trämaterial då han har fällt en del träd på sin tomt och jag betalar takskivor och hantverkaren med pengar jag fått in.

Plötsligt rullade det in pengar och allt som allt handlar det nu om 4 400:- Min familjs tak kommer troligtvis inte att kosta mer än kring tusenlappen trodde Krishan så resterande pengar kommer att skänkas till ett område där några familjer har blivit av med hela sina hem och som nu bor i en skola. Krishan och jag ska åka med en präst i mellandagarna och besöka området.

Och så något helt annat.
Jag har glömt att berätta om ormen som en dag ringlade över där jag brukar sitta och käka frukost utomhus. En stor en så jag blev ganska orolig, jag vet ju att det finns en del riktigt farliga ormar här. Men det visade sig vara en ”rat snake”, kallas så för att den gillar råttor, men är ofarlig för oss människor. Det tyckte jag var skönt att få veta.

Så med detta önskar jag er alla en riktigt God Jul!

Cyklon drar fram över Sri Lanka

För knappt en vecka sedan drog en stark storm fram över Sri Lanka. Närmare bestämt en cyklon som fick namnet Ochki. Det uppskattas att omkring 7 människor dog och många blev skadade. Desto fler människor fick sina hus förstörda och på grund av det kraftiga regnet så eroderade även en del marker som förstörde hus, odlingar och vägar. Jag själv reste runt med min kära kusin och hennes man (foton och info om detta kommer lite senare) när cyklonen drog fram och vi var i tryggt förvar i ett stabilt hotell nere vid kusten. Men vi kunde höra hur vinden drog och slet i växtlighet och byggnader, inklusive vårt hotell, och vi fick in en del vatten på våra golv (men vad är det i jämförelse).

När jag efter vår resa återvände upp till Bandarawela och mitt guesthouse så visade det sig att delar av taket till mitt rum hade blåst av så det var en himla tur att jag inte var där. Ägaren hade dock skyndat sig så taket var reparerat när jag kom tillbaka. Men det var lite rörigt då det var madrasser och möbler överallt som behövde torkas. Till mitt rum hade ägarna fått köpa nya madrasser då de hade blivit helt förstörda av regnet. Och det var ju synd för de nya är lite väl hårda för min smak 🙂 Men, men, mindre problem i det stora hela.

Carporten såg lite märklig ut, vilket inte var så konstigt då det inte var världens starkaste konstruktion.

Carporten var enkel att laga, till skillnad mot mycket annat runt omkring. Jag har vandrat omkring här i bygden och sett vilka skador stormen har orsakat för vissa människor. Och tyvärr är det som vanligt, mest fattiga som drabbas.

Här är ett litet försäljningsstånd som blev totalförstört.

Jag träffade bland annat på en man som bjöd hem mig och visade hur hela hans tak till ett sovrum blivit totalförstört. Som tur var hade familjen gått över till hans systers hus som var bättre och inte lika utsatt för de blåsande träden, så ingen i familjen skadades, men nu står de med ett rum helt utan tak. Finns inte mycket hjälp till de som är fattiga här i Sri Lanka när något sådant här händer.

Många behöver hjälp och det går ju inte att hjälpa alla tyvärr, men kan man hjälpa en annan människa har man uppnått mycket så jag har bestämt att försöka hjälpa den här mannen och hans familj. Och det gör jag genom ett eget litet bidrag men jag ber också er som läser detta om ni har möjlighet att bidra med någon krona. Detta blir min egen julklapp då jag har allt jag behöver.

Du som vill vara med och bygga upp taket kan sätta in en slant till mitt BG 5542-3750 och skriva då Tak som meddelande.

 

Teplantage och det lokala språket

Tiden rullar på häruppe bland byar och teplantage. Jag tar mina dagliga promenader på små vägar och stigar.

Här är en av vägarna jag får gå på innan jag når plantagen.

Teplantage.

Inne i plantagen finns det grusvägar, något jag verkligen gillar.

Lokalbefolkningen ser på mig med stor förvåning och undrar vart jag ska. Tja, vad svarar jag på det, när jag inte alltid vet. Men då förvåningen är äkta försöker jag förklara att jag är ute och går för att jag tycker om att promenera. Om det möts med större förståelse vet jag inte, för det är ingen annan som promenerar som jag. Framförallt inte på vägar och stigar som är branta och som folk bara går på för att de måste, för att ta sig hem eller bort, men knappast för nöjes skull.

En brant trappa.

Själv gillar jag verkligen att det är kuperat, även om det ibland är så brant att det till och med är en ansträngning att gå nerför. Det är ju så himla bra för benen och pumpen.

En dag möter jag faktiskt kvinna som säger att hon också promenerar, varje morgon, för att läkaren sagt till henne. För att hennes kolesterol är för hög och hennes vikt. Tyvärr är välfärdssjukdomar väldigt vanligt i Sri Lanka bland medelklassen som inte rör på sig särskilt mycket och äter fel mat. När jag säger att jag inte vill ha socker i mitt te får jag ofta frågan: har du diabetes? När jag svarar nej möts jag ofta av oförståelse för att jag säger nej till socker trots att jag inte har några problem. Jag säger så klart att jag väljer bort sockret för att jag inte vill få några problem, vilket möts med viss förvirring, jaså, jaha, ja, det är kanske inte så dumt. Att logiken att kunna mota Olle i grind är så frånvarande hos många är för mig lite svårt att förstå, men, men, man kan inte förstå allt.

Som det lokala språket. Det är också svårt att förstå. Det krävs både lyhördhet och kreativitet, och troligtvis lång tid för att snappa upp nyanser i det folk säger. Som när jag frågar handlaren hur lång tid det tar innan avokadon jag köper är mogen att äta och hans säger två dagar vilket betyder en vecka. Eller när jag frågar honom när han får in bananer och han säger i morgon, och det betyder inte en aning, de kommer när de kommer. Eller när en lokal väninna till mig svarar nej på min fråga om jag blivit röd från solen, som betyder ja, det är du men jag säger inte det för jag vill inte göra dig upprörd (vilket hon senare talade om för mig). Och att bye bye betyder både hej och adjö, vilket så klart är väldigt praktiskt. Ja, nya språk kan ha sina sidor 🙂

Jag trodde tidigare att det endast var i muslimska länder som man blir väckt av böneutrop men det är precis lika vanligt här. De buddhistiska templen har också högtalare som ropar ut över dalar och slätter att nu måste ni lyssna på Buddhas budskap. Tur att jag har öronproppar med mig för den första varianten börjar kvart i fyra på morgonen, även om inte varje dag. Jag har inte riktigt förstått logiken i schemat så för säkerhetsskull får öronpropparna ta plats varje natt.

Ett tempel runt hörnet här.

Då det är lågsäsong är jag ganska mycket själv här på guesthouset. Men visst, jag har värdparet och Rina som jobbar här, och de tre hundarna, så helt ensamt är det inte.

Hundarna gillar inte regn.

Här är hunden Beauty som är väldigt intresserad av vad Rina äter.

Men visst, det kommer lite gäster då och då. Främst unga par från Colombo, som jag sällan får något socialt utbyte av då de mest ”sover” 🙂 De måste ha stor brist på sömn de stackarna, för de kommer ofta vid 17.00-18.00 och sedan ser jag dem sällan förrän de åker dagen därpå. Ett slovenskt par som stannade två nätter var däremot mer sociala. Och en lördag kom en grupp med 10 unga srilankesiska män som var ganska talföra. De var alla jobbarkompisar och hade åkt iväg över helgen för att göra något tillsammans. Trevliga och artiga var de allihop så både värdparet och jag var nöjda med besöket.

Mina artikeljobb rullar in med viss regelbundenhet, vilket är betryggande, och jag hinner även med att fila på min bok då och då. I nuläget är tillvaron både inrutad och lugn och det passar mig för stunden väldigt bra.

Guesthouse i Bandarawela

Nu har jag varit uppe i bergen lite över två veckor. Jag har hittat ett trevligt guesthouse en liten bit utanför den urtrista staden Bandarawela. Ja, så är det, jag måste nog tyvärr säga att alla städer jag har besökt, och passerat, är trista. Tät trafik, avgaser och massor av folk. Det är naturen och landsbygden som är fint och det man ska besöka. Städerna kan verkligen kvitta.

När jag först kom hit upp så åkte jag genom Bandarawela och var mäkta besviken efter den stressiga tiden i Colombo, och så hamnade jag mina första nätter på ett pensionat som låg en bit utanför men vid en tät trafikerad väg så jag tyckte att jag kommit till ett litet helvete på jorden (Är jag dramatisk? Nej, men det kan jag väl aldrig tro…) Men killen som drev detta boende var så himla gullig så han sa att han visste ett pensionat där han jobbat förut som han trodde skulle passa mig, och så körde han mig dit, och ja, det passade bra!

En liten förvaringsstuga i trädgården.

Pensionatet ligger en bit upp i bergen och för att vara Sri Lanka så är det lugnt och skönt (även om jag sover med öronproppar för att hundarna runt omkring gärna skäller på natten). Jag kan ligga på en bänk i trädgården och sola utan att någon ser mig. Och jag har hela pensionatet för det mesta för mig själv. Vet inte riktigt vad det beror på, varför folk inte hittar hit, för stor konkurrens, många vill bo mer centralt, ja, inte vet jag. Men oavsett orsak så passar det mig mycket bra. Ett helt stort hus för mig själv där jag kan yoga på stort golv och sitta och läsa i fåtöljerna på kvällarna och bli uppassad som om jag vore en mycket speciell person, vilket känns knepigt, men det är så det är. I och med att jag ska stanna här rätt länge så är ägarna måna om att jag trivs.

Här är matsalen och ni ser säkert min laptop, men numer har jag ett eget skrivbord så där sitter jag inte längre.

Vardagsrum.

Den tid jag varit här har det bara varit två par som stannat varsin natt. Jo, och så var det dagen jag kom, då hade ett gäng ett dagsparty, som tack och lov slutade vid 16.00. Ägaren bad om ursäkt och sa att han inte visste att någon skulle komma annars hade han inte lovat detta, men det var ju ingen fara när de slutade på eftermiddagen. Det var ett attans trummande och jag gjorde mig till lite och dansade till sällskapets stora glädje, men övrigt festande avstod jag dock ifrån.

Och så var det en helg som hela huset var fullt, det var något sällskap från Colombo som hyrt hela stället och då fick jag flytta över till ägarens hus där det också finns några rum att hyra. Jag fick ha rummet i två nätter för samma pris som mitt rum i pensionatet trots annan standard. Men jag får ju säga att jag hellre bor i pensionatet, det är spartanskare, äldre och mer nergånget, men så himla mysigt. En annan känsla. Och så får jag vara mer ifred. I ägarens hus finns ju också han och hans fru.

En trevlig balkong, fast just den helgen regnade det en del så jag satt aldrig där ute.

Och så utsikten.

Och här ser man ner över pensionatet.

Åt ett håll kunde jag se vilda bibon i ett större träd, så himla fint.

Min kamera är urdålig på att ge hyfsad skärpa när jag zoomar men här ser man bibona något närmare.

Vardagsrum i ägarens hus på andra våning.

Det är regnsäsong här just nu och det är en märklig sådan. Det har varit diverse soliga dagar, och som idag, en klarblå himmel. Men klimatet genomgår ju en förändring, och så också här. Annars får jag säga att här är nog ett av de bästa klimat jag har upplevt. Så himla ”lagom”. Några grader över 20 dagtid och någon grad under på kvällen.

Så här sitter jag nu och skriver en del på den bok jag så länge velat jobba med. Kanske har jag kommit en bit på väg när jag väl åker härifrån, när det nu blir…

Förresten, ringorm verkar svårläkt, och jag tror att oljan jag fick från ayurvedakliniken jag besökte var minst lika bra som den kräm jag köpte på apoteket, för det här har verkligen tagit tid. Vissa av såren närmar sig nog läkning men ett som uppstod lite senare är just nu infekterat, men, men, det är väl bara att ha tålamod.

Ska visa lite av teplantagen där jag gärna vandrar i nästa inlägg.

Yoga och ringorm

Jag fick nys om en attans bra yogalärarutbildning, gedigen och otroligt prisvärd. Nackdelen var att den var i Colombo. En stor skitstad enligt min krassa bedömning, för att det är sådan trafik, sådan trängsel, sådant oväsen, eländiga avgaser och absolut inga parker att promenera i. Men, enveten som jag är ibland så tänkte jag att detta kommer jag att övervinna. Om jag är tillräckligt motiverad så kommer jag så klart att fixa den här kursen. Är det någon mer än jag som är attans bra på att manipulera sig själv?

Tåg ner från Kandy till Colombo, körde igång med yogakurs, och letade boende och det fixade sig väldigt snabbt.

En dag var det ett sabla oväsen på taket och när jag gick ut så var det en hel skock med apor, de hade varit och snott mango i ett träd utanför mitt sovrumsfönster. Jag försökte hinna med att fota men de var väldigt snabba. Det enda jag lyckades någorlunda med var en mor med sin unge som satte sig ett kort ögonblick och kontemplerade över tillvaron.

Jag har fått något som jag aldrig har haft förut, i alla all inte vad jag minns – ringorm. Har antagligen fått det av någon av hundarna jag inte har kunnat låta bli att ta i.

Jag besökte en ayurvedaklinik och fick en olja, men det har inte hjälpt på rätt sätt utan ett av såren har istället blivit infekterat och dessutom har jag fått två nya sår. Därför gick jag idag enligt inrådan av en vän till apoteket och inhandlade en kräm som var både antifungal, antibakteriell och antiinflammatorisk. Hoppas nu att detta hjälper.

Och så det där med att manipulera sig själv. Det håller en stund, sedan kommer verkligheten ikapp. Efter lite mer än en vecka i tuktuk genom tät tutande avgasstinn miljö fram och tillbaka till min yogakurs, i 30 graders värme med hög luftfuktighet, så sa mitt system nej. Jag vaknade klockan fyra en morgon och det var som om en röst inom mig sa: kära du, det här går inte. Nej, just det. En sådan här miljö fixar så klart inte en person som jag. Oavsett en mycket bra kurs. Så det var bara att bita i det sura äpplet, och några sådana måste man väl acceptera att bita i under sin livstid, även om vissa av dem är lite väl sura kan jag tycka. Hur som haver – i morgon åker jag upp till Bandarawela uppe i bergen. Ska njuta av frisk luft och härliga långa promenader i vacker natur. Det ska bli underbart!