Windhoek, Namibia

Jag är i Namibia på jobbresa, för artikeljobb men också för att få lite input till min nästa kriminalroman, uppföljare till Någon måste dö som kommer att bli ljudbok på Storytel någon gång i sommar.

Något som intresserar mig här är det folkmord som skedde under tidigt 1900-tal när landet hette Sydvästafrika. Det var tyskar som kom hit och ville ha ”levnadsutrymme” för att deras folkgrupp var så storslagen. Uppfattningen av att tillhöra en överlägsen ras inspirerade dem till att försöka utrota lokalbefolkningen. Dokumentation av händelserna blev sedan uppbygglig läsning för Hitler när han satt i fängelse en tid innan han kom till makten.

Mina första dagar i Namibias huvudstad Windhoek var jag inte så kurant, låg mest till sängs och försökte återhämta mig ifrån vad det nu var som slagit ut mig. Men lite hann jag iallafall se av området jag bodde i – Khomasdal. När jag gick till supermarketen såg jag inte en enda vit person, så nog kände jag mig lite annorlunda 🙂 Människorna jag mötte såg på mig med undrande osäkra blickar, något som säkert skulle förändras om jag bodde i området en längre tid, men nu var jag ny. Jag hejade glatt på alla jag mötte och flera hejade glatt tillbaka, andra hälsade men mer neutralt och några sa knappt något alls tillbaka. En kille i en bil ropade ”bitch” efter mig. Tja, inte så konstigt med tanke på landets historia. Fram till 1990 var det apartheid och rasismen och kolonialismen har så klart ännu ett grepp om landets befolkning.

Efter några dagar flyttar jag till ett annat boende i Klein Windhoek. Den äldsta delen av staden och därmed i stort ett ”vitt” område men idag också med en växande svart medelklass. Här är annorlunda jämfört med Khomasdal, finare villor, bakom galler och elstängsel. Lugnare.

Så här kan det se ut.

En annan variant.

Egentligen skulle jag velat stödja de svarta unga arbetslösa jag bodde hos i Khomasdal, men utifrån den person jag är med behov av lugn och promenader, så är det i Klein Windhok jag kommer att bo resten av min tid här. Jag hyr in mig via Airbnb hos ett intressant svart par från Zimbabwe som flyttat därifrån för att det är sådant kaos där. Här i Namibia har de fått en tryggare tillvaro.

Vägen in till området där jag bor.

Inte så svårt att komma ihåg var jag ska gå in.

Känns lite konstigt med alla galler och lås jag ska igenom innan jag är inne i huset. Först den här grinden där även en vakt sitter på nätterna. Jag brukar prata lite med honom när jag varit ute på mina eftermiddagspromenader, han brukar komma vid 18.00, eller om det är 19.00.

Sedan går jag in här.

Och så in genom den här grinden efter att ha låst upp ett hänglås. Och därefter ska jag låsa upp en dörrgrind, och därefter själva dörren, och sedan är jag inne. Alltså fyra låsanordningar allt som allt.

Jag är en vandrare, för att lära känna ett område måste jag vandra in det. Behovet är nästan lika stort som att sova och äta. På mina promenader i bostadsområdet här träffar jag inte många. Det är väldigt ”dött”. På morgonen någon enstaka vit joggare, annars svarta arbetare, på väg till sina jobb i de fina villorna, som trädgårdsarbetare eller städare. Jag hejar och småpratar emellanåt. På eftermiddagar träffar jag åter svarta som går hem efter sina jobb. En och annan vit som joggar eller går med sina hundar. Det är märkligt få som är ute och rör på sig. Jag tänker på alla stackars hundar som finns i var och varannan trädgård. Många som sällan får de promenader de behöver utan lever sina liv i dessa stora burar som kallas trädgårdar.

På mornarna brukar jag gå en promenad i en flodbädd. Många floder här har tidigare runnit en viss tid av året under regnperioden men sedan varit torra under resten av året. Numer är det många floder som sällan rinner överhuvudtaget. Den jag promenerar i verkar inte haft så mycket vatten rinnande då en hel del växtlighet har lyckats etablera sig och hunnit växa rätt bra.

En vacker eukalyptus har hunnit växa sig ganska stor.

Och här har det blivit lite av bushlandskap.

En annan fråga jag är intresserad utav är Rössing, en stor urangruva här som Vattenfall importerar ifrån. Ironiskt är att vi bor granne med deras kontor.

Det är det stora företaget Rio Tinto som äger största delen av verksamheten. Ett företag med diverse övergrepp av mänskliga rättigheter i sin portfölj. Företaget etablerade utan skrupler sin verksamhet i Namibia under apartheid.

En dag träffar jag en mycket intressant och engagerad kvinna, Bertchen, ordförande i miljöorganisationen Earthlife. Hon har varit engagerad i miljöfrågor sedan självständigheten 1990 och som idag vid 77 års ålder är lika aktiva som någonsin. Hon har stort fokus på uranfrågan. Det är problematiskt att jobba i Namibia säger hon, det finns inte så många aktiva människor, och folk är dåliga på att samarbeta och nätverka.

En annan dag träffar jag två unga människor, Hans och Maria, som är med i Namibian Young Coalition on Climate Change (NYCCC). Och jag förstår vad Bertchen menade. De här två organisationerna känner inte till varandra, och jag ger dem varandras kontaktuppgifter.

NYCCC besöker bland annat skolor för att informera om klimatförändringar. Det är fortfarande många i Namibia som inte känner till något om fenomenet. Utbildningen i landet är bristfällig. NYCCC försöker också få fler unga människor att bli aktiva, att vilja vara med och jobba. I Namibia som drabbas hårt av klimatförändringar, men som själva inte bidrar särskilt mycket, handlar mycket om att anpassa sig till de förändrar som uppstår. Ungdomarna i NYCCC försöker få skolor att sätta upp egna grönsaksträdgårdar för att eleverna ska lära sig odla och få tillgång till egen mat. Just matsäkerheten är en stor fråga och idag importerar Namibia stor del av sin mat, främst från Sydafrika. Med ökad torka kommer problemet att bli ännu större så att hitta sätt för egen matproduktion är oerhört viktigt. Här har småskalighet och permakultur en stor funktion att fylla. Jag ska träffa en permakulturorganisation här snart och se hur de jobbar.

Och så lite lokal konst. Ett dansande par som jag går förbi varje dag när jag ska gå min morgonpromenad. Även jag själv lyckades komma med på fotot 🙂 inne i glasrutan.

 

 

 

 

 

 

Annonser

Besök på barnhem

Häromdagen besökte jag ett barnhem för att skriva en artikel. Det var ett mycket speciellt besök. Omtumlande att höra historier om barn som hittats på soptippar eller ute i skogen. Barn som haft en 12-årig mamma som blivit våldtagen av en nära släkting. Vad säger man? Finns så klart inga ord.

Samtidigt fanns så mycket glädje innanför barnhemmets väggar. Och jag fick så många kramar som jag inte fått på länge. Barnen var hungriga på att bli sedda och känna närhet, så de tog alla möjligheter de fick. Och det vara bara att hänga på. En liten flicka tog min hand och ville visa mig sitt rum och en hel del annat. Hon pladdrade på med sin barnsliga spanska som jag då med min så torftiga kunskap så klart inte förstod, men jag svarade si och claro lite då och då och hoppades att det passade in. Och det gjorde det nog. Flickan beklagade sig inte utan fortsatte att dra mig runt.

Här är jag med några av hemmets flickor som gärna ville vara med på foto tillsammans med mig.

Barnhemmet heter Santa Maria de la Esperanza Orphanage och ligger strax utanför turistorten Montanita vid kusten i Ecuador. En stiftelse har nyligen satts upp för att jobba med att sprida information om verksamheten och samla in pengar.  Läs gärna mer här: MJM-Foundation.

När jag gick omkring i Montanita en stund innan mitt besök hade jag turen att stöta på en grön leguan som satt och njöt för sig själv på en liten mur. Helt still under en så lång stund att jag hann ta flera foton, och tog ett foto som nog är ett av de bästa jag någonsin tagit.

Jag bor just nu hos en väninna i Ayange, vid kusten i södra Ecuador. Just här är det lite torrare än längre norrut, vilket är en fördel, men å andra sidan måste jag ju säga att naturen är minst sagt trist. Så här ser det ut på vägen vi gått ibland.

Och växtligheten vid sidan om är risig, och grå, täckt med damm.

Här något typiskt Ecuador enligt min väninna. Man sätter upp en fin port, men inget mer.

Ja, om nu inte naturen i sig är något att njuta av så finns i alla fall havet. Här min kära väninna Catharina på en promenad vi tog till en strand som heter Playa Rosa.

Fanns lite fina klippstenar också.

Och på vägen tillbaka blev det en magisk solnedgång.

Här är Catharinas hus. Där bor hon med sin ecuadorianske man som jag upptäckt att jag glömt att fotografera, men han finns ju ändå 🙂

Jag bor till höger med verandan i brunt trä.

Catharina har en otrolig estetisk ådra som jag gärna vill använda mig av den dagen jag har ett litet hus, om den dagen nu kommer 🙂 men det ska den väl göra. Men varför ha bråttom 🙂

Så här ser det ut när man först kommer in i huset.

Och här är ett utekök.

Ett mysigt uterum.

Allmän interiör. Det är verkligen vackert. Catharina driver airbnb ihop med sin man och det är verkligen ett prisvärt boende, himla billigt med så otroligt fin standard. Så åker du till Ecuador kan jag verkligen rekommendera att bo här. Säg bara till mig så sätter jag er i kontakt med varandra.

Även här inne dyker det upp leguaner med jämna mellanrum. På gott och ont. De gillar växter och att använda yacussin som toalett.

Här är de två stycken.

En dag hade en hel kattfamilj slagit läger upp på muren. Men efter att de upptäckt mig så försvann de.

För övrigt så är detta ett ganska vanligt ecuadorianskt hus. Grått, ingen färg, lite halvfärdigt. Med något plank här och där.

Här ett äldre hus, intressant arkitektur tycker jag. Troligtvis kolonial influens.

Ungdomar som har något på gång i Ayange. De spelar någon sport som jag inte vet vad det är, jag råkar bara passera. Kul att se att de blandar tjejer och killar. Jag såg det även en annan dag, att de var mixade fotbollslag.

Vinkade en dag till den här vackra tösen med sin lika vackra mor.

De här fina fåglarna mötte jag en dag. Undra om de är flyttfåglar…som jag…

 

 

 

 

 

 

Vilcabamba

Jag har lämnat Macará för att ta mig till Vilcabamba, en liten stad i en dalgång i Anderna som är känd för sitt goda friska vatten och långlivade människor. Hur det ligger till med den saken vet jag inte, men idag med ett förändrat levnadsmönster är jag lite tveksam till att folk är så mycket friskare här än på andra ställen.

Under min resa till Vilcabamba stannade vi för att äta och gå på toa. Då såg jag den här fantasifullt dekorerade trädgårdsväxten.

Huset i Vilcabamba där jag hyr in mig ligger en bit upp från vägen, syns knappt bland grönskan.

Den här trappan får jag gå uppför för att nå huset.

Den fina verandan.

Här är utsikten från verandan, fast lite mer på avstånd än när jag zoomat in med kameran 🙂

Omgivningarna i Vilcabamba är mycket vackra och det går en flod tvärsigenom den lilla stan. Längs med flodens sidor finns bra iordninggjorda promenadvägar.

En bit av stigen vid ena sidan går igenom ett buskage av bambu.

En dag möter jag en häst.

En dag följer en hund med mig när jag tar mig en promenad på lite mer än 2 timmar. Men hunden följer oförtröttligt med.

Men det finns ju vatten på vägen så det är ju bra.

Ser ett intressant hus på avstånd.

Och här lite närmare.

Ser den här skylten på en skolgård, tja, tuppfäktning är ju populärt.

Denna bergsformation kallas för den sovande indianen. Ni ser väl näsan?

Och så här fint kan en bergskam te sig när solen börjar dala.

En restaurang nere i stan som har mycket god mat, vilket det lokala köket annars inte kan skryta med. Avsaknaden av kryddor gör oftast maten i Ecuador helt smaklös. Men på den här restaurangen kunde jag njuta av en mycket god falafel, med smakrikt tilltugg, och de hade även egenhändigt gjord haloumi.

Drömfångare är populära i Ecuador. Här är ett vackert utbud.

Det finns många vackra hus i Vilcabamba. Här är ett av dem.

Ägaren till huset jag hyr in mig i plockar grönt.

Det firas Halloween även här.  Killen som hyr övriga delen av huset jag bor i och hans flickvän gör sig redo för en festlig natt.

Jag besöker ett intressant biblioteksprojekt som några engagerade människor hade satt upp för att ge fattiga barn möjlighet att uppleva glädjen med läsning. Det är så roligt att träffa människor som gör något viktigt för sina medmänniskor. Läs gärna mer här: Vilcabamba Bibliotecia.

Med detta säger jag adjö till Vilcabamba.

 

 

 

Macará – gränsstad till Peru.

Då tar jag adjö av de tunga, grå och lågt hängande molnen i Las Tunas. Nu hoppas jag på att få se himlen framöver.

Åker buss på ringlande vägar upp genom Anderna och ner igen, och upp igen och ner igen.

Här är mitt hotell i Macará som ligger vid den peruanska gränsen. Som ni ser så är det en klarblå himmel!

Och här är utsikten ner mot stan, ner mot stadens fina kyrka. Mycket berg runtomkring och det är lite märklig natur, träden är liksom bruna, torra. Jag antar att de slår ut i full grönska när regnet kommer, vilket det tydligen inte gör förrän på andra sidan årsskiftet.

Lättad av solen ger jag mig ut för att undersöka omgivningarna. Här ett ganska typiskt hus.

Intressant med den lilla trädgård som några har lyckats skapa ute på sin terrass.

En stackars tupp som någon bundit upp mitt i solen längs med en mur. Jag förstår inte vitsen med det.

Jag går lut ur stan, hittar en grusväg som verkar bra men som plötsligt ser ut så här. Dags att ta av sig sandalerna…

Behövde inte ta av mig sandalerna då jag hittade denna fina lilla bro.

Så här såg det ut på andra sidan kullen jag passerade. Risfält i dalgången, och med de bruna kullarna runt omkring.

Här hittade jag ett litet hus på en kulle. Denna intressanta kombination med det gröna och det torra.

Hittade en stig som gick in mellan fälten.

Några män jobbade i ett av risfälten och de blev ganska förvånade när de fick syn på mig och skrattade glatt. Med min ännu begränsade spanska lyckades jag fråga om det gick att gå runt och komma tillbaka till stan och det skulle det göra.

Mer omgivningar.

Det här var ett kreativt sätt att stärka ett staket eller vad det nu handlar om 🙂

De här små rackarna skällde ut mig rejält när jag passerade deras hus.

Mera vyer.

Och så en man som sprutade något kemiskt medel 😦

Det är ciebo träd som producerar ett material som är som bomull, mycket spännande. Ett mer hållbart alternativ till den bomullsproduktion vi främst är vana vid idag.

Tillbaka i stan så kan det se ut så här. Jag verkar dras till väldigt kuperade områden men bra motion får jag 🙂

Fast det är lite lockande att sätta sig en stund i den här fina lilla gröna oasen.

 

 

 

Manglaralto och Ayange

Hej vänner!
Som brukligt så släpar jag efter lite men det blir lätt så. Tids nog är jag framme i nuet 🙂

En dag åkte min vän Dan och jag och hälsade på en god svensk vän, Jan Smedmyr – från Borås faktiskt! och hans sambo Monika, två personer som gör ett beundransvärt arbete för att fattiga människor ska få det lite bättre. Finns mycket att säga om detta men det lättaste är att läsa projektets hemsida Futuro Valdivia.

För dig som är sugen på att resa på ett sätt som gagnar lokalbefolkning och socialt arbete kan resa via organisationens reseprogram Futuro Valdivia Travel.

Här är Jan och Monika när vi käkade lunch ihop nere vid stranden i Manglaralto som ligger en bit söderut ifrån där jag bott nu en tid.

Vi åkte så vidare ännu en bit söderut till en by vid havet som heter Ayange, där en annan svensk vän bor med sin ecuadorianske man. Och tänk, jag glömde att fota Catharina och Felipe, men jag har anledning att träffa dem fler gånger, så jag får åtgärda misstaget då. Men jag lyckades däremot få med både min vän Dan och mig själv på foto i Catharinas och Felipes vackra hem.

Här är Dan bland blomster och andra arrangemang som finns i de speciella innergårdarna kring huset.

Och även jag har då lyckats fastna på foto.

Det är verkligen en unik miljö hos Catharina och Felipe. De kallar sitt hus för CASA2 som till stora delar hyrs ut till turister.

Vi hade tur denna dag som var en solig dag. Det är man annars inte bortskämd med på vid den här delen av kusten, som har en gråtäckt himmel 4-6 månader om året, som värsta novemberhimmel i Sverige, med någon enstaka solig dag emellanåt. Vidrigt enligt min personliga uppfattning och därför har jag bestämt att söka mig till andra delar av landet. Att det efter det gråa halvåret är 6 månaders sol hjälper inte mig, för jag går helt i däck av detta gråa elände, så jag hinner hamna på mentalsjukhus innan den soliga tiden kommer, och det tycker jag är himla onödigt.

Men innan planerna om att förflytta mig så hinner jag med att besöka en biodlare, Modie, som också bor i Manglaralto, en knapp kilometer från Jan och Monika. Det var intressant att prata med honom och höra om hans erfarenheter. Han har bin som är en korsning mellan europeiska och afrikanska bin, och därmed lite mer aggressiva, men Modie menar att det är okej, man får bara lära sig att handskas lugnt med dem. Den stora fördelen, och Modies anledning att ha dessa bin istället för lugnare inhemska bin, är att de har stor motståndskraft mot sjukdomar.

Hasta luego!

 

Kommit till kusten

Så lämnade jag Quito och tog mig ner till kusten, med en himla bra buss. De har verkligen bra standard på sina bussar här. Gott om utrymme.

Jag började med att sova en natt i Manta. Kan inte påstå att jag blev särskilt imponerad av staden vid en första anblick, men det var ändå inte här jag tänkt stanna. Men jag sov min natt i ett himla fint AirBnb-boende, ett riktigt lyxigt hus. För en kostnad av 160:- Inte illa.

Dagen efter åkte jag vidare till en liten stad som heter Puerto Cayo. Jag hade fått rekommendationer om att det skulle vara ett trevligt litet ställe. Snacka om att jg blev besviken. Naturen var karg och grå, och staden var grå, ja, allt var grått. Även himlen. Blygrå, med hängande duggregn. Råkallt på kvällar och mornar och jag undrade vart tusan jag hamnat. Hur var detta möjligt. Vid ekvatorn. Tja, det finns något som heter Humboldtströmmen som håller nere temperaturen i den här delen av världen. Och det är kanske bra, för den andra delen av året ska vara betydligt svettigare vad jag hört 🙂 så det är säkert skönt att få ett lite svalkande avbrott. Men den gråa himlen. Som hos oss i november 😦 Jag hörde att så här kan det vara 4-6 månader om året här, tvi vale. Kände mig ganska miserabel får jag nog villigt erkänna. Men så sken solen andra dagen och det piggade så klart upp.

När jag var ute och gick så kom jag till ett område där alla var ute och målade trottoarerna och städade gatorna. Jag pratade med en kvinna som sa att alla i stadsdelen deltog. Himla fint.

Men jag tog inga fler foton. Kort sagt, jag gillade inte Puerto Cayo.

Dagen efter kom min gode vän Dan och hämtade mig. Jättetrevligt att äntligen träffas efter mycket kontakt via Facebook. Och vi blev verkligen jättebra  vänner med en gång. Härligt! Fina vänner är de vackraste pärlor som finns.

Vi åkte vidare söderut. På vägen fick jag se något märkligt. Som visset gräs som täckte växtligheten. Ska tydligen vara en art inom gruppen Kudzu, något ogräs som tar över och kväver växtligheten under. Folk kallar det ”mördare” och det görs ansträngningar för att få bort det, men det är inte lätt. Mycket illa.

Så kom vi fram till Puerto Lopez, en stad med lite mer liv och rörelse. En ganska nedgången och grå stad det också, men vissa försök har initierats för att förbättra det hela. Men ingen plats för mig. Det här gråa, både byggnader och natur, i kombination med den gråa himlen, känns deprimerande. Kanske ser det annorlunda ut under de 6 månader då solen tydligen ska skina varje dag.

Men det måste väl finnas något annat också den här tiden av året kan jag tycka. Och så klart…när vi fortsätter köra söderut så förändras landskapet dramatiskt. Gröna frodiga små berg, som om man plötsligt är i en helt annan värld. Men det är tydligen karaktäristiskt för Ecuador har jag förstått. Kontrasterna, och stora skillnader inom korta avstånd.

Vi kommer till Las Tunas där Dan har bokat in mig på ett vandrarhem precis vid havet. Då det är lågsäsong – på grund av den svalare årstiden – är jag den enda gästen och jag får ett stort rum för mig själv, för 90 kronor natten. Egen veranda.

Wifi och tillgång till kök. Inte illa. Och havsutsikt.

Och en katt på köpet..som vanligt 🙂

Här är så lugnt och fint, en go avslappnad känsla. Och inte mycket folk just nu.
Här är gatan utanför mitt vandrarhem, som är det första på vänster sida med det rosa taket.

Och åt andra hållet.

Inte mycket folk på stranden heller.

Men jag mötte den här vackra varelsen.

Snacka om gator. Lugna och fina.

Här har jag tagit mig en bit upp på höjderna ovanför den lilla staden.

Framför byggnaden med rosa tak till höger ligger mitt vandrarhem.

Här på vägen tillbaka.

Hasta luego!

 

 

 

Quitos lungor

Jag har hyrt in mig via AirBnb hos en kille i norra delen av Quito. Han är nog en av de mest stressade människor jag stött på. Han är mest iväg och jobbar och när han kommer hem står han knappt still, svårt att prata med honom. Men strunt samma, boendet har varit mycket bra med tillgång till en stor lägenhet och läget i stan är toppen. Ett lite bättre område så att säga. Så här ser huset ut där jag då härbärgerat några nätter uppe på åttonde våningen.

Jag har från fönstret sett träd uppe på en höjd rätt nära och tänkt att det måste undersökas. Så jag går upp bland gator och hus mot träden och kommer till en liten grusväg och en stig som ser intressant ut och plötsligt har jag detta bakom mig.

Och detta framför.

Och så blir det så här.

Ser ut precis som australiensisk bush med eukalyptus, samma härliga doft. Jag är lyrisk, en kort promenad från ett hektiskt storstadscentrum, tror knappt det kan vara sant.

Och jag går vidare.

Kan inte bli mer likt bushen i Australien, eller så är det bushen där som är lik bushen här 🙂

Några vackra stora eukalyptus.

Träffar på en joggare som ställer upp som fotograf så även jag får vara med på ett foto.

Joggaren berättar för mig att tidigare var det en rik familj som ägde hela området här men att staden köpte upp området så det inte skulle urbaniseras och nu är skogen och området skyddat. Tack och lov. Namnet är Parque Metropolitano Guangüiltagua och brukar tydligen benämnas som Quitos lungor. Joggaren tipsar mig om hur jag ska gå för att få en bra utsikt. Och nog är utsikten bra alltid.

Det finns inte bara stigar utan också små vägar här och där. Ibland grus men ibland även kullersten, häftigt.

Här och där öppna parklandskap.

Och även konstverk.

När jag går hemåt kan jag se vulkanen Pinchinca i fjärran.

Nu knappt med någon snö kvar efter några starkt soliga dagar.

Tja, vad säger jag här.. Underbart! Det räcker.

 

 

 

 

 

 

 

Exotiskt i Quito

Strålande sol denna morgon i Quito och då kunde jag inte låta bli att åter fota den snöklädda toppen som jag nu vet heter Pichincha. Det är tydligen en aktiv vulkan fast den ser ganska kylig ut just nu tycker jag.

Det är klart att en aktiv vulkan känns ganska exotiskt, precis som jag tycker det gör med en huvudstad som ligger på 2 850 meters höjd som Quito gör, högt upp i Anderna. Kanske var det ovanan vid denna höga luft, eller sviter efter min nära döden upplevelse 🙂 dagen innan, som gjorde att jag blev kallsvettig och fick sätta mig en stund när jag var och fixade mitt mobilabonnemang. Hur som haver så har det inte hänt sedan dess.

Jag har sett något annat exotiskt på en gata här i området. Fast de är lite dåliga på att stava. 🙂

För övrigt har jag varit hos min visumagent idag där allt gick fort och smidigt, så vad det lider ska jag få uppehållstillstånd och slipper lämna landet för att få nytt visum. Så många resor ut och in jag gjort genom åren för att kunna vistas lite längre tid i ett land. Nu ska jag slippa allt sådant strul framöver.

 

 

Anlänt i Quito, Ecuadors huvudstad

Min resa till Ecuador gick bra tills jag blev matförgiftad på planet till Quito. Jag började få ont i huvudet som brukligt när man drabbas av detta elände, och sedan börjar illamåendet som inte vill ge med sig. Det blev en fasligt jobbig resa, framförallt var taxiresan in till stan förbaskat jobbig (gav attans snabbt upp att färdas med buss). Jag kämpade tappert med att ”hålla mig” så att säga, men väl framme vid mitt boende kom planets trista mat upp från diverse olika håll. Och jag kände mig ganska nära döden måste jag säga. Sedan blev det en hel dag och natt i sängen.

Men jag återhämtade mig bra och i morse när jag kom upp redan vid 06.00 möttes jag av en vacker syn utanför fönstret.

Och så här när jag zoomade in.

Och nere på gatan såg jag något trevligt. En morgonpigg man som matade några fåglar.

Lägenhetens katt har jag så klart lagt beslag på, eller snarare, han har lagt beslag på mig. Vilket man tydligt ser på den förföriska bestämda blicken.

Måste ju se till att hålla sig ren.

Och sover så sött.

Efter att ha varit nära döden känner jag mig just nu ganska levande och vid gott mod 🙂

Besök i utsatt område

I går var jag på besök i ett teplantageområde utanför staden Haputale häruppe i bergen. Det var ägaren av guesthouset här som hade förmedlat kontakt med en präst som jobbar i området och som var bekymrad över plantagearbetarnas situation. Då människorna blivit av med hela hem vid stormen som passerade här  i slutet av november tyckte jag att detta var ett bra sätt att låta övriga insamlade medel – nu då 3 500:- – komma till nytta. Det låter kanske inte så mycket för oss med de byggnadkostnader vi har i Sverige, men här får man en del för den summan.

Problemet här var att grunden under husen hade eroderat av regnet. Tyvärr bygger de ofta vid slänter och de är inte heller bra på att bygga så att erosion i viss mån kan förhindras. Därför blev det så här. Längs fram är alltså bara ett stup rätt ner. Så även om vissa rum ännu är hela, är det för farligt att bo kvar.

Nyfikna barn som gärna ville vara med på bild.

Det är plantageägarna som står för bostäder åt sina arbetare men tyvärr så är många ägare långt ifrån ansvarsfulla. Många arbetare lever i princip som livegna. Tearbetarna är de mest marginaliserade i Sri Lanka och de flesta är indiska tamiler som britterna tog över hit på 1800-talet när de satt uppe sina plantage. Inte mycket har förändrats sedan dess.

Nu bor människor i en skola vilket de har gjort sedan stormen for fram. Här nedan kan ni se en bild på konstruktionerna för nya hus som plantaget börjat sätta upp. Jag själv skulle knappt ha en sådan svag konstruktion för mitt vedlager. Men det är så det är. De säger att detta ska bli ett tillfälligt boende, men prästen ruskade på huvudet och sa att det handlar säkert om minst två år. Skulle inte förvåna mig om det blev ännu längre.

Det här området ligger på en kulle med dalgångar på båda sidor så det är väldigt utsatt för såväl vind som regn. Beklämmande.

Prästen och jag diskuterar den tragiska situationen.

Så här försöker man stabilisera husgrunden, vilket inte funkar särskilt bra.

Prästens pappa har skog och han ska be honom om lite bättre virke än det som nu står här. Han har valt två familjer med barn som han ska hjälpa att få lite stadigare tak och väggar för de pengar jag donerar med vänners fina hjälp. Vi ska också se om jag inte med hjälp av Vetivernätverket här i Sri Lanka, som jag är del utav, inte kan få upp lite vetiverplantor som kan stabilisera jorden.

Efteråt besöker vi klostret där prästen bor sedan 10 år tillbaka. Här pysslar han med allt möjligt, bland annat driver han en rosträdgård. Rosorna säljs till olika affärer och klostret får på så vis in pengar, som bland annat går till mat åt de 12 pojkar som bor och studerar i klostret. Biodling är också en av prästens uppgifter och intressen. Honungen säljs den också.

Här en mycket vacker bikupa.

Prästen visar hur man kan öppna ett sidofönster och kika hur det ser ut med honungen.

Prästen var en charmig och trevlig man med mycket humor och han undrade om vi ville ha champagne eller kaffe. Här med paret som äger guesthouset jag bor i och deras dotter.

Jag ska så klart ha kaffe också.

Jag bekantar mig med klostrets två hundar.

När vi tidigare lämnande plantageområdet sa vi till varandra att även om människornas situation är svår så har de förmågan att le, att visa glädje. Och då blev den här stenen vid klostret så talande.