Efter Ipoh åkte jag tillbaka till Tanah Rata i Cameroon Highland för att få lite frisk luft och natur. Jag upptäckte då mer av området vilket gjorde mig besviken, brunt vatten och plastflaskor och annat skräp i vattendragen. Var fanns den rena friska naturen? Troligtvis i de stora nationalparkerna, de områden man skyddat. Så märkligt när man tänker på det. Att vi måste ha områden som skyddas från oss människor.
När jag vandrade på en av stigarna utanför Tanah Rata och såg på den smutsiga floden tänkte jag på Australien. På de fantastiska ”bushwalks” jag varit med om där borta, i ödsliga områden med rena friska vattendrag och vattenfall. Vidsträckta skogar, vidsträckta stränder. Och så lite människor. Det finns inget som Australien. Det är unikt. I alla fall för mig.
Engelsmannen James hade flera tillfällen frågat om jag inte ville hyra in mig hos honom i hans hus i Kuala Lipis men jag hade tvekat. Jag är inte särskilt förtjust i att bo med andra, och jag tyckte nog också att Kuala Lipis var lite för varmt, åtminstone om man hade den heta värmen hela året runt. Men eftersom jag blivit tveksam om vart jag nu skulle åka så tänkte jag att ok, en tid för att varva ner på en och samma plats, det skadar inte. Och Kuala Lipis är en lite lagom stad. Så efter några dagar i Tanah Rata sa jag till James, att ok, vi prövar.
Jättebra tyckte James, mitt hus är stort, så vi går inte på varandra. Och sannerligen…när jag väl kom dit…huset var stort, men.. tomt! Jag var ganska förbluffad måste jag säga. Ett stort stenhus, med vit klinkers på golvet, vita stenväggar, högt i tak, galler för fönstren. Det ekade när man pratade, för att inte tala om vad det gjorde om man spelade musik eller hade TV:n på. Det fanns inget kök, bara en liten diskbänk, typ en sådan man har i en tvättstuga eller i förrådsrum. Inget kylskåp, ingen spis, inga köksskåp, inga möbler. Några mindre bänkar längst en vägg, ett skrivbord och en plaststol.
Jag sa ju att jag inte hade mycket, sa James, när jag uttryckte min förvåning. Och det hade han så klart rätt i, men jag hade aldrig kunnat föreställa mig att det att ”inte ha mycket” innebär att huset bara var ett skal. Som en tom lagerlokal. Med en stor TV i ena hörnet. Ingen fåtölj, ingen soffa, inget bord. När James såg på TV satt han rätt på det hårda golvet. I hans eget rum fanns en stor säng, och ett litet skrivbord, inget mer. Hans kläder låg spridda i sängen och på golvet. Ingen byrå, inga hyllor. Hade han tänkt leva så här i två år? Den tid hans lärarjobb är på. Kanske.
Bänkarna som stod utspridda på första plan satte jag ihop så det blev en liten ”köksavdelning” och vi åkte och köpte en vattenkokare så att man i alla fall kunde värma lite vatten till te och kaffe. James hade köpt en madrass att ha till gäster men den fick bli kvar i det stora rummet på bottenplan då andra våning utan air con helt enkelt inte gav någon möjlighet till sömn, än mindre att sitta där och jobba med solen gassande under dagtid. Moderna malaysiska hus byggs täta utan ventilation. Det är helt enkelt bara air con som gäller och det fanns bara i James rum.
Här några foton inifrån James hus.
Ja, vi människor är olika helt enkelt. Och vi prioriterar inte på samma sätt.