Tillbaka i Kuala Lipis

Efter Ipoh åkte jag tillbaka till Tanah Rata i Cameroon Highland för att få lite frisk luft och natur. Jag upptäckte då mer av området vilket gjorde mig besviken, brunt vatten och plastflaskor och annat skräp i vattendragen. Var fanns den rena friska naturen? Troligtvis i de stora nationalparkerna, de områden man skyddat. Så märkligt när man tänker på det. Att vi måste ha områden som skyddas från oss människor.

När jag vandrade på en av stigarna utanför Tanah Rata och såg på den smutsiga floden tänkte jag på Australien. På de fantastiska ”bushwalks” jag varit med om där borta, i ödsliga områden med rena friska vattendrag och vattenfall. Vidsträckta skogar, vidsträckta stränder. Och så lite människor. Det finns inget som Australien. Det är unikt. I alla fall för mig.

Engelsmannen James hade flera tillfällen frågat om jag inte ville hyra in mig hos honom i hans hus i Kuala Lipis men jag hade tvekat. Jag är inte särskilt förtjust i att bo med andra, och jag tyckte nog också att Kuala Lipis var lite för varmt, åtminstone om man hade den heta värmen hela året runt. Men eftersom jag blivit tveksam om vart jag nu skulle åka så tänkte jag att ok, en tid för att varva ner på en och samma plats, det skadar inte. Och Kuala Lipis är en lite lagom stad. Så efter några dagar i Tanah Rata sa jag till James, att ok, vi prövar.

Jättebra tyckte James, mitt hus är stort, så vi går inte på varandra. Och sannerligen…när jag väl kom dit…huset var stort, men.. tomt! Jag var ganska förbluffad måste jag säga. Ett stort stenhus, med vit klinkers på golvet, vita stenväggar, högt i tak, galler för fönstren. Det ekade när man pratade, för att inte tala om vad det gjorde om man spelade musik eller hade TV:n på. Det fanns inget kök, bara en liten diskbänk, typ en sådan man har i en tvättstuga eller i förrådsrum. Inget kylskåp, ingen spis, inga köksskåp, inga möbler. Några mindre bänkar längst en vägg, ett skrivbord och en plaststol.

Jag sa ju att jag inte hade mycket, sa James, när jag uttryckte min förvåning. Och det hade han så klart rätt i, men jag hade aldrig kunnat föreställa mig att det att ”inte ha mycket” innebär att huset bara var ett skal. Som en tom lagerlokal. Med en stor TV i ena hörnet. Ingen fåtölj, ingen soffa, inget bord. När James såg på TV satt han rätt på det hårda golvet. I hans eget rum fanns en stor säng, och ett litet skrivbord, inget mer. Hans kläder låg spridda i sängen och på golvet. Ingen byrå, inga hyllor. Hade han tänkt leva så här i två år? Den tid hans lärarjobb är på. Kanske.

Bänkarna som stod utspridda på första plan satte jag ihop så det blev en liten ”köksavdelning” och vi åkte och köpte en vattenkokare så att man i alla fall kunde värma lite vatten till te och kaffe. James hade köpt en madrass att ha till gäster men den fick bli kvar i det stora rummet på bottenplan då andra våning utan air con helt enkelt inte gav någon möjlighet till sömn, än mindre att sitta där och jobba med solen gassande under dagtid. Moderna malaysiska hus byggs täta utan ventilation. Det är helt enkelt bara air con som gäller och det fanns bara i James rum.

Här några foton inifrån James hus.

Ja, vi människor är olika helt enkelt. Och vi prioriterar inte på samma sätt.

 

 

Annonser

Ipoh

Jag åker ner en sväng till Ipoh, en större stad, enligt mina mått :-), som ligger västerut. Jag gillar inte Ipoh, en rörig hektisk stad, väldigt utspridd så det är svårt att förflytta sig då kollektivtrafiken är urkass. Prövar några gånger men man får verkligen ha tålamod. Problemet är att det inte finns någon tidtabell, man får bara ställa sig och vänta. Och det kan bli 10 minuter likaväl som 40 minuter, bussen kommer när den kommer, och där får man stå på trottoaren i gassande solsken. Det är svårt att planera saker, att bestämma tid med folk. Jag förstår att det nog är så att Kuala Lumpur är ansiktet utåt med sin tunnelbana, och att övriga Malaysia kan se lite annorlunda ut. Ipoh är även smutsig, åtminstone ute i förortsområdena. Men mitt hotell är bra, mycket bra skulle jag vilja säga. För en mycket låg penning.

Det står några hundar utanför mitt hotell i en bur, med en hund fastkedjad utanför buren. Jag tycker det ser vidrigt ut och frågar tjejen som är lite av manager för hotellet, och hon ser stolt ut och säger att hon har räddat dessa hundar. Räddat? Jo, hundarna hade sprungit omkring lösa, utan mat och med risk för misshandel, så hon tog hand om dem och ger dem mat varje dag. Men jag undrar om de alltid är i buren och ja, det är de, och jag försöker säga att de behöver röra på sig, men jag förstår att vi lever i helt skilda världar när det gäller djurvård och försöker lägga band på mig, fast jag lider med dessa stackars hundar som blivit ”räddade”.

På mitt hotell träffar jag några migrantarbetare, flera från Sri Lanka. I Malaysia finns många migrantarbetare, från diverse fattiga länder runt omkring. Och många, om inte de flesta, har inga som helst rättigheter. Många är även här illegalt vilket gör dem än mer utsatta. Killen på mitt hotell i Tanah Ratah uppe i Cameron Highland var från Bangladesh. Han jobbade varje dag, sov och levde på hotellet. Om det inte var fullt kunde han få sova i en säng, annars fick han sova på en tunn madrass på det hårda klinkergolvet i ett av hotellets TV-rum för gäster. Han kokade sitt ris i en riskokare på golvet bakom hotelldisken. Han tjänade 80 kronor om dagen. Även om det är lite för oss tror jag nog att lönen var hyfsad för honom, medan det så klart måste vara svårt att leva som en livegen. Han såg lite sorgsen ut ibland. Han berättade att han saknade Bangladesh, att han saknade sin mamma.

Jag besöker ett katthem som just denna söndag bjuder folk som vill komma och titta på fika. Katthemmet är fint, ett stort gemensamt utrymme där katterna kan leka och vara tillsammans. Katter som är sjuka eller på annat vis har problem blir däremot inlåsta i en bur eller annat litet eget utrymme. Som en katt som förlorat sitt ena öga och som har en infektion i det andra och därför vågar man inte ha katten ihop med de andra katterna. Man vill inte riskera att katten även förlorar det andra ögat. Men när man har tid att övervaka situation låter man henne var ute lite så hon kan får röra på sig.

Här är en katt som blev mycket förtjust i min väska, men det har jag varit med om förr. Måste vara något speciellt med min ryggsäck.

Några kattungar som ännu är för små för att lämnas ihop med alla de vuxna lösa katterna.

Hundarna i hundhemmet som ligger precis granne har däremot ett sämre liv, en del sitter i väldigt små burar, smärtsamt att se. Men det hade jag nog förväntat mig. Däremot blev jag lite positivt överraskad över katthemmet. Det är några väldigt hängivna människor som jobbar där.

Cameron Highland

Jag stöter på James, en engelsman, i Kuala Lipis, som jobbar som engelsklärare ute i några mindre samhällen. Och just nu är det skollov en vecka och James är ledig så bestämmer oss för att åka till Cameron Highland tillsammans. Ett högland på omkring 1300-1600 meter över havet. James vill gärna komma från det varma Kuala Lipis för en dag och det passar ju mig ypperligt för då slipper jag dra med resväskor på bussar.

Vi åker i någon timme och temperaturen utanför sjunker sakta. Det är en kurvig väg och en lång bit är bara regnskog. Vackert. Vi kommer så till det område som kallas Cameron Highland och stannar på ett populärt kafé med fascinerande utsikt över teplantage där vi njuter av en blueberry cheesecake och te. Och vi njuter av den behagliga temperaturen, någon grad över 20 med solsken.

Vi åker vidare och kommer till ett lite större samhälle som heter Tanah Rata och det är så vackert och pittoreskt. . Det här är Malaysias Kuranda, för er som känner till norra Queensland, Australien. Turistiskt, men pittoreskt. Regnskogsklädda berg runtomkring och hus i stil med engelska ”cottage-house” och lite engelska-trädgårdar-stuk över det hela, bortsett från regnskogen. Säga vad man vill om kolonialisterna men de lämnade en del fina saker efter sig, och husen här är verkligen fina och trädgårdarna.

Men man bygger mer, och det är mindre bra, för regnskogen skövlas, här är ett projekt i utkanten av Tanah Rata, som ändå är den trevligaste staden/samhället här uppe, än så länge. Flera av de övriga samhällena har alldeles för stora huskomplex för att vara charmiga längre.

En dag går jag till agroträdgården och förutom diverse växter och ett te-museum träffar jag på ett brudpar.

Jag går en av djungelstigarna och ser bland annat ett fint vattenfall.

Och jag träffar på den här vackra tusenfotingen.

Och så försökte jag fånga karaktären på ett växt som hade så vackra blad, men jag lyckades inte riktigt. Det är de starka röda ränderna i bladet jag ville visa, men på fotot där dessa syns någorlunda så blev det dåligt skärpa och på fotot där skärpan blev lite bättre där syns inte de röda strecken så bra, de är fel i färgen. Så tänk er en kombination av de två fotona här nedan så är det hur bladverket ska se ut.

Jag ska gå en onlinekurs i fotografering snart så det ska bli bättre 🙂 En god vän till mig har inspirerat mig till detta och kanske tycker jag det blir roligare att fota om jag kan och förstår lite mer. Jag har aldrig gillat att foto, fast det har varit nödvändigt för mina artikeljobb, men det vore så klart bra om mina foton blev bättre. Och jag blev lite inspirerad av tusenfotingens många vackra ben som jag lyckades fånga på foto, men jag hade även velat få fram de vackra röda ränderna i bladverket lite bättre, men det kanske jag lyckas med framöver!