Februari är vintermånad i Las Palmas. Omkring 19-20 grader, ofta molnigt och lite vind så inget badväder för en frusen jäkel som jag. 🙂 Däremot är det ypperligt väder för långa promenader.
En dag går jag till Las Colorados, som ligger på den nordliga sidan av halvön La Isleta som i sin tur är den nordligaste delen av Las Palmas. Las Colorados är en del av staden som många besökare sällan ser då den ligger bakom en höjd och inte har några speciella attraktioner för turister. Utom för dem som segelflyger vilket jag får veta lite senare av några bekanta.
När jag går uppför den långa backen, som säkert hindrar många från att undersöka vad som finns på andra sidan, ser jag plastpåsar, Tetrapak och annat skräp sitta inkilat bland stenar och små buskar. Eller ligga helt öppet på marken, väntandes på en vind som kommer att få dem att rulla runt bland grus och sten. För att slutligen hamna där så mycket skräp tyvärr hamnar: i havet.
Jag blir påmind om att jag tappat bort min vana att bära med en plastkasse och samla upp skräp när jag är ute och går. Jag borde ta upp den vanan igen.
På andra sidan sluttningen ligger alltså Las Colorados. Här är annorlunda. Tyst, nästan öde. Faktum är att jag gillar känslan av ödslighet. Det har nog med min melankoliska ådra att göra.
Stranden El Confital. Bakom bergskammen till höger ligger Los Colorados.
Runtomkring hav och berg. Brunt, kalt och kargt. Ett av bergen har en höjd på 239 meter. Det är Las Palmas högsta punkt.
Los Colorados är det område som lyser längst åt vänster.
Jag sätter mig på en bänk med utsikt över det vidsträckta blåa Atlanten. Det är bara jag här. De övriga bänkarna står tomma. Jag hade gärna suttit en lite längre stund. Njutit av lugnet, tystnaden och sett ut över havet. Men tyvärr är det inte riktigt väder för det idag. Så jag går vidare.
En stig leder ner i en dalgång, ner mot havet. En annan stig leder upp på ett berg med en utsiktsplats, där två cyklister jobbar med att få ner sina mountainbikes som de av någon anledning dragit med sig upp. En del människor är verkligen energiska.
Själv avstår jag från att besöka utkiksplatsen, det lockar inte i dagens blåst. Istället går jag tillbaka samma väg jag kom, fast efter sluttningen ner mot Las Palmas centrala delar viker jag av för att ta en titt på hamnen.
Puerto de la Luz.
Puerto de la Luz är Spaniens tredje viktigaste hamn. Och den viktigaste transithamnen i den nordafrikanska regionen. Dess geografiska läge, vid korsningen av de stora handelsvägarna som förbinder USA och Kanada med Europa och Afrika, har gjort hamnen till en av världens mest trafikerade.
Författaren Domingo J. Navarro skrev 1895 att ursprunget till namnet Puerto de la Luz – Ljusets hamn – kan spåras tillbaka till en tid då ett mystiskt ljus var synligt på nätterna. Det var många som försökte lösa gåtan om var ljuset kom ifrån men det var aldrig någon som lyckades. Nu är det länge sedan som ljuset upphörde att visa sig, men hamnen har fått behålla sitt namn.
Hamnens strategiska läge innebär också att här har passerat många fartyg med illegala produkter från det ockuperade Västsahara. Spanien har sett mellan fingrarna och omvärlden har tydligen oerhört svårt för att sätta ner foten när det gäller Marocko. En del av problemet är antagligen att om man ska markera mot Marocko måste man även trampa såväl USA som Frankrike på tårna. Och det verkar inte finnas några politiska ledare som har tillräckligt med kurage för att göra det.
Västsahara ockuperades av Spanien mellan åren 1884-1975 och kallades då för Spanska Sahara. Efter krav från både befolkningen och FN om avkolonisering gick Spanien slutligen med på att lämna området. Det var då Marocko såg sin chans, de gick in och tog över stora delar av landet 1975 tillsammans med Mauretanien. Orsaken var så klart att Västsahara har en av världens största fosfatfyndigheter, rika fiskevatten och flera mineraler. Mauretanien gav ganska snart upp sina krav på territorium vilket Marocko aldrig gjort. En tredjedel av Västsahara är ”befriat”,och kontrolleras av den västsahariska befrielserörelsen Polisario, men är i stora drag obebott och består av öken.
Här syns den del österut mot Mauretanien som står under Polisarios kontroll. 
1992 skulle en FN-ledd folkomröstning om Västsaharas självständighet ha ägt rum som ett led i avkoloniseringen men den har ännu inte blivit av då den hela tiden förhindrats av Marocko. Marocko har alltså sedan 1975 tagit sig rätten att styra över Västsahara. De har även tagit sig rätten att fängsla och tortera västsaharier som kämpar för sina rättigheter. Och de har tagit sig rätten att exploatera Västsaharas naturresurser som sedan har transporteras ut i världen, ofta via Puerto de la Luz.
Söndervittrad skylt i Västsahara som varnar för landminor, som den marockanska militären lagt ut.
I december 2016 kom ett positivt besked. EU-domstolen slog fast att Västsahara inte är en del av Marocko. Följaktligen så gäller då EU:s fördjupade handelsavtal med Marocko från 2012, om jordbruks- och fiskeprodukter, inte Västsahara. Inte heller vissa andra avtal gäller då för Västsahara.
Men frågan är hur domen kommer att efterlevas. Den 14 januari 2017 anlände det första fartyget från Västsahara, efter att domen slagits fast, till hamnen i Las Palmas.
Det norskägda fartyget Key Bay gjorde ett uppehåll i Purto de la Luz, med sin last med fiskeolja, på väg till Fécamp, Frankrike.
Borde inte Spanien ha stoppat fartyget? Och beslagtagit lasten?
Tja, Spanien är ett gammalt imperium och ränderna går väl inte ur så lätt. Dessutom har hamnen i Las Palmas tagit emot så många illegala laster genom åren att hela fundamentet väl skulle krackelera om man plötsligt skulle ändra moral.
Puerto de la Luz. Ljusets hamn. Ett så vackert namn.
