Yoga, myror och havregrynsgröt.

Jag har varit på ett intressant yogaställe i närheten av Study Centret där jag bor min första tid. Mantra Life Center.  Yoga är väldigt bra för mig. Det gör mig smidigare i kroppen, det hjälper mig att bearbeta olika svagheter i kroppen, och när jag på senare tid börjat jobba mer med de andningsövningar som yogan erbjuder så har mitt stressiga hjärta lugnat ner sig, min inre oro sakta reducerats och magkatarren lagt sig till ro. Så jag kan ju inget annat än att rekommendera alla att pröva denna form av motion, stresshantering och helande.

Att befinna sig i ett varmt och fuktigt klimat har också sin fördelar, den lite kännbara ”stelvärk” eller vad jag ska kalla det som jag ibland känner a i kallare klimat är som bortblåst. Och min hud som i Sverige blir väldigt torr och behöver kräm i tid och otid, är nu mjuk och behaglig.

Men så återkom min magkatarr och jag förstod inte varför då flera orsaker till min inre stress är borta. Men då handlar det om att lära känna sig själv, att hitta orsaker, och då slog det mig att jag när jag vid tidigare tillfälle käkat gurkmeja, då det ska ha flera fördelar, fick jag känningar av magkatarr. Och här på Study Centret käkas det stark curry tre gånger om dagen, vilket alltså innehåller gurkmeja, och dessutom med en hel del chili.

För dig som inte vet så ser gurkmeja ut så här. Det är alltså en rot, påminner i utseendet om ingefära, men med intensivare gul färg och med en annan smak.

På morgonen har jag inte käkat något med curry, det klarar jag bara inte, men annars har jag ätit den här starka maten två gånger om dagen. Jag gillar ju välkryddad mat, men det blev tydligen för bra. Så jag insåg att jag var tvungen att ändra på detta och inhandlade havregrynsgröt som fick bli min kvällsmat och redan efter två dagar började magkatarren lägga sig. Så skönt! Så nu blir det välkryddad mat bara en gång om dagen, och det verkar funka bra. Jag käkar gröten med färsk kokosmjölk vilket är mumma!! och jag har också upptäckt att det blir riktigt smakligt att lägga i några dadlar ihop med bananen.

En dag hade myror invaderat min laptop. Röda små jäklar som bet mig här och där när jag satt och skrev. Det var väldigt irriterande och blev röda kliande märken, men främst var jag oroad över vad de små jäklarna kunde tänkas göra inne i min dator så det gällde att hitta ett sätt att bli av med dom. Mitt första försök lyckades inte så bra, myrorna hittade hela tiden sin väg tillbaka in i datorn, men sedan utarbetade jag en strategi i samarbete med några vänner. Med ett hyfsat miljövänligt medel sprutade jag runt skrivbordet, på väggarna, på golvet, för att komma åt och strypa myrornas stigar. Sedan satte jag ut datorn en stund i solen (men inte för länge för datorns skull) då myrorna tycker det blir för varmt och lämnar datorn. Och sedan gällde det att hålla på och avsluta liven på de små rödisarna som sprang omkring på tangentbordet och på skärmen och under och var de nu kikade ut, tills det inte fanns några kvar. Och med strypningen av deras väg runt och in i datorn så blev det inget tillflöde och till slut var min dator myrfri. Så blir er dator invaderad av myror någon gång, misströsta inte. Min beskrivna metod här fungerar!

Djurlivet här är som sagt mycket rikt. En dag fräste det till i elledningarna och munken som bodde här några dagar, hans laddare till mobilen brann i princip upp. Mr. Weera (som är huvudman för Study centret) ringde efter några elektriker som fick komma hit och reparera ledningen in till huset. Det tog en timma efter att Weera ringt och elektrikerna var här. Snacka om bra service. Elektrikerna berättade att orsaken till att ledningen blivit överhettad var att en apa hade hoppat på ledningen och orsakat problemet. Tyvärr hade den stackaren blivit elektrifierad och dött. Men förhoppningsvis dog den snabbt.

Som jag tidigare nämnt så finns här mängder av fåglar. Personalen lägger ut överblivet ris och annat på ett fågelbord, som förutom av fåglar flitigt besöks av ekorrar. Ofta samsas de med fåglarna, men ibland kan viss osämja uppstå, och då kan det bli ett sabla tjattrande och kraxande. Några som kan vara högljudda av sig är papegojor.

Här är två papegojor som brukar besöka centrets fågelbord.

En morgon hörde jag ett sabla liv uppe på taket, och ett slags tjattrande läte. Ekorrarna kan tjattra rätt rejält men det här var något betydligt större än en ekorre, det hördes rätt tydligt. Jag gick ut bakom huset och tittade och fick syn på ett större brunt djur med yvig svans. Det visade sig vara en manguster ofta kallad mungo.

En kväll var vi några på centret som stod ute och såg upp på fullmånen och lyssnade på alla ljuden omkring oss. Vi släckte ytterbelysningen och bara stod och såg ut i kvällen. Vi försökte namnge de djur vi hörde. Och vi beundrade alla eldflugor som flög omkring. Det var en mycket vacker kväll.

 

Annonser

Vetiver nätverk i Sri Lanka

För några år sedan när jag var på Bali besökte jag East Bali Poverty Project. Det är ett projekt som vill reducera fattigdom och hjälpa människor att hjälpa sig själva. Bland annat använde man Vetiver gräs för att förhindra att vägarna rann bort under regnperioden och samma med grönsaksodlingarna. Vetiver är ett gräs med mycket djupa rötter och därmed väldigt bra för att förhindra jorderosion.


Men gräset fungera även bra till flera andra saker, som rening och skydd av vatten plus till att begränsa avrinning. Det kan fungera som skydd för grödor mot skadedjur och som insektsmedel, och det kan användas till att göra parfym, tvål och essentiella oljor. Dessutom kan man göra hantverk av gräset som växer ovan jord, eller så kan det bli till mat för boskap. Kort sagt, ett spännande mycket multifunktionellt gräs som används för fattigdomsbekämpning i flera delar av världen.

Här används gräset som stabilisering av en dammbank.

När jag så hade bestämt mig för att återvända till Sri Lanka och läste om skyfallen för några månader sedan som ledde till svår jorderosion i vissa områden och som orsakade många människors död, plus att många fler blev av med sina hem, poppade minnet av mitt besök på Bali upp i huvudet. Jag tänkte att Vetiver så klart borde användas i Sri Lanka mot jorderosion så jag började kolla upp ifall det fanns någon organisation för Vetiver i Sri Lanka men jag hittade ingen. Då satte jag igång med att leta efter kontakter på olika vis och hittade en trevlig kvinna via det internationella Vetiver nätverket och Facebook, och vi bestämde att vi skulle försöka starta upp ett Vetiver nätverk i Sri Lanka. Med gemensamma krafter hittade vi några intresserade personer och i söndags var vi nio stycken som träffades och startade upp ”Vetiver Sri Lanka”. Väldigt roligt! Och det är inte utan att jag känner mig lite stolt. 🙂

 

Medicinstudenter strejkar sedan januari

I lördags träffade jag medicinstudenter i Sri Lankas huvudstad Colombo som har strejkat och demonstrerat sedan januari mot det privata universitetet South Asia Institute of Technology and Medicin (SAITM). SAITM har lägre inträdeskrav än de statliga medicinska institutionerna, dåliga faciliteter, och är inte ens godkända av hälsoministeriet. SAITM äventyrar enligt studenterna nivån på landets medicinska standard. Men både hälsoministern och ministern för högre utbildning är vad man allmänt kallar korrupta så än så länge rullar verksamheten vid SAITM på. Medicinska lärarförbundet har ett gett ett förslag på en lösning, som de strejkande studenterna såväl som studenterna vid SAITM stöttar, men regeringen vägrar implementera lösningen. De vill driva på för fortsatt privatisering.

Även om protesterna vänder sig mot SAITM så handlar kampen i stort om fri utbildning för alla, något som Sri Lanka har haft under många år, men som nu riskerar att avvecklas i den pågående privatiseringstrenden. Flera medicinska institutioner ingår i privatiseringsplanerna men det skulle enligt studenterna innebära en stor försämring för Sri Lankas befolkning då det endast skulle bli studenter från rika familjer som skulle ha råd att studera. Studenterna har stöd av sina lärare såväl som av många läkare och andra grupper.

Via länken här kan du se hur myndigheterna bemöter fredligt demonstrerande studenter.

Studenternas icke-våldsliga motstånd, som när jag träffar dem alltså har pågått i sju månader, togs till en ny nivå den 21 augusti då man började hungerstrejka utanför Colombos fästning. Dygnet runt sitter studenter i 8 timmars pass utan att äta för att ge än mer tyngd åt sin strejk. Även andra personer kommer ibland och sätter sig och hungerstrejkar med studenterna för att visa sitt stöd för kampen för en fri utbildning.

Tänk att precis varenda medicinstudent i hela landet är med i kampen. Vilken otrolig uppslutning! Och vad de alla är beredda att offra för den här kampen. Regeringen har stängt av deras stipendium för mat och andra omkostnader, så de måste leva på föräldrar, annan släkt och vänner. Och ingen vet hur länge det här kommer att hålla på. Det finns ingen vilja hos regeringen att gå studenterna till mötes.

– Vi är trötta, säger en av studenterna som jag träffar. Men det finns studenter som gått före oss. 1981 när de första planerna för privatisering av medicinska universitet inleddes protesterade studenterna precis som vi, men nio av de mest framträdande i kampen torterades och mördades av myndigheterna. Dessa studenter förde kampen för framtida studenters skull, för vår skull, och de fick offra denna kamp med sina liv. Vi är skyldiga dem att fortsätta.

Och jag vill nu genom mitt blogginlägg här sprida information om dessa unga människors beundransvärda kamp. Om du som läser har tid och lust, skicka ett meddelande till studenterna via Messenger. Det har stor betydelse att få några ord tillskickade från någon från ett annat land som har läst om deras kamp.

Här är Facebooklänk till NO PMC – For Free Education

Här är Facebooklänk till Inter University Students’ Federation

Har du möjlighet att skänka några kronor till mat och uppehälle för studenterna så kan du göra det genom att sätta in pengar på mitt BG 5542-3750. Skriv ”student” så det inte blir några missförstånd. Och ge mig gärna din email så ska jag se till att du får ett personligt tack från någon av studenterna så du vet att pengarna kommit fram och hur de använts.

Här en bild på mig och en av de starkt engagerade eleverna, Alima. Säkert en av dem som kommer att svara om ni mejlar till NO PMC – For Free Eduation.

Och som avslut, en känslosam video. Se den!

 

 

Till Sri Lanka

Jag träffar en mycket trevlig man på min första flight till Sri Lanka, Landvetter till Helsingfors. Han jobbar som företagscouch och med kommunikation. Vi pratar en del om kommunikation, verklig genuin kommunikation. Att uppriktigt vilja nå fram till och försöka förstå en annan människa. Inte om att jag har rätt och du har fel, utan om att mötas i uppriktig respekt för varandra. I en medmänsklig ödmjukhet inför våra olikheter. Som ibland är så svårt när vi blir passionerat engagerade i något vi tror på, och känner starkt för. Men verklig kommunikation handlar inte om att övertyga någon annan, utan om att förstå, och om att mötas. Något jag själv gärna vill lära mig mer om och bli bättre på.

Mannen på planet och jag talar om att leva i nuet, om mindfulness, om kontakt med naturen, om kommunikation med djur, och om Eckart Tolle. Vi hinner med en hel del innan planet landar. Jag berättar att jag ska börja min första tid i Sri Lanka på ett Krishnamurti center, och om man generaliserar lite skulle man nog kunna säga att Krishnamurti var någon slags föregångare till Eckard Tolle. Eller att Tolle har gått vidare med Krishnamurtis tankegångar.

Resten av flygresan gick som den gick. Jag har väldigt svårt för att sova i sittande ställning utan det blev istället två filmer, som var sevärda, men bristen på sömn gav som alltid konsekvenser. När jag väl tagit buss plus en tuktuk till The Study Center får jag en bankande huvudvärk. Fast om det berodde på sömnbrist vet jag inte. Jag tror att den mesta huvudvärk, och andra fysiska uttryck, bortsett från rent fysiska skador, i stort är psykosomatiska. Jag tror att jag för länge har hållit inne med en del av mig själv. Inkapslad energi som på något vis måste få ett uttryck. Och så blev det huvudvärk den här gången. Hoppas jag slipper det nu på ett tag.

När jag ligger i sängen och drar mig länge, länge, dagen efter jag landat, ligger jag och lyssnar på alla fåglar. Det finns så många av dem här. Som en sprudlande vacker orkester. Och jag förstår varför jag ständigt dras tillbaka till tropikerna. Alla ljud, dofterna, den intensiva grönskan.

En djungelhöna.

När jag ätit och dagen blivit lite svalare går jag en längre promenad. Lyssnar på några tjattrande apor upp i träden.

Försöker bekanta mig med några gatuhundar. Somliga är vänligt inställda, andra helst vill att jag håller mig på avstånd. En stackare är full av fästingar. Jag skulle vilja hjälpa honom, men vet inte riktigt om det skulle funka. Att ta bort fästing för fästing skulle ta väldigt lång tid och hunden skulle troligtvis inte tillåta mig att göra det. Så jag lämnar den stackaren åt sitt öde, än så länge.

Jag vandrar på en väg där människor vänligt hälsar på mig när jag passerar. Sedan går jag längst ett vattendrag där det porlar av liv i buskar och mangrove. Och när jag ser mig omkring blir jag åter påmind om vad som är så speciellt med tropikerna. Den makalösa grönskan. Skönheten i landskapet. Speciellt här i Sri Lanka.

Jag passerar en Buddhastaty som nog är 100 meter hög. Så mäktigt.

Härefter kommer jag till ett Japanskt buddhistcenter som ligger mycket vackert bredvid en liten damm. Ute i dammen har man anlagt en plats för Buddha.

Gången ut till Buddhas helgedom.

Jag passerar även Parlamementet som ligger vackert ute i en sjö och som blir extra vackert på kvällen.

I nuet känner jag att det är just här jag ska vara.

Las Colorados och Ljusets hamn

Februari är vintermånad i Las Palmas. Omkring 19-20 grader, ofta molnigt och lite vind så inget badväder för en frusen jäkel som jag. 🙂 Däremot är det ypperligt väder för långa promenader.

En dag går jag till Las Colorados, som ligger på den nordliga sidan av halvön La Isleta som i sin tur är den nordligaste delen av Las Palmas. Las Colorados är en del av staden som många besökare sällan ser då den ligger bakom en höjd och inte har några speciella attraktioner för turister. Utom för dem som segelflyger vilket jag får veta lite senare av några bekanta.

När jag går uppför den långa backen, som säkert hindrar många från att undersöka vad som finns på andra sidan, ser jag plastpåsar, Tetrapak och annat skräp sitta inkilat bland stenar och små buskar. Eller ligga helt öppet på marken, väntandes på en vind som kommer att få dem att rulla runt bland grus och sten. För att slutligen hamna där så mycket skräp tyvärr hamnar: i havet.

Jag blir påmind om att jag tappat bort min vana att bära med en plastkasse och samla upp skräp när jag är ute och går. Jag borde ta upp den vanan igen.

På andra sidan sluttningen ligger alltså Las Colorados. Här är annorlunda. Tyst, nästan öde. Faktum är att jag gillar känslan av ödslighet. Det har nog med min melankoliska ådra att göra.

Stranden El Confital. Bakom bergskammen till höger ligger Los Colorados.

Runtomkring hav och berg. Brunt, kalt och kargt. Ett av bergen har en höjd på 239 meter. Det är Las Palmas högsta punkt.

Los Colorados är det område som lyser längst åt vänster.

Jag sätter mig på en bänk med utsikt över det vidsträckta blåa Atlanten. Det är bara jag här. De övriga bänkarna står tomma. Jag hade gärna suttit en lite längre stund. Njutit av lugnet, tystnaden och sett ut över havet. Men tyvärr är det inte riktigt väder för det idag. Så jag går vidare.

En stig leder ner i en dalgång, ner mot havet. En annan stig leder upp på ett berg med en utsiktsplats, där två cyklister jobbar med att få ner sina mountainbikes som de av någon anledning dragit med sig upp. En del människor är verkligen energiska.

Själv avstår jag från att besöka utkiksplatsen, det lockar inte i dagens blåst. Istället går jag tillbaka samma väg jag kom, fast efter sluttningen ner mot Las Palmas centrala delar viker jag av för att ta en titt på hamnen.
Puerto de la Luz.

Puerto de la Luz är Spaniens tredje viktigaste hamn. Och den viktigaste transithamnen i den nordafrikanska regionen. Dess geografiska läge, vid korsningen av de stora handelsvägarna som förbinder USA och Kanada med Europa och Afrika, har gjort hamnen till en av världens mest trafikerade.

Författaren Domingo J. Navarro skrev 1895 att ursprunget till namnet Puerto de la Luz – Ljusets hamn – kan spåras tillbaka till en tid då ett mystiskt ljus var synligt på nätterna. Det var många som försökte lösa gåtan om var ljuset kom ifrån men det var aldrig någon som lyckades. Nu är det länge sedan som ljuset upphörde att visa sig, men hamnen har fått behålla sitt namn.

Hamnens strategiska läge innebär också att här har passerat många fartyg med illegala produkter från det ockuperade Västsahara. Spanien har sett mellan fingrarna och omvärlden har tydligen oerhört svårt för att sätta ner foten när det gäller Marocko. En del av problemet är antagligen att om man ska markera mot Marocko måste man även trampa såväl USA som Frankrike på tårna. Och det verkar inte finnas några politiska ledare som har tillräckligt med kurage för att göra det.

Västsahara ockuperades av Spanien mellan åren 1884-1975 och kallades då för Spanska Sahara. Efter krav från både befolkningen och FN om avkolonisering gick Spanien slutligen med på att lämna området. Det var då Marocko såg sin chans, de gick in och tog över stora delar av landet 1975 tillsammans med Mauretanien. Orsaken var så klart att Västsahara har en av världens största fosfatfyndigheter, rika fiskevatten och flera mineraler. Mauretanien gav ganska snart upp sina krav på territorium vilket Marocko aldrig gjort. En tredjedel av Västsahara är ”befriat”,och kontrolleras av den västsahariska befrielserörelsen Polisario, men är i stora drag obebott och består av öken.

Här syns den del österut mot Mauretanien som står under Polisarios kontroll.

1992 skulle en FN-ledd folkomröstning om Västsaharas självständighet ha ägt rum som ett led i avkoloniseringen men den har ännu inte blivit av då den hela tiden förhindrats av Marocko. Marocko har alltså sedan 1975 tagit sig rätten att styra över Västsahara. De har även tagit sig rätten att fängsla och tortera västsaharier som kämpar för sina rättigheter. Och de har tagit sig rätten att exploatera Västsaharas naturresurser som sedan har transporteras ut i världen, ofta via Puerto de la Luz.

Söndervittrad skylt i Västsahara som varnar för landminor, som den marockanska militären lagt ut.

I december 2016 kom ett positivt besked. EU-domstolen slog fast att Västsahara inte är en del av Marocko. Följaktligen så gäller då EU:s fördjupade handelsavtal med Marocko från 2012, om jordbruks- och fiskeprodukter, inte Västsahara. Inte heller vissa andra avtal gäller då för Västsahara.

Men frågan är hur domen kommer att efterlevas. Den 14 januari 2017 anlände det första fartyget från Västsahara, efter att domen slagits fast, till hamnen i Las Palmas.

Det norskägda fartyget Key Bay gjorde ett uppehåll i Purto de la Luz, med sin last med fiskeolja, på väg till Fécamp, Frankrike.

Borde inte Spanien ha stoppat fartyget? Och beslagtagit lasten?

Tja, Spanien är ett gammalt imperium och ränderna går väl inte ur så lätt. Dessutom har hamnen i Las Palmas tagit emot så många illegala laster genom åren att hela fundamentet väl skulle krackelera om man plötsligt skulle ändra moral.

Puerto de la Luz. Ljusets hamn. Ett så vackert namn.

I väntan på flygbuss

Hög, klar luft. Sol och 20 grader. Gran Canaria i februari.
Det är en lättnad att vara här. Att slippa den tropiska klibbiga värmen. Min hjärna börjar vakna till liv igen. Jag kan åter tänka.

Jag missade just flygbussen till Las Palmas så jag vår vänta en timme på nästa, men det gör inget. Jag njuter av att vara i solen. Något jag inte kunnat på länge. För att det har varit för varmt helt enkelt.

Det fanns en tid då den tropiska hettan inte innebar några problem för mig. Tvärtom, jag tyckte om den. Men jag har förmodligen förändrats med åren. Ack, ja. Livet är sällan rättvist, men det finns en viss beskaffenhet som är befriande jämlika, och en är att vi alla blir äldre.

Min förändrade upplevelse av tropisk värme kan så klart även bero på fenomenet övergångsålder (som delvis har med åldern att göra men främst med det kvinnliga könet) och då är det ta mig fasiken inte jämlikt. Eller ens funktionsdugligt. Jag menar, vad det är det för vits med fysiska avarter som överdrivet svettande, hjärtklappningar, sömnproblem och nedstämdhet? Det sägs att ”alla organismer har genomgått en evolution och att skillnaderna mellan dem beror på gradvisa anpassningar till olika livsmiljöer”. Men vad är det är det för livsmiljö som den märkliga övergångsåldern försöker anpassa sig till? Det kan man verkligen fråga sig. Fast å andra sidan, om den kvinnliga övergångsåldern gradvis försöker anpassa sig till den absurda och kaotiska patriarkala världen som omger oss så är kanske dessa revolterande fysiska uttryck helt logiska.

Eller så är det helt enkelt slumpen. Som alltid kan användas som förklaring när evolutionens naturliga urval inte verkar särskilt naturliga.

Efter att ha suttit stilla i många timmar har min kropp behov av att röra på sig. Jag går lite fram och tillbaka längs med trottoaren. Efter en stund lägger jag märke till hur en tjej som också väntar på bussen ser på mig på ett speciellt sätt som jag inte blir riktigt klok på. Jag tar ytterligare en runda neråt trottoaren och tillbaka och känner åter tjejens blickar. Det är inget obehagligt, tvärtom, det ligger något uppskattande i blicken. Men av vad? Det är det jag inte förstår.

Jag har ingen särskilt vacker frisyr, inga speciella kläder. Så jag kan inte komma på vad hennes blick kan betyda. En tanke slår mig att hon kanske tänker att hon önskar att hennes mamma var som jag. En medelålders kvinna som ensam ger sig iväg och reser. Jag har fått den kommentaren av yngre människor förut. Fast likafullt, det är något annat där i blicken som jag inte kan sätta fingret på.

Men när jag ser den unga tjejen krama sin flickvän på ett sätt som visar att de är ett par, då förstår jag.  Hennes blick var helt enkelt en lesbisk kvinnas uppskattande blick av en annan kvinna. När jag inser det känner jag mig märkligt berörd. Jag har ingen dragning till mitt egna kön men jag kan inte låta bli att ändå bli smickrad. Av att ha blivit föremål för en ung kvinnas erotiska tankar.

Min fåfänga går tydligen aldrig över.

Föredrag i Cairns

Jag håller ett föredrag i Cairns norra Queensland om civil olydnad och plogbillsrörelsen hos min goda vän Margie som länge varit aktiv inom freds- och miljörörelsen. Hon bor i ett vackert traditionellt Queenslandhus som idag är lite av ett kollektiv.

Då Margies hus knappt syns mellan alla träd och buskar tar jag med ett annat fint exemplar av ett Queenslandhus då jag gärna vill visa hur ett sådant ser ut.

Under Margies hus finns ett gemensamt utrymme för föreläsningar och annat och det är där jag håller mitt föredrag.  Oftast är det luftigare och svalare under husen än inne i dem så här års, så det är ett bra val att ha gemensamma aktiviteter just här.

Även om jag i mitt föredrag fokuserar på plogbillsrörelsen, som handlar om att avrusta vapen, så talar vi också om hur civil olydnad kan användas i allt slags förändringsarbete. Just här i Queensland finns de stora barriärreven som håller på att dö och ändå så ges tillstånd att öppna nya kolgruvor.

Faktum är att en tredjedel av de stora barriärreven redan är döda, och sker det ingen förändring i positiv riktning så finns ingen möjlighet att reparera dem. Dessutom kommer även resten av reven att dö. Med tiden kommer detta att få förödande konsekvenser då så många av havets arter är beroende av reven.

Politikerna och företagsägarna kan vi tyvärr inte förlita oss till här, utan det blir vanliga engagerade människor som måste göra något om reven ska räddas. Och då behövs kunskap och träning i civil olydnad. Visst är det så att orsaken till barriärrevens död beror på klimatförändringar, som är av global karaktär, men rent lokal påverkan har också betydelse. Dessutom så bidrar utsläppen från kolverksamheten allmänt till den globala effekten.

Cairns är en trevlig tropisk stad som många besöker just för att dyka vid de stora barriärreven. Än så länge kan man göra det, men en liten bit norrut är reven alltså döda.

Här nedan Esplanaden – Cairns trevliga strandpromenad.

 

 

Lake Barrine

Jag har tyvärr varit mycket dålig på att skriva här de senaste månaderna, så det blir stor eftersläpning i tid, vilket kanske inte spelar så stor roll. Men vad som däremot spelar roll är att när jag då äntligen skriver, ifrån Australien, så talar jag inte ens om var i detta stora land jag befinner mig. Ack, så slarvigt. Men nu ska jag åtgärda mina missar och visa er var jag befinner mig.

Här är en karta över Australien, kolla uppe i högra hörnet så hittar ni Cairns. Omkring 6 mil sydväst om den staden befinner jag mig.

as-map

Här är en karta som visar närområdet. Vid södra änden av Lake Tinaroo håller jag till just nu till.

atherton_tablelands_map_-_queensland_australia-small

Men just nu tänker jag berätta om en annan sjö, Lake Barrine, som är för liten för att vara utmärkt på kartan ovan, men det finns så klart mer detaljerade kartor så här nedan kan ni se var sjön ligger. Och precis ovanför utropstecknet kan ni se en arm av Lake Tinaroo – vid den armen, där finns jag!

map_small_lake_barrine

Lake Barrine

Jag åker för att ta mig ett tidigt kvällsdopp i Lake Barrine efter en het och klibbig dag. Eftersom jag idag även har klippt gräsmattan är jag extra svettig. Då jag använder en handdriven gräsklippare krävs en viss fysisk ansträngning, speciellt när gräset har hunnit bli lite långt. Men motion är bra och framförallt får mina armar jobba, vilket är en extra fördel när de allmänt får för lite motion i mitt vardagliga liv framför datorn.

Jag aldrig haft något annat än en handdriven gräsklippare. Jag har resonerat som så att om jag vill ha en fin gräsmatta, vilket väl måste ses som en lyx i vår tillvaro, så vill jag inte att det ska ske med hjälp av fossila bränslen. Men märkligt att jag hade turen och hittade en handdriven klippare här hos min vän M som annars älskar allt som kräver oljebaserade resurser. Fast det är klart, det var en kvinnlig vän till honom som haft den ståendes vid sin husvagn, inte M själv. För han kör som sagt bara motordrivet. Bil, traktor, gräsklippare, trimmer, båtmotorer, motorcykel, dieselpump. Allt som bara går att hitta som kräver fossilt bränsle och som för oväsen. Jag tror att någonstans under evolutionens gång måste förkärleken för motorer ha inympats i männens gener. Det måste helt enkelt finnas en speciell motor-DNA hos män. Jag ser ingen annan förklaring.

Kanske kan min miljövänliga insats här verka patetiskt liten i det för övrigt fossila sammanhanget, men jag ser ingen anledning att jag ska bidra med ännu mera utsläpp. Dessutom gillar jag inte oväsen. Så nu när min vän är bortrest kan jag passa på att njuta av lugnet.

Nu låter jag väl attans präktig? Så där riktigt skamligt präktig. Så att vissa av er får dåligt samvete och andra irriterat värjer sig. Men ack, kära ni, gör inte det, för jag har en akilleshäl så stor att om den hade materialiserats rent fysiskt så skulle jag aldrig hitta några skor som passade. Och det beror på alla mina flygresor världen över. Jag har för längesedan förbrukat min pott av utsläpp, så resten av mitt liv borde jag egentligen bara förflytta mig genom att gå, simma och cykla för att hålla nere mina ekologiska fotavtryck. Jag behöver göra en rejäl omställning helt enkelt.

Men, så säger somliga att om du äter kött då bör du gå, men om du äter vegetariskt (vilket jag gör) kan du flyga. Argumentet är att om du äter djurbaserade livsmedel (djurindustrin orsakar onekligen enorma utsläpp) så har du enligt någon beräkning använt upp din utsläppspott och bör därmed förflytta dig till fots. Men om du äter växtbaserade livsmedel så kan du flyga om du vill. Frågan som följer är ju då, flyga hur mycket? Jag har nog dessvärre flugit på tok för mycket för att kunna rättfärdiga det med att jag har matvanor med låg inverkan.

Jamen, säger någon annan, du kan väl klimatkompensera dina resor. Klimatkompensera? Som jag förstått så fungerar det ungefär som att misshandla någon och sedan betala delar av behandlingen. Jag kan nog tycka att det är bättre att avstå från att skada ifrån början och använda pengarna till något mer uppbyggligt.

Du ska alltså betala pengar till ett projekt som planterar ett visst antal träd, nästan alltid i ett utvecklingsland, som sedan tar upp koldioxid i motsvarande mängd som din resa släppt ut. Och det kan ju vid ett första påseende verka bra.
Men övriga utsläpp då?

Flyget släpper även ut vattenånga och kvävedioxid, som ger indirekta klimateffekter på hög höjd. Faktum är att flygets totala påverkan på klimatet är omkring dubbelt så stor som enbart utsläppen av koldioxid. Så snacka om att det här kompensationsköret är en ekvation som, enligt den matematik jag har lyckats lära mig, helt enkelt inte går ihop.

Dessutom behöver vi plantera träd ändå, oavsett om vi flyger eller inte. I enorma mängder. För att vi helt krasst har huggit ner alldeles för mycket och även fortsätter att göra det, av olika anledningar.
Kompensationsmodellen är kort och gott något som smartisar bakom flyg- och turistindustrin kommit på för att vi ska kunna döva våra samveten och fortsätta resa. Flyg, flyg, plantera, plantera. Jippi!
Min akilleshäl är dock fortfarande kvar.

Svettig, och troligtvis ganska smutsig, glider jag ner i Lake Barrines svalkande vatten. Här finns ingen allmän badplats så hit kommer inte många badare. En och annan som passar på att ta sig ett dopp efter att de har fikat i det pittoreska tehuset. Eller några lokalbor som kommer för ett uppfriskande kvällsdopp, och kanske också för att njuta av den vackra omgivningen.

Det idylliska tehuset, som ligger precis vid sjön, är omgivet av en prunkande trädgård som ger den perfekta inramningen för en engelsk kolonial miljö. Sjön är ungefär en kvadratkilometer stor, omgiven av regnskog. Och för att höja besöksvärdet ännu mer kan jag nämna att jag nog ätit min godaste cheesecake någonsin i tehuset här.
Serverad med färsk tropisk frukt och grädde.

3 nov 2000 Lake Barrine

Idag får jag sällskap av en mindre grupp barn och några vuxna. Det visar sig vara scouter. Förutom att bada har de paddlat kajak. Det är så härligt att möta friska och alerta barn och ungdomar, som använder sina kroppar, sina olika sinnen. Som har vuxna människor i sin omgivning som uppmuntrar och ser till att de får den möjligheten.
Jag pratar med mannen i sällskapet. Han berättar att vattnet här är bra för huden, det innehåller en del mineraler, och det låter logiskt eftersom Lake Barrine är en gammal vulkansjö.

För 17 000 år sedan fick alltså en vulkan i området ett stort utbrott och lämnade efter sig en krater som med tiden fylldes med vatten. Det var en rad av kraftiga explosioner som uppstod efter att het massa (hot molten rock) kommit i kontakt med grundvatten i jordens innandöme. Något som ledde till en ackumulering av ånga, gaser och tryck som fick vulkanens inre att så småningom brista.
Tänk vilken enorm kraft. Vilket oväsen det måste ha varit. Och så hett.

Och nu. Detta lugn. Som varat i tusentals år. Ett ångande bubblande hål, som sakta lagt sig till ro. Som i början fräste och pyste när det svalkande regnet kom, men som med tiden tystnade. Ett stort kargt och livlöst hål som sakta lät sig fyllas med vatten. Och med vattnet kom livet. Marken kring kraterns kanter började spira med växter som med tiden blev till buskar. Rikligt med regn, sol och värme gjorde att den glesa buskvegetationen med tiden tätnade alltmer och för omkring 7 600 år sedan började dagens regnskog formas.
Och idag simmar jag i vulkanens öga.

 

Omsorg, fripassagerare och lite mera action

Igår fick jag frukost på sängen. Härligt! Visst är det fantastiskt med sådan omsorg! Inte alla förunnat, framförallt inte för dom som lever ensamma. Men jag vill inte avstå från guldkorn i tillvaron bara för att jag lever allena så emellanåt bjuder jag mig själv på frukost på sängen. Och då struntar jag i min vardagliga frukost bestående av grönt te med ingefära och honung, frukt och müsli (utan något jäkla tillsatt socker). När det är frukost på sängen, då blir det rostat bröd och kaffe. Inga nyttiga krusiduller då inte.

Och så läser jag något underhållande. Något jag kanske längtat att få läsa under veckan men som jag inte hunnit med. Fast just igår blev valet inte särskilt lustfyllt. Hade ingen nöjeslitteratur kvar, så det fick bli att läsa slutet av Tim Andersons bok ”The Dirty War on Syria” (finns också på svenska) som är så långt ifrån lustfyllt man kan komma. Det som händer i Syrien är fruktansvärt, och tragiskt är också hur mycket vilseledande information om kriget som sprids. Det är det Tim Andersson skriver om.

Hur som haver, jag tyckte att jag var värd lite frukost på sängen efter två oroliga nätter då en råtta egenmäktigt bestämt sig för att bli sambo med mig och flitigt rotade omkring under nattens lugna timmar. Efter att jag stuckit in öronproppar så långt det bara var möjligt och ändå stördes av denna bökande gnagare dundrade jag den andra natten upp, hoppade och slog var jag kom åt, och öppnade sedan dörren till mitt sovrum (enda dörren i detta bygge) och hoppades att den lille rackaren skulle tycka att det var säkrast att dra iväg. Faktum är att hen nog tyckte det. Att vara sambo med mig var tydligen för jobbigt.

Däremot är jag sambo med en annan varelse, som är hur lugn som helst. En spindel, kanske halva storleken, eller lite mer, av min hand. Igår när jag skulle gå och lägga mig var det andra gången jag såg den sedan jag kom hit, på precis samma ställe på fönstret som sist för några veckor sedan. Om den är giftig eller inte vet jag inte, men det spelar inte så stor roll för den håller sig på sin kant. Var den håller hus när jag inte ser den vet jag inte, och det är förmodligen heller inte min ensak, den har sitt liv att leva och bodde väl här långt innan jag kom. Den låter mig vara ifred och då finns ingen anledning att jag inte gör det samma. Ömsesidig respekt.

Under gårdagen åkte jag även och handlade och när jag gick ur bilen hojtade en kvinna utanför affären:
– En spindel hoppade just ur din bil.
– Jaha, svarade jag lakoniskt, då jag inte tyckte det var någon större sensation i de här bygderna.
Jag fick syn på spindeln, lite mindre i storlek än den som dykt upp i mitt sovrum, som skyndsamt förflyttade sig längst trottoarkanten längst med bilens front, troligtvis stressad över att plötsligt ha hamnat i stadslivets osäkra tillvaro (Malanda med 2 000 invånare).

Jag inhandlade det jag behövde, inklusive glass, snickers, chokladtäckta mandlar och popcorn (att poppa ordentligt i en gryta). Jag tycker det är viktigt att balansera upp mitt intag av grönsaker och frukt. Det är nog inte bra att rubba jämvikten för mycket. Tja, skämt åsido tror jag att man kan förhindra och läka många sjukdomar via kosten, men samtidigt behöver inte en medveten kostföring innebära att man ska vara puritan. Förlustelser i lagom proportioner tror jag har hälsobringande effekter i sig.

När jag var klar med mitt shoppande, satt mig i bilen, och kört ett stycke dök plötsligt spindeln upp på framrutan. Den stackaren hade hållit sig vid bilen under hela min shoppingrunda. Ajaj, så orolig den måste vara. Strax försvann den in under motorhuven och man får ju hoppas att den hittade en plats att hålla sig fast vid tills vi kom tillbaka hem till bushen där den hör hemma.

För övrigt så är cikadoherrarna fortfarande pilska. De verkar inte ha fått vad de önskar för konserterna fortgår från morgon till kväll. Hur min hörsel kommer att påverkas av detta får framtiden utvisa 🙂

dilobopyga_sp-_8429389397

 

 

Action ute i bushen

Hej vänner och bekanta!
Jag har helt missat att lägga upp material här, det har hamnat på Facebook eller blivit kvar i mitt huvud 🙂
Det har hunnit hända en hel del sedan sommarens inlägg från Vadstena, och nu blir det som det blir. Ingen direkt tidsmässig ordning. Men kort kan sägas att jag just nu är hos en vän ute bushen vid Lake Tinaroo, Tableland, Norra Queensland, Australien.

ACTION UTE I BUSHEN
Jag sitter i soffan i det kombinerade köket och vardagsrummet, käkar min lunch och läser. Det rasslar till på golvet och jag kikar ner för att se vad det är som låter. En orm ringlar runt i snabb fart och jagar en större skalbagge av något slag. Med skalbaggen i munnen reser ormen sig upp i riktning mot mig, vilket känns mindre trevligt. Ännu mer oroande är att strax är skalbaggen borta och ormen reser sig ännu mer och ser ut som att hens planer är att ta sig upp i soffan.

Jäklar! Tror ormen att soffan är ett träd av något slag?

Jag är inte annars så snabb av mig men just nu har jag fått kvaliteter som varit gömda och snabbt studsar jag ur soffan. Ormen reser sig ännu mer och letar sig in under en av dynerna och är snabbt utom synhåll.

Wow! Har det legat ormar därunder tidigare, utan min vetskap?

Hur det nu än varit med den saken så vill jag inte med min kännedom ha en orm där nu. Jag hämtar en sopkvast, tar bort dynerna en efter en tills ormen blir synlig, stöter på den med borsten tills den snabbt glider ner på golvet igen. Det finns visserligen väldigt giftiga ormar här i Australien, men det här är med stor sannolikhet en ofarlig grön ”tree snake”, så även om det är olustigt så finns det ingen anledning att vara rädd.

Ormen slingrar iväg mot några lådor vid ena väggen och jag följer efter, stöter med borsten för att jag vill att den fortsätter, och det gör den, men inte åt det håll jag önskar. Istället för ut röra sig ut över golvet mot verandan, där den skulle kunna ge sig ut i friheten med hur många träd som helst, så slingrar den in under min väns säng. Och där finns inte en chans för mig att komma åt den, utan jag får acceptera att jag nu har en orm i huset.

Här syns den dörrlösa ingången i mitten, så ni kan förstå att det är lätt för djur att ta sig in, och förhoppningsvis också ut 🙂
ingang-liten

Köket är i mitten, utan fönster.
martins-house-liten

Under två kvällar har jag haft påhälsningar av en mindre råtta. Första natten hade den tagit sig ner i sophinken och förde ett sabla liv då den försökte ta sig upp igen vilket den misslyckades med, så jag fick gå upp och hjälpa till. Igår kom den tillbaka (här finns inga dörrar att stänga) men höll sig lugn och fin. Om den kommer tillbaka i natt igen och ormen får vittring så kanske det blir ett riktigt partaj.

FÖLJANDE DAG
Jag tror att ormen har dragit till skogs och att råttan har lagt ner sina besök ute köket i brist på god mat. Så natten var lugn.

Däremot har några andra varelser börjat göra väsen av sig, och självklart är det männen! Ett tag körde de igång sin orkester bara en stund kring solnedgången men nu kör de höga decibel hela dagarna. Pilska grabbar! De spelar högt för att locka till sig honorna som är tysta och avvaktande. Fasiken, släpp till för sjutton, så grabbarna lugnar ner sig!

Det kan bli ganska höga decibel kan jag säga. Upp emot 120 decibel om det vill sig illa. 90 är gränsen för när det kan bli skadligt för det mänskliga örat. Enligt en vän till mig kan även 80 göra skada om man utsätts för det under mer än 8 timmar. Jag känner inte så noga till cikadornas parningslek, hur svårflirtade kvinnorna är, men jag hoppas att de inte håller på sig för länge 🙂