San Sebastian…igen…

Jag har tidigare lagt upp ganska många bilder från San Sebastian, La Gomera, så jag hoppar över den biten den här gången. Därför blir det inte så mycket härifrån. Men vad jag inte sa något om sist är att jag har nog inte har sett så många nedgångna människor på en och samma plats förut. Och på en så liten plats. Slitna, fysiskt nedgångna människor som druckit och rökt för mycket.

Bland annat bor det en svensk ex-pundare, det är vad han själv kallar sig, på mitt vandrarhem. Det har varit intressant att prata med honom, och Lars som han heter, bor här också en lite längre tid precis som jag. Han har berättat för mig om hur han varit hemlös, hur han sålt tidningen Faktum och tjänat bra med pengar på det. Han är befriat öppen och utan skam. Pratar och skrattar. När han berättar om hur han bodde på La Gomera en gång i flera månader utomhus så blir jag lite fascinerad över hans företagsamhet och det slår mig att många människor som lever i samhällets utkant måste vara väldigt ”resursrika”. Det är världar man borde ta reda på mera om.

Lars har slutat med tyngre droger men han dricker vin mest hela dagarna, flaxar som en väderkvarn och när han lagar mat så skvätter det i hela köket. Han läser mina Proletären för här är brist på svensk lektyr, och han uppskattar tidningen, vilket är roligt, även om han tycker att korsorden är för svåra. Så nu är jag den hälsosamma och nyktra kommunisten här på vandrarhemmet 🙂 Ja, ägaren och en kille som hjälper honom tar sig gärna en konjak till frukost så det är ju ett litet speciellt gäng om man säger så. Men så kommer så klart diverse besökare, som stannar en dag eller två, som man knappt ser till för att de är ute och vandrar eller ser sig om på annat sätt.

Det har fram och tillbaka varit ganska blåsigt, men det är kanske så på en mindre ö. Framförallt har det blåst rejält på kvällarna och ibland har jag nästan varit orolig över att få något i huvudet. Men varför håller jag mig inte inne på kvällarna kanske ni undrar. Jo, för att här finns ganska många hemlösa katter som jag har varit ute och matat. Det finns några ställen dit katterna går, främst på kvällarna, eftersom det finns några godhjärtade människor här som regelbundet ger dom mat. Jag har velat bidra till denna insats.

Katter äter1-liten

Här är ett annat gäng, och de är omkring 15 stycken, men de blir ju oroliga när jag kommer närmare så jag får inte med så många på foto. Hit går jag ibland dagtid för här hänger dom omkring även när det är ljust.

Fler katter-liten

Så nu jag i kapp. Nu är jag precis här, just nu. I San Sebastian, huvudstad på den lilla Kanarieön La Gomera.

 

 

Stöd till Västsahara

När jag var i Las Palmas så var det ett år sedan Takbar Haddis son dog. Hennes son torterades till döds i en poliscell i Västsahara och därefter försvann hans kropp och ingen vet var den blivit av. Pojkens brott var att han stöttade ett självständigt Västsahara och ett slut på Marockos ockupation. Takbar Haddi har alltså inte bara förlorat sin son under grymma omständigheter, hon har inte ens möjlighet att kunna begrava honom.

I ett års tid har Takbar Haddi demonstrerat för sin rätt att ge sin son en begravning. Tålmodigt står hon varje dag med affischer och information om hur hennes son torterades och försvann. På årsdagen av sonens död var vi några som deltog i en manifestation för att visa Takbar Haddi vårt stöd. Vi kunde så klart ha varit många fler….

Här är jag och Takbar Haddi.

Jag och Takbar Haddi-iten

Här i grupp.

Grupp-liten

När det mörknade tände Takbar Haddi ljus till sin sons minne.

Minnesstund-liten

Och här talar Takbar Haddi.

Takbar Haddi-liten

Det var känslosamt. Sorgligt. Och samtidigt vackert. Vackert när människor samlas för att de tror på en bättre värld. Tillsammans.

Jag känner mig alltid privilegierad när människor som varit med om fruktansvärda saker bjuder in mig i deras liv, i deras upplevelser.

På vägen hem från manifestationen gick jag genom en liten park som jag tycker om. Där hade man ljus tända i en liten damm, med vattenfontäner. Och då fick jag se något märkligt och vackert. En svan som hela tiden höll sig vid ljusen kring vattnet som sprutade. Hen tyckte förmodligen att det var lika vackert som jag.

Svan-liten

Svan2-liten

Förresten. Nyligen har ett intressant projekt startat i de västsahariska flyktinglägren i Algeriet. Man ger musikutbildning till barnen för att de ska få del av den glädje som musik kan förmedla. Det heter Stave House in The Sahara.

Karneval i Las Palmas

Efter Fuerteventura hälsade jag på mina vänner i Las Palmas, Gran Canaria, några dagar. Det är lite över en månad sedan. Ack..ja.. Att hänga med i nuet är inte alltid det lättaste 🙂
Hur som haver, det var karneval i februari och några av er som är nördar på Facebook har redan sett några foton från dessa festligheter där. Men då kreationerna är väldigt vackra kan ni säkert se dem en gång till, plus att jag lägger upp fler foton här på bloggen.

1454756130840

1454756131443

1454756131496

1454756131655

1454756134713

1454756134966

1454756135165

1454756189290

1454756189611

1454756189920

1454756191494

1454756194177

OBS – det är inte jag som har tagit dessa foton. Har fått tillgång till dem från annat håll.

Södra Fuerteventura

Så får jag då tummen ur att lägga upp mina sista foton och kommentarer om Fuerteventura. Flera veckor efter att jag lämnat ön..men det är så det är med sniglar.. de kryper sakta framåt, men kommer med tiden fram 🙂

Jag åkte söderut och så här kan det se ut en liten bit in från kusten utanför en liten stad med namnet La Lajita.

Utanför La Lajita-liten

Och en bit in från Costa Calma.

En bit in från Costa Calma-liten

Finns väl en del att säga om min ”husbilstur” men jag tror jag hoppar över det just nu utom att det blev lite knepigt när vissa behov plötsligt blev väldigt trängande. Det fanns som inte så mycket att gömma sig bakom om man säger så 🙂 Men å andra sidan var det inte så mycket folk heller.

Innanför Costa Calma3-liten

Fuerteventura är känt för sina stränder och de är fina. Här vid Costa Calma.

La calma-liten

La Calma 2-liten

De som har råd att bo lite bättre kan även ha tillgång till en tjusig pool vilket kan vara skönt den här tiden av året.

Tjusig pool-liten

Tjusig pool2-liten

När jag var ute och gick träffade jag på två tjejer som matade några jordekorrar. Ja, djurlivet är inte så hektiskt här men jordekorrar finns det gott om. Charmiga små varelser. Fotona blev lite suddiga men ni kan nog se de små varelserna.

Jordekorre2-kopia-liten

Här om ni kikar noga så ser ni en duva längst ner som försöker få del av det goda.

Jordekorre-liten

Enorm strand vid Jandia, längre söderut.

Jandia-liten

Något av det finaste jag såg på Fuerteventura var de här skulpturerna som jag stötte på i en rondell strax innan Moro Jable.

Barnskulpturer-liten

Det märkliga var att jag dagen innan sett en spelfilm om Stanley Milgrams socialpsykologiska lydnadsexperiment som alltså handlade om lydnad och konformitet, om hur vi gärna anpassar oss till andra. Ett av försöken som togs upp i filmen var när en person ställde sig och tittade rätt upp i himlen och människor som gick förbi stannade och också började titta upp i himlen. Utan att veta vad de tittade efter 🙂 Mycket intressant film och otäck, eftersom den avslöjar en del av vår mänskliga natur som inte är så uppmuntrande.

Barnskulpturer2-liten

Nu hade konstnären Lisbet Fernandez inte alls tänkt på lydnad och konformitet när hon gjorde sina skulpturer utan för henne handlar det om barn. Barn som är öppna och nyfikna inför världen och det är därför hon har vänt deras ansikten uppåt. Långt ifrån Milgrams lydnad. Det blev bara en märklig upplevelse för min del att just ha sett filmen och så mötas av det här.

Barnskulpturer3-liten

Efter min rundtur träffade jag min västsahariska vän som bor i Puerto del Rosario och där bjöds jag på te på traditionellt vis.

Jag dricker te på västsahariskt vis-liten

Adjö Fuerteventura!

Aguas Verde – en färskvattenkälla

Hej igen. Hoppas förresten att ni vänner och bekanta mår bra. Själv har jag haft en sabla enveten influensa. Jag har snutit upp så mycket toapapper att jag fått dåligt samvete över min resursförbrukning. Har hostat så det har varit svårt att sova, och varit trött, trött. Men nu ska det inte vara så mycket kvar av infektionen i kroppen utan att jag ska kunna börja röra lite mer på mig. Tänkte gå på en yogalektion i morgon förmiddag. Det jag tycker är trist med influenser är att man inte orkar motionera, och inget man bör göra heller för den delen när man är sjuk. Så man tappar kondisen, och ibland humöret. Den här gången tappade jag både ock. Men det ska väl gå att reparera.

Och så lite mer från Fuerteventura. Efter Lajares rörde jag mig söderut. Här är miljön kring en liten stad som heter La Olivia. Sten, kaktusar.

La Olivia-liten

Där fanns också ett center för Aloevera, här en av deras odlingar.

Alovera-liten

Jag åkte med min couchsurfervän Jesus till en färskvattenkälla – Aguas Verde – på en avlägsen plats ute vid västkusten ungefär på mitten av ön.  Man ser lite grönska på marken som säger att här finns vatten någonstans.

Mot källan-liten

Annars var det en mycket karg kust.

Kusten-liten

Men se så grönt kring källan.

Aguas Verde-liten

Här fyller Jesus på vatten att ta med sig hem. Det ska var många nyttiga mineraler i vattnet som aldrig slutar rinna.

Jesus fyller på vatten-liten

Och jag vill så klart också dricka.

Jag dricker-liten

 

Norra Fuerteventura

Mina inlägg dröjer..inget ovanligt 🙂 Men nu har jag haft lite ro och hunnit jobba så nu kanske jag ska hinna med att komma ikapp också här. Det var ett tag sedan jag lämnade Fuerteventura men jag har en del bilder därifrån som jag gärna vill visa er. Jag åkte en tur norrut på ön och längs med östkusten norrut så finns ett storslaget område med sanddynor – Corrajelo.
Corrajelo-liten

Drog mig sedan inåt ön. Kändes nästan lite märkligt när det dök upp en buss mitt  i det öde landskapet.

Buss  en bit utanför-liten

Åkte till en liten stad som heter Lajares och bodde två nätter hos en tjej via Airbnb. Det var ett trevligt hus…även om lite kyligt…och jag fick två dagar nästan helt för mig själv. Husets ägare jobbade natt och dagen efter var hon borta för att fixa med sin bil. Det passade mig bra då jag behövde jobba, vilket jag gör bäst när jag är själv. Ja, helt själv var jag inte för husets hund var hemma, men också den var en enstöring (som jag 🙂 ). Hon låg mest i en soffa utom när hon gick ut för att göra sina behov. Det var en av de mest osociala hundar jag någonsin har träffat på!

Airbnb-house-liten

Vägen ner ifrån huset.

Väg upp-liten

Stenmurar överallt. Ganska genuint.

Vid sidan om vägen-liten

Omgivningar. Ingen skog att promenera i precis 🙂

Omgivning-liten

Här lite mjukare.

Omgivning2-liten

Inte långt från Lajeros ute vid västra kusten ligger en liten stad, eller snarare ett samhälle, som heter El Castillo.

El Castillo-liten

Kustlinjen söderut från El Castillo.

Kust-liten

Strand-liten

Hasta luego!

La Gomera – utan snö!

Hej vänner och bekanta!

Tänkte det var bäst att skriva ett litet kort inlägg då jag fått flera frågor om hur det är att vara på Kanarieöarna nu när det snöar.  Tja, det känns faktiskt lite konstigt att läsa nyheterna om snö och kyla. Här i San Sebastian på La Gomera har vi visserligen regn och blåst, men 18 grader under dagen och solen har även kikat fram mellan varven. Jag har till och med käkat på en restaurang idag där man hade dörrarna helt öppna och det säger inte lite för att vara mig 🙂 Fast enligt väderrapporten ska det bara ha varit 16, men det undrar jag, vår termometer på taket på vandrarhemmet sa 18 och det tror jag mer på. Att jag sitter i bara joggingbyxor och fliströja och käkar i bara 16 grader..hm.. det verkar lite kors i taket.

Det verkar alltså som att La Gomera inte har drabbats av kallfronten från Marocko lika mycket som vissa andra öar har gjort, vilket jag är mycket tacksam för 🙂 Och blir inte vintern värre än det är ”höstrusket” som mer är som en dålig regnig svensk sommar…ja, då är jag inte särskilt orolig över att tillbringar vintrarna här. Och redan nu på söndag ska det tydligen vända och bli mer normalt igen. Så på måndag säger väderleken att det ska vara strålande sol och över 20 grader. Så var det med den vintern 🙂

Puerto del Rosario – Fuerteventura

Dagarna springer, jag glömmer att ni är några som gärna vill veta lite om vad jag gör, var jag är och se några bilder. Tja, det hände något obehagligt där jag befann mig vid Solkusten så jag behövde åka därifrån ganska omgående. Jag tänker inte gå in på det mer här, bara att människan är en ofullkomlig varelse och ibland gör det att hen kan få lite märkliga beteenden.

Hur som haver så befinner jag mig just nu tryggt hos min vän Javier i Las Palmas, Gran Canaria. Jag hade väl efter olika överväganden insett att Kanarieöarna är ett bra område med tanke på det fantastiskt balanserade klimatet. De där extra fem grader varmare under ”vintern” gör stor skillnad. Jag har också kommit fram till att La Gomera, där jag startade i höstas, troligtvis passar mig bra. Men jag har så himla svårt att bestämma mig. Eller snarare, jag är jäkligt bra på att bestämma mig 🙂 snabbt och lätt, men att hålla fast vid beslut, det är en helt annan sak. Jag är en rastlös och lite orolig själ, helt klart, men man kan nog ha värre problem än så, och förhoppningsvis blir det bättre med åren. Men det återstår att se 🙂

På vägen passerade jag Fuerteventura, var nyfiken på den ön, och de har några intressanta djurskyddsprogram där, plus en västsaharisk vän jag gärna ville träffa. Så jag har nu åkt runt i princip hela ön och jag kan sammanfattningsvis säga att det är en mycket märklig ö. Naturmässigt är det öken och kargt, vilket är intressant på sitt sätt, men det jag saknade mest var den charm som annars finns i byar och städer på spanska fastlandet och andra Kanarieöar. Mysiga små torg i centrum och små gator och gränder. Det finns inte på Fuerteventura, där är det mest raka gator och nyare stenhus. Sedan blåser det väldigt mycket, förutom i Puerto del Rosario. Det var det enda ställe jag upplevde lite stillhet.

Här en strand inne i huvudstaden Puerto del Rosario.

Strand-liten

Strandpromenad.

Strandpromenad-liten

Under promenaden kunde jag se lite av den lokala floran vilket var fint.

Intressant växt-liten

En annan vacker växt.

Fin växt-liten

Aloevera som växer bra här.

Aloevera-liten

Finns ju inget direkt gräs här men däremot en annan markkrypande grönska.

Grönska-liten

Längs med strandpromenaden fanns den här skulpturen som tydligen ska ge ifrån sig vissa ljud när det blåser utifrån havet, vilket det inte gjorde när jag gick här. Nästan lite ironiskt med tanke på den annars så blåsiga ön, men som sagt, just i Puerto del Rosario var det lugnare, vilket var väldigt skönt.

Havsstaty-liten

Längst med promenaden fanns också denna skulptur.

Roddare-liten

Överlag är Puerto del Rosario en trist stad. Utseendemässigt. Men det finns en del intressanta skulpturer, så staden har i alla fall något 🙂

Den här fina skulpturen finns i en av stadens rondeller.

Kvinnoskulptur-liten

Skäms Sverige!

För några dagar sedan tog svenska regeringen beslutet att inte erkänna Västsahara. Ett mycket stort svek mot ett folk som kämpat i så många år mot kolonisatören Marocko. Ett folk som känt stöd i Sverige som stått på västsahariernas sida och som 2012 tog beslutet i riksdagen att man skulle erkänna Västsahara. Och nu faller man alltså till föga och vågar inte ha kurage nog att fullfölja sina intentioner. Skamligt, fegt. Ja, det finns inte ord. Men jag känner en stor sorg då ett erkännande hade betytt så mycket för västsaharierna som varit ockuperade av Marocko sedan 1975 och som har lidit så mycket. Människor har torterats, försvunnit, mördats. Och ännu sedan 1991 har människorna hållit fast vid ett ickevåldsligt motstånd. Men frustrationen är nu stor.

Många i det ockuperade Västsahara vill ta till vapen igen. Sveriges ställningstagande kan få en avgörande roll i den här frågan. Orkar människorna fortsätta sin ickevåldsliga kamp, eller är besvikelsen så stor och frustrationen så stark att de inte orkar längre utan tar upp vapnen igen? Det vore sorgligt om det sker, men samtidigt förståeligt. Jag känner själv en stor frustration över det här beskedet och i stunden än mer för att jag befinner mig i ett slags limbo där jag inte gör något konstruktivt för att vara del i ett stödarbete. Men tack och lov ska det inte dröja så länge förrän jag träffar västsaharier och jag kan börja att ”vara med”.

Att vara en passiv betraktare till världens tillstånd gör mig stressad. Och häromdagen när jag fått beskedet om det svenska sveket satte jag mig på en strand och läste ur Lena Thunbergs bok om Västsahara, om alla klusterbomber och minor som marockanerna har dumpat i öknen. Så grymt. Och så kan Sverige säga nej. Jag satt på en strand med turister, där troligt många varken vet vad Västsahara är eller bryr sig, och jag kände mig i stunden så uppgiven och malplacerad. Jag hörde Hoola Bandolas låt Juanita i huvudet, som en god bekant lagt upp på Facebook häromdagen. Och det gjorde mig ont.

För er som vill ge ert stöd, bli medlem i den svenska solidaritetsorganisationen för Västsahara – Föreningen Västsahara.

Höst eller vår?

Hej vänner!
Jag följer och ser att ni har det väldigt kallt just nu. Ja ni som befinner er i Sverige alltså. Här är det lite ”kyligare” vindar också just nu utifrån lokala förhållanden och det som kallas vinter här. Fast för mig är det mer som en fin solig septemberdag. Jag upplever ingen vinter här, utan mer höst och vår på samma gång. Vi får se när hösten ger upp och lämnar över åt våren som så klart inte kommer att ge sig 🙂

De här fina blommorna plockade jag häromdagen så nog är våren på gång alltid.

Blommor-liten