Jag åker buss till Hettipola. Det tar tre timmar med två olika bussar. Trångt och varmt. En gång i tiden var kanske de flesta srilankeser småväxta men nuförtiden finns det en del ganska stora personer här, men bussätena är fortfarande anpassade till småväxta människor. Det gör det minst sagt ganska trångt när man ska sitta tre människor på ett säte som mer är till för två och en halv personer.

I Hettipola tar jag en tuktuk som efter en kvart har tagit mig till Sri Lanka Wildlife Conservation Society:s fälthus, där jag ska tillbringa en natt för att se på ett försöksprojekt med bikupestaket som är till för att skrämma bort elefanter från människors hus och trädgårdar.

Robin från Sydafrika är just nu ansvarig volontär för projektet. En ung man med stor kunskap om sitt eget land, dess historia och politik. Det är väldigt intressant att höra honom berätta, roligt att träffa unga medvetna människor som är intresserad av att göra något positivt för vår värld.

Utsikt från fälthuset.

Robin är trött på att äta det ständiga riset med curry som serveras överallt i Sri Lanka och det kan jag förstå. Han är även trött på att bo i ett ”communal house” med ständigt något som stör nattsömnen. Också det har jag stor förståelse för. Jag har själv svårt att få ordentlig sömn när några bland personalen sitter uppe sent och pratar. Dessutom är det en lampa som lyser in i det rum jag delar med en kvinnlig volontär från Malaysia. Efter att ha legat och vänt på mig i några timmar tar jag till slut mina byxor och binder dom för ögonen. Jag hade inte en tanke på att ta med mig min ögonmask, för inte hade jag kunnat tro att det skulle bli problem med lysande lampor långt ute i bushen 🙂

Sedan börjar en enveten och mycket högljudd tupp att gala någon gång kring 4-tiden på morgonkulan. Precis utanför vårt sovrum. Det är inte alltid så lätt med kollektivt leverne.

Faktum är att tuppen är den första jag stöter på här i Sri Lanka, jag har väl hört någon på avstånd någonstans men inte haft någon galandes utanför huset. Och lite ironiskt att detta sker i en miljö med viltvård där man skulle tro att miljön skulle vara mer naturlig och ”vild”. Men det är inte alltid som man föreställer sig.

Dagen efter åker jag med Robin och Supun, en lokalbo som jobbar för organisationen och är drivande i biprojektet, för att titta på några bikupestaket. Bikuporna är upphänga med vajrar emellan sig och de är till för att skrämma elefanter (som alltså inte gillar bin) från att gå in i småbrukares trädgårdar och förstöra odlingar och hus. Det är ännu ett försöksprojekt och man prövar sig fram och får utvärdera vad som funkar och inte funkar. Man har haft några elefanter som gått igenom på några ställen, men så har man även haft ställen där de inte har gått igenom och då får man försöka ta reda på vad det kan vara som skiljer sig åt på de olika platserna.

För att projektet ska fungera måste lokalbefolkningen vara delaktig och lära sig om bin, så det är bara intresserade och motiverade lokalbor som får bikupestaket uppsatta kring sina hus. Vill det sig väl så blir det även honung som befolkningen får behålla eller så köper projektet honungen av dem och så får de på så vis en liten extra inkomst.

Stolt kvinna vid en av bikuporna i sin trädgård med bananplantering och annat.

Tidigare bisamhällen dog på grund av långvarig torka och det var tufft. Men så hade man tur och en organisation donerade 40 nya bisamhällen. Dessa fick man börja med att stödmata och det gick bra i början men sedan började sockervattnet dra till sig andra mindre trevliga insekter, en slags bålgeting (Vespa affinis) som gärna dödade bin och då slutade bina att besöka stödmaten.

Men tack och lov började det regna i samma veva som de här getingarna blev för svåra så växtligheten kom igång och bina kunde få mat på naturlig väg. Så just nu ger man endast vanligt vatten till bina och det är inte getingarna så intresserade utav.

Men en och annan geting hittar istället fram till kuporna för att försöka ta sig in.

För att getingarna inte ska kunna ta sig in i kuporna är det viktigt att de är ordentligt tillslutna. Här fixar Robin och Supun till en av kuporna som var lite otät.

Robin säger att om de fick lite mer pengar skulle han vilja att de planterade mer bivänliga växter i närheten av kuporna. Vad han hittills har upptäckt är att bikuporna verkar må bättre hos kvinnan som har en bananodling, än ett ställe med mer öppna fält runt omkring. Det kan ju dels bero på att i bananodlingen är det mer skugga men också för att de ger bina bra föda. Och det är ju sådan utvärdering som är viktig för att få reda på var och varför det funkar bra och mindre bra.

Att det behövs mer bivänliga växter är säkert viktigt och då bör man väl också satsa på torktåliga arter då det med jämna mellanrum är väldig torrt i det här området.

Hemma i Sydafrika har Robin jobbat med bikupestaket som fungerat bra, men han tror att det kan fungera sämre i Sri Lanka för att bina här inte är lika aggressiva som i Afrika. Men det har ju ändå visat sig fungera för vissa så han tror att om man kombinerar med annat skulle man kunna hitta en vettig helhetslösning. Bland annat så gillar inte elefanter citrusfrukter så om man planterar dessa tillsammans med bikupor så stärker man avskräckningseffekten. Plus att om elefanterna ändå skulle gå igenom och förstöra grönsakslandet så har byborna ändå en inkomst från citrusen och honungen. Man har ännu citrusplanteringar på prov, fast utan bikupestaket. Allt är ju i uppstartsfasen och som alltid behövs det hela tiden pengar och arbetsinsatser för att gå vidare.

Kring själva nationalparken har man elstängsel som överlag fungerar bra, men området där bikupestaketen är uppsatta är i en korridor för elefanterna att ta sig från en park till en annan och det är då de gärna vandrar in till lokalbefolkningens hus och trädgårdar. Elstängsel är dyrt och kräver hela tiden energi. Ett bikupestaket behöver ingen el, vilket är en stor fördel, plus då honungen och det positiva bina innebär för växtligheten. Det har alltså en god potential för en småskalig lokal hållbar lösning. Är du intresserad av att veta mer/och eller höra om utvecklingen framöver, hör av dig till mig så ska jag förmedla info och kontakt

Här får jag pröva att kolla biramar. Supun tar inga skyddskläder på sig och ärligt talat skulle jag inte behövt det heller, för bina var väldigt lugna.

Utvärderingar och anpassningar är hela tiden viktiga att göra för att förbättra och gå vidare. Som att man har upptäckt att vajern som håller skyddstaket på plats är för tunn och det gör att taket snurrar runt vid starkare blåst. Så nu ska man byta ut till en tjockare vajer.

Tillbaka efter vår utflykt är det skönt med en uppfriskande dusch i fälthusets härliga dusch med öppna väggar längst upp. Öppna duschar i det här klimatet är underbara för det blir inte så varmt och klibbigt. Istället kommer en stilla bris in medan man duschar. Verkligen njutbart.

Sedan en tröttsam och klibbig bussresa tillbaka till Kandy. Men ibland är vissa resor värda sitt mål.

Annonser