Kandy, huvudstad för landets tidigare kungadöme. En oerhört naturskön plats, belägen uppe i bergen med böljande skogsklädda berg runtomkring.

Idag är Kandy en av de mest heliga platserna i världen för buddhister. För att Sri Dalada Maligawa eller Tandtemplet ligger här. Ett av skälen till att staden sattes upp på Unescos världsarvslista 1988.

Men tyvärr har människan skamligt våldfört sig på den vackra staden. Här åker ständigt långa karavaner av bussar som spottar ut svarta moln av föroreningar som späs på av oräkneliga tuk-tuks.

Eftersom trafikplaneringen är lika med noll så går allt i snigelfart, medan fordonen pumpar ut sina avgaser. Ljudföroreningarna ligger också på hög nivå med ett ständigt tutande och gamla skrangliga motorer som gnisslar och knackar.  Jag tippar på att risken för lungcancer är ganska hög om man bor här en längre tid. Något som förvärras av att många bränner sina sopor ute på gator och i trädgårdar.

En tidig kväll när jag dröjt mig kvar i Kandys centrum besöker jag en gammal marknad med en trädgård i mitten.

Det är när jag ser sådana här pärlor jag önskar att jag kunnat vara här för hundra år sedan, eller att mänskligheten hade planerat sin civilisation på ett annat sätt än med bilar, avgaser och oljud.

Så går solen ner och himlen färgas mörkt rosa och hundratals och åter hundratals stora fladdermöss, flyghundar, far över himlen (som tyvärr bara blir små svarta prickar på mitt foto, om ens det). I stunden glömmer jag Kandys kaos utanför, stunden är så magisk och vacker.

I Kandy hyr jag in mig på ett trevligt boende genom AirBnb en liten bit utanför centrum. För att ta mig dit kan jag förutom att ta en tuk-tuk åka med en av de snirklande lokalbussarna för en ynka kostnad på knappt en krona. Det är onekligen en upplevelse att åka buss här, även om mindre njutbart. Bussarna har ofta dubbelt så många passagerare än vad som borde bara tillåtet, av säkerhetsskäl.

En dag när jag åker med lokalbussen ser jag en ledig plats bredvid en munk. Jag stegar med bestämda steg fram och är på väg att sätta mig när munken demonstrativt visar med sin ena hand att bredvid honom får jag minsann inte sitta. Några medpassagerar ler överseende mot mig när jag undrar varför och säger att nej, det går inte.

Somliga blir munkar i väldigt unga år.

En äldre man reser sig upp och erbjuder mig sin plats. Jag säger bestämt nej då mannen ser ganska skröplig ut. Men mannen är än mer enveten än jag och med ett tandgluggsleende säger han att jag ska sitta. Först tror jag att han ska sätta sig bredvid munken, för att det handlar om att det är en kvinna han inte kan sitta bredvid, men den äldre mannen fortsätter att stå upp. Och där sitter den unge munken med två säten för sig själv. Våra blickar möts ett kort ögonblick. Ingen av oss ler. Jag undrar vad han tänker.

Annonser