I lördags träffade jag medicinstudenter i Sri Lankas huvudstad Colombo som har strejkat och demonstrerat sedan januari mot det privata universitetet South Asia Institute of Technology and Medicin (SAITM). SAITM har lägre inträdeskrav än de statliga medicinska institutionerna, dåliga faciliteter, och är inte ens godkända av hälsoministeriet. SAITM äventyrar enligt studenterna nivån på landets medicinska standard. Men både hälsoministern och ministern för högre utbildning är vad man allmänt kallar korrupta så än så länge rullar verksamheten vid SAITM på. Medicinska lärarförbundet har ett gett ett förslag på en lösning, som de strejkande studenterna såväl som studenterna vid SAITM stöttar, men regeringen vägrar implementera lösningen. De vill driva på för fortsatt privatisering.

Även om protesterna vänder sig mot SAITM så handlar kampen i stort om fri utbildning för alla, något som Sri Lanka har haft under många år, men som nu riskerar att avvecklas i den pågående privatiseringstrenden. Flera medicinska institutioner ingår i privatiseringsplanerna men det skulle enligt studenterna innebära en stor försämring för Sri Lankas befolkning då det endast skulle bli studenter från rika familjer som skulle ha råd att studera. Studenterna har stöd av sina lärare såväl som av många läkare och andra grupper.

Via länken här kan du se hur myndigheterna bemöter fredligt demonstrerande studenter.

Studenternas icke-våldsliga motstånd, som när jag träffar dem alltså har pågått i sju månader, togs till en ny nivå den 21 augusti då man började hungerstrejka utanför Colombos fästning. Dygnet runt sitter studenter i 8 timmars pass utan att äta för att ge än mer tyngd åt sin strejk. Även andra personer kommer ibland och sätter sig och hungerstrejkar med studenterna för att visa sitt stöd för kampen för en fri utbildning.

Tänk att precis varenda medicinstudent i hela landet är med i kampen. Vilken otrolig uppslutning! Och vad de alla är beredda att offra för den här kampen. Regeringen har stängt av deras stipendium för mat och andra omkostnader, så de måste leva på föräldrar, annan släkt och vänner. Och ingen vet hur länge det här kommer att hålla på. Det finns ingen vilja hos regeringen att gå studenterna till mötes.

– Vi är trötta, säger en av studenterna som jag träffar. Men det finns studenter som gått före oss. 1981 när de första planerna för privatisering av medicinska universitet inleddes protesterade studenterna precis som vi, men nio av de mest framträdande i kampen torterades och mördades av myndigheterna. Dessa studenter förde kampen för framtida studenters skull, för vår skull, och de fick offra denna kamp med sina liv. Vi är skyldiga dem att fortsätta.

Och jag vill nu genom mitt blogginlägg här sprida information om dessa unga människors beundransvärda kamp. Om du som läser har tid och lust, skicka ett meddelande till studenterna via Messenger. Det har stor betydelse att få några ord tillskickade från någon från ett annat land som har läst om deras kamp.

Här är Facebooklänk till NO PMC – For Free Education

Här är Facebooklänk till Inter University Students’ Federation

Har du möjlighet att skänka några kronor till mat och uppehälle för studenterna så kan du göra det genom att sätta in pengar på mitt BG 5542-3750. Skriv ”student” så det inte blir några missförstånd. Och ge mig gärna din email så ska jag se till att du får ett personligt tack från någon av studenterna så du vet att pengarna kommit fram och hur de använts.

Här en bild på mig och en av de starkt engagerade eleverna, Alima. Säkert en av dem som kommer att svara om ni mejlar till NO PMC – For Free Eduation.

Och som avslut, en känslosam video. Se den!

 

 

Annonser