Jag har tyvärr varit mycket dålig på att skriva här de senaste månaderna, så det blir stor eftersläpning i tid, vilket kanske inte spelar så stor roll. Men vad som däremot spelar roll är att när jag då äntligen skriver, ifrån Australien, så talar jag inte ens om var i detta stora land jag befinner mig. Ack, så slarvigt. Men nu ska jag åtgärda mina missar och visa er var jag befinner mig.

Här är en karta över Australien, kolla uppe i högra hörnet så hittar ni Cairns. Omkring 6 mil sydväst om den staden befinner jag mig.

as-map

Här är en karta som visar närområdet. Vid södra änden av Lake Tinaroo håller jag till just nu till.

atherton_tablelands_map_-_queensland_australia-small

Men just nu tänker jag berätta om en annan sjö, Lake Barrine, som är för liten för att vara utmärkt på kartan ovan, men det finns så klart mer detaljerade kartor så här nedan kan ni se var sjön ligger. Och precis ovanför utropstecknet kan ni se en arm av Lake Tinaroo – vid den armen, där finns jag!

map_small_lake_barrine

Lake Barrine

Jag åker för att ta mig ett tidigt kvällsdopp i Lake Barrine efter en het och klibbig dag. Eftersom jag idag även har klippt gräsmattan är jag extra svettig. Då jag använder en handdriven gräsklippare krävs en viss fysisk ansträngning, speciellt när gräset har hunnit bli lite långt. Men motion är bra och framförallt får mina armar jobba, vilket är en extra fördel när de allmänt får för lite motion i mitt vardagliga liv framför datorn.

Jag aldrig haft något annat än en handdriven gräsklippare. Jag har resonerat som så att om jag vill ha en fin gräsmatta, vilket väl måste ses som en lyx i vår tillvaro, så vill jag inte att det ska ske med hjälp av fossila bränslen. Men märkligt att jag hade turen och hittade en handdriven klippare här hos min vän M som annars älskar allt som kräver oljebaserade resurser. Fast det är klart, det var en kvinnlig vän till honom som haft den ståendes vid sin husvagn, inte M själv. För han kör som sagt bara motordrivet. Bil, traktor, gräsklippare, trimmer, båtmotorer, motorcykel, dieselpump. Allt som bara går att hitta som kräver fossilt bränsle och som för oväsen. Jag tror att någonstans under evolutionens gång måste förkärleken för motorer ha inympats i männens gener. Det måste helt enkelt finnas en speciell motor-DNA hos män. Jag ser ingen annan förklaring.

Kanske kan min miljövänliga insats här verka patetiskt liten i det för övrigt fossila sammanhanget, men jag ser ingen anledning att jag ska bidra med ännu mera utsläpp. Dessutom gillar jag inte oväsen. Så nu när min vän är bortrest kan jag passa på att njuta av lugnet.

Nu låter jag väl attans präktig? Så där riktigt skamligt präktig. Så att vissa av er får dåligt samvete och andra irriterat värjer sig. Men ack, kära ni, gör inte det, för jag har en akilleshäl så stor att om den hade materialiserats rent fysiskt så skulle jag aldrig hitta några skor som passade. Och det beror på alla mina flygresor världen över. Jag har för längesedan förbrukat min pott av utsläpp, så resten av mitt liv borde jag egentligen bara förflytta mig genom att gå, simma och cykla för att hålla nere mina ekologiska fotavtryck. Jag behöver göra en rejäl omställning helt enkelt.

Men, så säger somliga att om du äter kött då bör du gå, men om du äter vegetariskt (vilket jag gör) kan du flyga. Argumentet är att om du äter djurbaserade livsmedel (djurindustrin orsakar onekligen enorma utsläpp) så har du enligt någon beräkning använt upp din utsläppspott och bör därmed förflytta dig till fots. Men om du äter växtbaserade livsmedel så kan du flyga om du vill. Frågan som följer är ju då, flyga hur mycket? Jag har nog dessvärre flugit på tok för mycket för att kunna rättfärdiga det med att jag har matvanor med låg inverkan.

Jamen, säger någon annan, du kan väl klimatkompensera dina resor. Klimatkompensera? Som jag förstått så fungerar det ungefär som att misshandla någon och sedan betala delar av behandlingen. Jag kan nog tycka att det är bättre att avstå från att skada ifrån början och använda pengarna till något mer uppbyggligt.

Du ska alltså betala pengar till ett projekt som planterar ett visst antal träd, nästan alltid i ett utvecklingsland, som sedan tar upp koldioxid i motsvarande mängd som din resa släppt ut. Och det kan ju vid ett första påseende verka bra.
Men övriga utsläpp då?

Flyget släpper även ut vattenånga och kvävedioxid, som ger indirekta klimateffekter på hög höjd. Faktum är att flygets totala påverkan på klimatet är omkring dubbelt så stor som enbart utsläppen av koldioxid. Så snacka om att det här kompensationsköret är en ekvation som, enligt den matematik jag har lyckats lära mig, helt enkelt inte går ihop.

Dessutom behöver vi plantera träd ändå, oavsett om vi flyger eller inte. I enorma mängder. För att vi helt krasst har huggit ner alldeles för mycket och även fortsätter att göra det, av olika anledningar.
Kompensationsmodellen är kort och gott något som smartisar bakom flyg- och turistindustrin kommit på för att vi ska kunna döva våra samveten och fortsätta resa. Flyg, flyg, plantera, plantera. Jippi!
Min akilleshäl är dock fortfarande kvar.

Svettig, och troligtvis ganska smutsig, glider jag ner i Lake Barrines svalkande vatten. Här finns ingen allmän badplats så hit kommer inte många badare. En och annan som passar på att ta sig ett dopp efter att de har fikat i det pittoreska tehuset. Eller några lokalbor som kommer för ett uppfriskande kvällsdopp, och kanske också för att njuta av den vackra omgivningen.

Det idylliska tehuset, som ligger precis vid sjön, är omgivet av en prunkande trädgård som ger den perfekta inramningen för en engelsk kolonial miljö. Sjön är ungefär en kvadratkilometer stor, omgiven av regnskog. Och för att höja besöksvärdet ännu mer kan jag nämna att jag nog ätit min godaste cheesecake någonsin i tehuset här.
Serverad med färsk tropisk frukt och grädde.

3 nov 2000 Lake Barrine

Idag får jag sällskap av en mindre grupp barn och några vuxna. Det visar sig vara scouter. Förutom att bada har de paddlat kajak. Det är så härligt att möta friska och alerta barn och ungdomar, som använder sina kroppar, sina olika sinnen. Som har vuxna människor i sin omgivning som uppmuntrar och ser till att de får den möjligheten.
Jag pratar med mannen i sällskapet. Han berättar att vattnet här är bra för huden, det innehåller en del mineraler, och det låter logiskt eftersom Lake Barrine är en gammal vulkansjö.

För 17 000 år sedan fick alltså en vulkan i området ett stort utbrott och lämnade efter sig en krater som med tiden fylldes med vatten. Det var en rad av kraftiga explosioner som uppstod efter att het massa (hot molten rock) kommit i kontakt med grundvatten i jordens innandöme. Något som ledde till en ackumulering av ånga, gaser och tryck som fick vulkanens inre att så småningom brista.
Tänk vilken enorm kraft. Vilket oväsen det måste ha varit. Och så hett.

Och nu. Detta lugn. Som varat i tusentals år. Ett ångande bubblande hål, som sakta lagt sig till ro. Som i början fräste och pyste när det svalkande regnet kom, men som med tiden tystnade. Ett stort kargt och livlöst hål som sakta lät sig fyllas med vatten. Och med vattnet kom livet. Marken kring kraterns kanter började spira med växter som med tiden blev till buskar. Rikligt med regn, sol och värme gjorde att den glesa buskvegetationen med tiden tätnade alltmer och för omkring 7 600 år sedan började dagens regnskog formas.
Och idag simmar jag i vulkanens öga.

 

Annonser