När jag var i Las Palmas så var det ett år sedan Takbar Haddis son dog. Hennes son torterades till döds i en poliscell i Västsahara och därefter försvann hans kropp och ingen vet var den blivit av. Pojkens brott var att han stöttade ett självständigt Västsahara och ett slut på Marockos ockupation. Takbar Haddi har alltså inte bara förlorat sin son under grymma omständigheter, hon har inte ens möjlighet att kunna begrava honom.

I ett års tid har Takbar Haddi demonstrerat för sin rätt att ge sin son en begravning. Tålmodigt står hon varje dag med affischer och information om hur hennes son torterades och försvann. På årsdagen av sonens död var vi några som deltog i en manifestation för att visa Takbar Haddi vårt stöd. Vi kunde så klart ha varit många fler….

Här är jag och Takbar Haddi.

Jag och Takbar Haddi-iten

Här i grupp.

Grupp-liten

När det mörknade tände Takbar Haddi ljus till sin sons minne.

Minnesstund-liten

Och här talar Takbar Haddi.

Takbar Haddi-liten

Det var känslosamt. Sorgligt. Och samtidigt vackert. Vackert när människor samlas för att de tror på en bättre värld. Tillsammans.

Jag känner mig alltid privilegierad när människor som varit med om fruktansvärda saker bjuder in mig i deras liv, i deras upplevelser.

På vägen hem från manifestationen gick jag genom en liten park som jag tycker om. Där hade man ljus tända i en liten damm, med vattenfontäner. Och då fick jag se något märkligt och vackert. En svan som hela tiden höll sig vid ljusen kring vattnet som sprutade. Hen tyckte förmodligen att det var lika vackert som jag.

Svan-liten

Svan2-liten

Förresten. Nyligen har ett intressant projekt startat i de västsahariska flyktinglägren i Algeriet. Man ger musikutbildning till barnen för att de ska få del av den glädje som musik kan förmedla. Det heter Stave House in The Sahara.

Annonser