Från Guayaquil åkte jag buss ner till kusten, till en liten stad som heter Manglaralto. På resan ner fick jag se en del av Guayaquils ytterområden, och jag kan väl säga att vackra var de inte. Slitet, sjabbigt och rörigt. Ja, det finns många epitet att använda. Och ju närmare kusten jag kom desto torrare och kargare blev landskapet, och människors hem blev allt enklare och torftigare. Små tunna bambuhus utslängda på torra sandiga slätter.

Nere i Manglaralto hyr jag in mig hos Paquita som driver ett vandrarhem men det verkar inte vara mycket turister för jag är den enda gästen. Paquita lagar vegetarisk mat till mig, och det är jag mycket tacksam för då matutbudet på restauranger som jag tidigare nämnt är dåligt. Så nu får jag varierad kost, även om jag väl måste säga att trots bra ingredienser blir det ändå lite trist i längden eftersom ecuadorianer inte använder några kryddor, inte Paquita heller, bara salt. Men som sagt, jag är tacksam för att jag iallafall nu får en viss variation på maten.

I Manglaralto träffar jag Jan Smedmyr från min hemstad Borås som driver det fantastiska projektet Futuro Valdivia. Ett projekt som verkligen gör skillnad. Jag hade fått kontakt med honom innan jag reste till Ecuador och det var även han som tipsade mig om Paquita och hennes vandrarhem.

En av de första dagarna följer jag med Jan och Marga, som jobbar som volontär på Futoro Valdivia, till kurorten Banos San Vicente där man har en unik mineralrik gyttja. Man får massage i lera, bada i en lerpol och sedan också i vanliga vattenpoler, varma (som kommer från en varm källa inifrån jorden) och svalare (fast det avstod vi ifrån 🙂 ) och så massage med aloevera, och bastu. En totalrenovering alltså.

Så här vacker blev jag.
Ny mudlook2-liten

Här några herrar som halkar omkring i gyttjepolen.
Herrar badar1-liten

Och här är en som ville ha total rengöring.
Total rengöring-liten

Så här fin blev Marga efteråt.
Marga-liten

Som jag nämnt så är det alltså väldigt torrt och kargt just här..ja, enligt min smak inte särskilt vackert.
Torrt landskap-liten

Här under en av mina promenader i omgivningarna en liten bit ifrån stranden.
Torrt landskap2-liten

Lång ödsligt strand i Olon, en kort bussfärd norr om Manglaralto.
Öde strand Olon-liten

Här träffar jag på en grupp vackra sjöfåglar som har samlats en eftermiddag.
Sjöfåglar-liten

Och här en spatserande fågel som jag fick följa en bra stund för att lyckas fånga på bild.
Spatserande fågel-liten

Och den väldigt vanliga gamen.
Gam-liten

Här käkar några gamar på något som jag inte kan se vad det är.
Gamar äter på nåt-liten

Jag går fram för att kolla men har ändå lite svårt att veta vad det är, kanske någon av er som vet?
Djuret gamarna äter-liten

Här några andra gamar som käkar på en fisk.
På väg att äta fisk-liten

Men så kommer en hund som vill markera sitt revir 🙂
Hund markerar revir på fisk-liten

Och här kollar gamarna in hunden på betryggande avstånd.
Gamar kollar hunden som revirpissar-liten

Och så klart återvände gamarna för att spisa på sin fisk när hunden var klar. Lite piss är så klart inte något hinder för en gam.

Jag vandrar mycket längst med stränderna här, för inåt landet i naturen där finns få möjligheter. Här är mycket stängsel, taggtråd, privat område och håll dig borta. Ja, det är väl något jag upplevt på de flesta ställen i Ecuador. Man har ju inte den allemansrätt som vi har, men det finns nog också en allmän misstro, att folk inkräktar på deras områden.

Det finns gott om krabbor här.
Krabba-liten

En död liten sköldpaddsunge.
Död sköldpaddunge-liten

Också det här hittar jag längst stränderna, rör för utsläpp.
Utsläpp i havet-liten

Fast en del rör verkar inte funka så bra längre. Havet har gjort sitt.
Igengrott rör-liten

Här ser det också ganska igengrott ut.
Igengrott rör2-liten

Så måste jag klargöra vad jag skrev i mitt förra inlägg om apostillering. Jag tog för givet att folk förstod vad jag menade, men så var ju inte fallet. Jag skulle alltså söka förlängt visum och uppehållstillstånd via min universitetsexamen och då måste den ha en ”certifiering” av en notarius publicus, en jurist med en särskild behörighet. En certifiering som kallas apostillering, och som innebär att den här notarius intygar att mitt dokument är äkta. Så vad som hade hänt var att min notarius hade gjort ett stavfel. Han hade skrivit att min examen signerad av Marianna, istället för Mariana med ett n, var äkta. Men stavfelet gör att det inte godkänns här. Så ingen möjlighet att förlänga visum eller söka uppehållstillstånd. Pappren måste till Sverige igen och apostilleras på nytt och så komma hit, vilket är ett projekt som inte är genomförbart på ett säkert sätt och absolut inte innan jag måste lämna landet. Men, kaffet och maten är ju så trist här så det är väl lika bra att pröva lyckan någon annanstans 🙂

Annonser