Mellanlandning Amman

Jag mellanlandar i Amman, Jordanien, på vägen till Cypern. En ren tillfällighet och faktum är att jag inte vet särskilt mycket om det här landet. Jag har en hel dag i Amman och jag ska träffa en kvinna som jobbar med utvecklingsfrågor och jag ska besöka ett skolbibliotek.

Innan passkontrollen försöker jag ta ut pengar i en ATM men maskinen accepterar inte MasterCard, så när passkontrollpersonalen vill ha betalt för mitt visum har jag inga kontanter. De tar fram en kortmaskin och först fungerar inte det heller, men jag misstänker att de valt ”kredit”, och de hade de, för när de väljer ”konto” fungerar det hur bra som helst. Hela tiden är de två männen tålmodiga och vänliga. Och de har en befriande humor. När allt är klart och jag har en stämpel i mitt pass har jag hunnit bli på väldigt bra humör. Jag hittar sedan snabbt en ATM som accepterar mitt kort. Amman har en modern och ganska ny internationell flygplats.

Så möter mig den krassa verkligheten. Fyra grader ute! Det blir lite av en chock efter att ha varit i tropisk värme i flera månader. Tack och lov är det varmt och skönt i bussen som tar mig in till stan. En resa på ungefär 45 minuter som går genom ett kargt och torrt landskap. Bussen stannar då och då och tar upp kvinnor och män, troligtvis på väg till sina jobb. Det är främst kvinnorna som får min uppmärksamhet, för att det främst är dem jag är nyfiken på. De som kliver på bussen är unga och modernt klädda, en del med huvudslöja och en del utan. Ibland kliver de på bussen ensamma, ibland i sällskap med en väninna.

Framme vid busstationen hade jag hoppats på att hitta ett fik där jag kan sitta och värma mig tills klockan blir så pass att jag kan ta mig till Samahs kontor. Men icke. Jag får stå ute i kylan och värma mig så gott det går med en kopp hett te som jag köper av en försäljare som inte heller han har någonstans att värma sig. I stundens lidande tänker jag ändå en tacksamhetens tanke om att jag själv inte behöver jobba under sådana förhållanden. Till slut är klockan tillräckligt mycket så att jag kan åka till Samahs kontor.

Efter lite strul med chauffören som inte först hittar kommer jag så fram och Samah ställer omtänksamt ett värmeelement bredvid mig när jag äter den frukost hon fixat åt mig. Te och att traditionellt bröd med någon slags kryddblandning på. Efter frukosten åker vi till en flickskola för att prata med personalen där och se på deras skolbibliotek. Tyvärr är det en dag då alla barnen är lediga, men jag träffar några ur personalen. Rektorn och tre lärare, varav en också innehar rollen av bibliotekarie. Samtliga är kvinnor, då detta är en flickskola. I Jordanien går pojkar och flickor ihop de första tre åren, därefter separeras de.

All fyra kvinnorna har traditionella långa klänningar och huvudslöja. Vi sitter en stund i lärarrummet och jag serveras en kopp svart kaffe med socker. Och det är kallt! Den enda värmekällan som finns är en gaskamin som jag sätter mig tätt bredvid. Personalen jobbar alla med ytterkläderna på. Vi pratar lite om skolan och sedan kommer vi även in på personliga saker. Kvinnorna är väldigt öppna. En av kvinnorna frågar om jag är gift, jag säger nej, och så frågar jag samma sak och även kvinnans svar blir nej. Jag väntar fortfarande säger hon och jag säger att det gör väl jag också. Och så säger jag att då sitter vi i samma båt. Inte alls, svarar kvinnan, och lite förvånad ser jag på henne, men hon är rapp och svarar att jag kan ha pojkvänner, men det kan inte hon. Hennes religion förbjuder henne det, och hennes respekt för Gud. Men inget sägs med något klander, utan bara som information, och hela tiden med den där underfundiga humorn som jag mötte redan på flygplatsen.

Så kommer rektorns man. Rektorn ska snart sluta jobba och mannen är här för att hämta henne. Den ogifta religiösa kvinnan säger att rektorns man inte får hälsa på mig genom att ta i hand, för han ska strax be. Tar han mig i hand måste ha tvätta sina händer igen, för han måste rena sig.
– Men han har redan tagit mig i hand, säger jag.
– Ja, fast egentligen får han inte det, inte enligt vår religion.
– Men varför gjorde han det då? undrar jag.
– Tja, säger kvinnan med ett lurigt leende, han respekterar väl dig.
– Det var ju bra.
Och i det här tonläget fortsätter vårt samtal. Jag sitter i soffan, nära gaskaminen så klart, och rektorns man fryser nog han också för han sätter sig också nära elementet.
– Ajaj, inte för nära, skojar den ogifta kvinnan. Du vet, enligt vår religion får ni inte sitta nära varandra.
Rektorns man bara skrattar.
– Jag ska sköta mig, säger jag.
– Men han kanske vill gifta sig med dig.
– Men det vill inte jag. Dessutom är han redan gift.
Mitt svar resulterar i höga skratt. Ja, humor verkar man ha gott om i det här landet.
Vi tar sedan en titt på skolans bibliotek som utifrån min erfarenhet av fina svenska bibliotek är en sorglig syn. Jag förstår att här finns mycket att göra.

Efteråt frågar jag Samah, som tillhör Jordaniens kristna minoritet, om kvinnornas öppenhjärtighet och humor om religionen. Hon säger att det är under de senaste åren med landets mer demokratiska utveckling som folk har börjat prata öppet och diskutera. Det finns ett stort behov. Jag känner spontant att jag skulle vilja tillbringa mycket mer tid med de här kvinnorna. Men kanske vid ett annat tillfälle.

Jag är hembjuden till Samah och hennes familj på lunch. Hennes man, hennes dotter och hennes syster är också med och äter. Och när jag sitter där med denna egentligen helt främmande familj, i ett hus någonstans i Amman, med utsikt över stenhusen som klättrar uppför bergssluttningen känner jag mig oerhört privilegierad över att vara frilansjournalist.

 

 Jag med Samahs familj.