Jag måste berätta var jag är då jag är så försenad med mina inlägg här. Jag är på en fin liten ö som heter Gili Meno, som ligger utanför Lombok i Indonesien. Nu har jag slagit mig till ro en tid så förhoppningsvis bör jag hinna i kapp med att tala om för er kära vänner och bekanta vad som hänt under min tid av tystnad.

Och då fortsätter jag där jag var – Jakarta.

En dag erbjöd mig Umar som min vän har anställd att jag kunde få pommes frites till frukost. Eftersom vi inte äter så mycket ris i Sverige trodde Umar att han hade kommit på något jättebra. Tyvärr var jag tvungen att göra honom besviken.

I Jakarta träffade jag fler överlevande från tiden 1965-66. Med liknande upplevelser som de överlevande jag träffat förut. Släkt och vänner som dödats, och de själva som suttit i arbetsläger. Om våldtäkt och tortyr. Jag träffade några av de äldsta överlevande som bodde i ett hus som före detta president Megawatis man hade skänkt för att han kände sympati. Eller för att han ville ställa sig i god dager som en del tror. Men det spelar väl mindre roll för de äldre, de fick ett fint litet hus att bo i. Vilket de verkligen var värda.

De var slitna, livet hade gått hårt fram med deras kroppar. Men i deras blickar fast fortfarande en glöd. Och de berättade med kraft om vad som hänt i deras liv. Vad säger man? Hur orkar ni? Vad får ni er livskraft ifrån?

Jag avundades dem. För den värme de fortfarande kunde ge.

Här den stolta Lestari som visar upp ett foto av Gerwaniledaren som nyligen dött. Gerwani var den kommunistiska rörelsens kvinnogrupp. Lestari fick tårar i ögonen när hon talade om sin vän. Där fanns så mycket kärlek och där fanns så mycket respekt.
Lestari med Gerwaniledaren-small

Jag träffade ordförande för YPKP 65 (organisation för offren från 1965/66) Bedjo Udung och han berättade om sitt eget öde. Sedan berättade han också något annat mycket intressant. Trötta på de flata indonesiska politikerna och det internationella samhällets medlöperi tänker man ta saken i egna händer och sätta upp ett folkets tribunal i Haag 2015. Att sätta upp tribunalen just i Haag har stort symboliskt värde och även året 2015 är signifikant då det markerar ”50 år av tystnad”. Just nu söker man domare och åklagare, lämplig lokal för tribunalen plus att man söker fondpengar (förslag?) för ett arbetsteam. Jag hoppas att ni som är lite aktiva och har kontakter kan vara med att sprida information om tribunalen. De behöver allt stöd de kan få så att tribunalen blir lyckad!

Annonser