Jag hade ambitioner att skriva så mycket mer, men det får bli vad det blir, det är ju främst mina vänner som följer min blogg och då är det väl bara roligt att veta var jag är..vilket ni ju inte har en aning om nu 🙂 Jag ska försöka sammanfatta lite.

I Medan träffade jag också lantbrukare som blivit av med sina marker. Under Suharto snodde man folks marker och om de inte frivilligt lämnade över marken så anklagade man folk för att vara kommunister. Vid det här laget vet ni ju vad det innebar, så det är klart att de flesta gav bort sina marker och med markerna lagfart och äganderätt. Så nu när många försöker få tillbaka sina marker, antingen de själva om de lever, eller så deras barn, så skyller myndigheterna på att det finns ju inga papper på äganderätt. Ett moment 22. Men folk fortsätter kämpa. Och i denna kamp hjälper KontraS till som jag berättade om förut.

Jag besökte en grupp lantbrukare som har organiserat sig en lokal grupp, inte direkt som ett politiskt parti, men som en intresseorganisation för lantbrukarna. Man har en kandidat som försöker få plats in motsvarande vårt kommunfullmäktige. Man lyckades inte i år, men man jobbar vidare.

På vägen hem när vi stannade vid ett rödljus stod en ensam liten pojke på kanske sex år och sålde något slags snacks. Han vred och vände på sig och jag såg hur illa han tyckte om att vara i den här situationen. Jag ville inte ha något snacks men jag sträckte ut en peng. Han såg generad ut, hans ögon så sorgsna. Han var en liten pojke som skulle ha en vuxen som kom och lyfte upp honom, kramade honom och bar honom därifrån. Men det skulle aldrig ske. Mina ögon tårades och jag fick kämpa för att inte börja gråta. Hans ögon följer mig fortfarande.

Jag lämnade så äntligen Medan och åkte i en vidrig buss till Lake Toba. Ett tag hade jag fyra killar som rökte samtidigt omkring mig, och så började det regna och man stängde fönstret. Jag sa till mig själv att en sådan här buss åker jag aldrig mer.

Framme i Lake Toba åkte jag båt över sjön till ön och där hittade jag ett jättefint ställe att hyra, det enda jag hörde var det kluckande vattnet utanför. Och det var så lagom varmt. Skönt på natten. Ett toppenklimat. Jag åt god mat och njöt. Men tyvärr så var internet under all kritik, det funkade bara inte. Jag hade tänkt stanna lite längre för att varva ner, men utan internet så funkar det inte. Utan internet får jag ingenting gjort, och får jag ingenting gjort blir det ingen inkomst. Så jag fick dra vidare på min planerade resa..ja, inte som jag planerat i Sverige 🙂 utan enligt de planer som dykt upp på resans gång. I Bukittingi skulle jag träffa överlevande från massakern 1965-66. Och vad får jag veta..bussen tar 16 timmar!! Men, det är en bra buss sa killen, ingen rökning (vilket senare visade sig inte gälla chauffören), air con och bra stora säten, så man kan sova gott. Va bra, tänkte jag. Men döm om min förvåning när jag kom in i bussen. Jag hade fått ett säte längst bak, vi satt tre och sätena var så små att min bak hamnade lite utanför, och det utan att ha någon särskilt stor ända, så jag fick regelbundet försöka komma närmare den stackars killen som satt inklämd i mitten. Och så hade jag toan precis bredvid, och där var väl någon motor där för varmt var det så det räckte. Den kalla air con som en del klagat på led då jag inte av. Och jag satte mig och såg dessa 16 timmar framför mig. Skulle jag börja gråta..eller bita ihop? Jag valde att bita ihop. Men jag fick verkligen säga till mig själv, att kom igen nu, det här överlever du, det blir bara en gång, sedan aldrig mer. Och jag tänkte på alla sabla bussresor min vän Annelie och jag gjorde på Sumatra 1987 och det verkar inte som att det ändrats särskilt mycket sedan dess. Fast jag har blivit äldre och bekvämare av mig 🙂 Vägarna var lika krokiga och dåliga, så lyckades jag väl hitta en bra position en stund så skakades jag strax ur den. Så där satt jag och jag överlevde som så mycket annat. Och märkligt nog, och det är knappt så jag vågar säga det, men faktiskt gick det bättre än jag hade kunnat tro. Kanske för att jag bestämde mig för en positiv attityd. Och för att jag hade en ljudbok att fördriva tiden med. Senare på hotellet kunde jag sitta och le åt flera par som dagar efter kom in och det första de berättade var om den vidriga bussturen de varit med om. Några hade till och med varit med om att bussen gick sönder mitt ute i den kolsvarta regnskogen, och då kände jag tacksamhet att jag åtminstone slapp vara med om det.

Om det var lugnt i Lake Toba så var det tvärtom i Bukittingi. Hotellet var nära en moské och kära nån vilken volym de körde på, och länge, med början kring 4 på morgonen, och så började en tuppjävel gala utanför ungefär samtidigt och när väl allt var över så satte någon musik igång från jag vet inte var. Tror ni att jag tänkte ”vad gör jag här”? Men ok, då får man stoppa in öronproppar och tänka att det här är bara några dagar och så fokusera på det som ska göras. Och mina egna problem för stunden sjönk undan när jag träffade människor som förlorat sina familjer, som suttit fängslade, som torterats och som troligtvis blivit våldtagna, även om de alltid sa att det var en vän som blivit våldtagen. Men jag förstod, att ibland måste det vara sig själva de pratade om. Man tog mig också till en plats dit militären fört grupper av människor, som avrättats och dumpats. Man lät sedan kropparna ligga kvar och ruttna. Mannen som var vittne till händelsen, som hade sett det av en tillfällighet för att han hade jordbruksmark i närheten, sa att stanken var vidrig. Detta berättade man för mig. Varma generösa människor. Människor som var så glada för att jag kom, som kramade mig och visade kärlek. Ibland undrar jag hur människor lyckas bevara sin mänsklighet.

 

Annonser